Tack för sist gamle skämtare.

Ett av skälen att jag gärna gräver ner mej i gammal nöjeshistoria är chifferaspekten; att förstå varför nån skrattade åt Fridolf Rhudin eller Ludde Gentzel är som att lösa ett korsord. Man måste förstå tidsandan, härleda referenserna, tolka de underliggande signalerna.

På vägen till ett svar inbillar jag mej att man kan få en viss förståelse för mänskligheten av igår - och idag.På nätterna ligger jag och funderar på den gamle revykungen Björn Hodells minnesbok "Tack för sist gamle skämtare" (för mej är det fullkomligt omöjligt att inte köpa en bok med den titeln). Hodell skriver om det tidiga nittonhundratalets svenska revyscen, där den store kungen hette Emil Norlander och möjligtvis är bevarad för eftervärlden genom Anderssonskans Kalle.

Norlanders revyer hade nåt slags röd tråd och innehöll ett menageri av stockholmspersonligheter: munkbromadammer, poliskonstaplar, sumprunkare, ölutkörare, Fia Jansson, Amanda Lundbom och Karlsson - han som lägger ner rör. Enligt Hodell höll sej Norlander mestadels inom "det smakliga". Och det är då här mitt intresse väcks. Vad ansåg Hodell för sin del var smakligt och inte?

Hodell skrev sin bok 1947. Han reagerar häftigt på osmakligheterna hos Norlanders samtida konkurrenter:

med stortextade rubriker avslöjade de det hemska innehållet - "Rusiga Laban", "Bilåkra-Frasse", "Den älskogskranka byxsömmerskan", "Lösflätan eller var har du vatt i natt". Under av dumhet och råhet.

1947 ansågs alltså titeln "Bilåkra-Frasse" vara dum och rå. 2009 är den bara obegriplig.

Även somliga Norlander-titlar "tangerade det mindre smakliga": "Tokiga Amelie" och "Spasmiga Wahlund" passar inte det hodellska kravet på känslighet.

Man undrar för sej själv vad Hodell skulle tyckt om titlar och bloggar som "Fittstim", "Grötbögen" och "Bokhora".

Det känns som att det ligger nåt och puttrar under ytan här. "Tokig" måste ha haft en mer klinisk betydelse, typ "sinnessjuk". "Spasmig" signalerade gissningsvis cerebral pares. Och en älskogskrank kvinna med tillgång till byxor kan troligen hitta på en hel del osmakligheter.

Det är inte bara det att ribban höjts 2009; signalerna ser drastiskt annorlunda ut. Vi läser inte in snusk när det inte säjs rakt ut, eftersom vi lever i en tid när man får säja det rakt ut. För 1961 års publik betydde fjädern som simmar på ytan i "Änglar, finns dom?" att Christina Schollin förlorat sin mödom. För 2009 års publik betyder det att en fjäder simmar på ytan.

Så går alltså tankearbetet när man läser revyhistoria istället för att sköta sitt jobb. Man famlar i mörkret efter nåt igenkännbart att hålla fast vid, gissar sej fram och kan till slut kanske ringa in vilka attityder som präglade ett äldre samhälle.

Och just när man tror sej ha knäckt en nöt, framhåller Hodell följande vits som ett exempel på kvickhet och god smak:

Fast han har så framstående plats är den dock så ringa, att han jämt måste stampa på klockan.

Och så måste man börja om igen med samma fråga: vad fan menar karln?