Rapport från en navel.

Okej, gott folk, ta upp kalendrar och anteckna. Följande ligger, som man sa om man var hipp för några år sen, i pajpen:

Idag klockan 17.30 återförenas den innersta kärnan av Hej domstol!-gänget, dvs. Ola Norén, Valle Westesson och jag. Det är Lunds humorfestival och vår föreställning Hej livet! (och döden) spelas på biograf Kino i Lund. Min gissning från ett tidigare blogginlägg, att konkurrensen skulle vara särskilt hård från Jansson&Wester, Fredrik Lindström och ett Falstaff, fakir-program, visade sig vara korrekt. Dessa tre samtidiga föreställningar är utsålda. Vår är det inte. Köp alltså biljett här. Nu. I november kommer boken 52 festliga riksdagsledamöter ut. Där finns några riktigt roliga kapitel för den som gillar trivia och något subjektiva personporträtt. Och gillar du inte trivia och något subjektiva personporträtt så vet jag inte vad du gör på den här bloggen.

Dessutom är det sagt att Proggiga barnböcker - mitt magnum opus - kommer som pocket under hösten. Med extramaterial! Tre aldrig utgivna kapitel om Kina, SVT och fotoböcker. Otroligt spännande och höginaktuellt.

Och så har det varit premiär för ett av mina drömprojekt: Statarnas (inte så) underbara äventyr. En humorserie i hur många avsnitt som helst, med tema elände, misär och ännu mer elände. Den synnerligen begåvade - och därmed synnerligen upptagne - Jimmy Wallin håller i pennan.

Första sidan har publicerats i det nummer av Nya Upplagan som går att hämta lite varstans om man bor i Skåne, Göteborg eller Stockholm. En blänkare från nästa sida säger en del, men förhoppningsvis inte allt, om tonen:Ja, det var det om mig. Nästa vecka går vi tillbaka till ordningen. Då ska det återigen handla om gubbar.

En man med ett fjolligt skägg. Eller: livet är ett kärl som måste fyllas.

Helgen har spenderats på Wanås slott, där ett femtital människor har slitit som arbetshingstar för att förverkliga några halvgamla mäns visioner om statare och avföring. Vi säjer inte mer än så här. Bilderna får tala för sej själva.Undertecknad så som undertecknad vill bli ihågkommen.Sanna Persson-Halapi (sminkad).
Valle Westesson och Sissela Benn.
Marianne Lindberg De Geer (har ingenting med vår inspelning att göra, den råkade bara stå i slottsparken).
Valle Westesson (utklädd) och Ola Norén .
Ett stataruppror. Under frigolittaket döljs Johan Glans. Till höger i klänning Måns Nilsson. Till vänster Arvid och Robert (Pierre Lindstedt och Peter Jöback).
Jesper Rönndahl (utklädd) och Ola Norén.

Vad är det då folket på bilderna sysslar med? Svar: får tiden att gå.

Men nog blir man lite sugen på att få veta vad fan alltihop handlar om?

Ivar Lo och hans sveda i kissen.

Ivar Lo (ett gammalt skämt: pappa till J) var nog ingen klassisk muntergök. Hans stora intressen var statare och sej själv. Han skrev ungefär en miljon romaner om tysta, ordlösa statare och lika många självbiografier. Man blir sällan glad och upprymd när man läser.

Boken Kungsgatan är från 1935. Den handlar i korthet om en ung mans och en ung kvinnas flykt från den stumma, själlösa, lutheranska landsbygden - en av dom mer minnesvärda sekvenserna berättar om hur huvudpersonens bonde till far råkar gå förbi en gård där en man sitter och spelar dragspel PÅ EN MÅNDAG, vilket gör fadern illa till mods och passivt aggressiv - till en storstad som ganska snabbt ger dom klåda i skrevet.

Dom initierade skildringarna av just veneriska sjukdomar ger oss en hint om att Ivar Lo själv antagligen haft både blåsor och varbildningar på skamliga ställen. Dom var chockerande när boken kom 1935 - virrpannor på högerkanten lyckades på nåt vis få det till pornografi och det är så klart bara en sjuk sjuk människa som kan få för sej att ruska tupp till nåt så läskigt - och är nog oöverträffade än idag.

Könssjukdomsskildringar har ju aldrig blivit nån riktigt bred genre.

På rak arm minns jag bara Cornelis lätt ironiskt betitlade "Åh, vad jag var lycklig inatt":

Där stod jag och pinkade och släppte små skrin
Tackom och lovom för penicillin
Det kom visst mask i min rosenrabatt
Men jag lovar, det var en sjusärdeles natt

Jag har själv en hang-up på allt som rör urinrör och saker som s.a.s. förs in på fel håll i dylika. Min mor berättar ibland glatt om hur hon för trettifem år sen kom hem och berättade för min far hur hon på sjuksköterskeskolan lärt sej sätta kateter. Mitt i redogörelsen hörde hon en duns, och när hon tittade upp hade far min svimmat. Jag är på hans linje. Jag känner yrsel bara när hon återberättar den här historien.

När jag jobbade inom omsorgen hade jag hand om en gammal man som regelbundet ryckte ut sin egen kateter. Jag var ensam i huset tillsammans med ett gäng utvecklingsstörda och jag kände hur jorden snurrade när jag ringde distriktssköterskan och stönade: "Ja, det är från Kullebo, ni vet vad det gäller..."

Ivar Los skildring fascinerar mej, inte så mycket för det han skriver, som för det som står mellan raderna. Även om det var explicit för sin tid, är mycket höljt i dunkel. Jag försöker, och försöker inte, föreställa mej hur situationen ser ut.

Unge Adrian - Ivar Los alter ego - har alltså fått klåda i köttpinnen och går till läkaren:

Mannen i den vita rocken gick buttert fram till ljuskäglan mitt i rummet. Han drog i snöret, som förde till behållaren med den röda vätskan. Glasbehållaren for skrikande i tak. Adrian lade seg upp på det enkla operationsbordet, med kläderna delvis avlägsnade, som om han väntat aga.

- Ge efter! sade läkaren irriterat.

Det var mycket svårt första gången. Munstycket med den halvljumma vätskan utövade ett olidligt tryck mot de känsligaste delarna av hans kropp. Han spände sig. Plötsligt föll det honom in, att också munstycket kunde vara bemängt med smitta från någon föregående patient... Behandlingen ville inte lyckas.

- Ge efter! sade den lille mannen i den vita rocken allt otåligare. Han tyckte sig höra de väntande patienternas stampningar i rummet utanför.

Efter en del experimenterande lyckades det. Han fick gå till vattenledningen. Han lät den blodröda vätskan strömma ut igen.

Okej - exakt vad är det som händer här? Var placeras munstycket? Vad är det för halvljum, blodröd vätska? Hur ser experimenterandet ut? Jag vill - och vill absolut inte på några villkor i världen - veta.

Men ett är sant: ska man kunna upplysa världen om nåt, bör man först uppleva det. Därför genomgick Ken Kesey elchocker för att kunna skriva Gökboet, därför söp Lundell för att kunna skriva En varg söker sin flock och därför låg Ivar Lo antagligen med en "nattfjäril".