Kennet Ahlologi del 3: Slutstationen (1980).

Jag är dåligt bevandrad i dystopiltteraturen, även den politiska dystopilitteraturen. Jag har naturligtvis läst Fredrik Reinfeldts "Sovhjärnorna", de tjugonio sidorna dyster framtidsvision om mannen som dött välfärdsdöden ur boken Det sovande folket (1993). 

Jag har också läst Martin Kristensons text om Didrik Dackes otäckt exakta blick i kristallkulan, Sverige 1999 - ockuperat land (1976), där författarens visioner om ett framtida genomsocialdemokratiskt land med särskilda knullutrymmen kallade Vilgotrum blev i princip sannspådda.

Och så har jag just tagit mig igenom författarkollektivet Kennet Ahls Slutstationen (1980), ungefär samma text som Reinfeldts eller Dackes fast från andra hållet. Samma såssehat, samma undergångsvision, samma uppgivenhet och samma semipornografiska frossande i det mänskliga förfall som Det Här Jävla Samhället kommer att leda till.

Slutstationen är skriven av tre medlemmar i kpml(r) - Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro - som flitigt studerat och lärt partiläxan. I Sverige 2080 nånting lever förtryckta människor i olika klasslager, där treorna är lägst och blir ansiktstatuerade som barn och används som försökskaniner på laboratorierna och satsar varandra i stora boxningsbettningar som arrangeras av statliga Tipstjänst.

De bor i H-koncentrationer, gamla miljonprogramsområden som aldrig rustats upp och dessutom blivit radioaktiva från de näraliggande kärnkraftverken. Där matas de med korv och medicinska preparat så att de kan bli användbara när de behövs: till experiment (läkarna dödar deras barn för att se om de har känslor) eller till nya korvar.

Ettorna, kallade dekisar, är däremot alldeles gränslöst perverterade, dvs. karlarna har homosexuella böjelser och kvinnorna lägger ingen band på liderligheten. Inför en boxningsmatch samlas några ettor och betraktar boxarna från underklassen:

Kennet Ahlologi del 2 (beroende på hur man räknar): Rävsaxen (1978).

Rävsaxen var den första Kennet Ahl-signerade produkten utan Lasse Strömstedts inblandning. Där de två första romanerna, Grundbulten (74) och Lyftet (77) och filmen Lyftet (78), kretsat helt och hållet kring de kriminellas värld - småbus och storfräsare, fångar och plitar, torskar och råttor - flyttade den nya konstellationen Christer Dahl-Bodil Mårtensson-Anders Lönnbro perspektivet. Till skillnad från Lasse Strömstedt hade de inte spenderat sin ungdom på Långholmen och i diverse geggarkvartar.

Rävsaxen bör nog rubriceras som satir. Den vilar på en jargong präglad av understatements och cyniskt lågmälda konstateranden, bitvis tröttsam, men ändå att föredra framför de mer propagandistiska styckena. Storyn minns jag knappt, det var ett par veckor sen jag läste ut den, men jag tror inte att den var det viktiga. I fonden står i alla fall det sadistiska mordet på en man som gjort sig en förmögenhet på att lägga ner fabriker. 

Till formen är det en polisroman. Där de två första - klassiska - Kennet Ahl-romanerna tog fångarnas sympati eller åtminstone gjorde dem mänskliga och begripliga, ställer den här romanen sig kritisk till både offer och förövare. Anledningen är förstås att de alla är kapitalister.

Utredaren däremot, snuten, är förvånansvärt nog en hjälte. Detta trots att han är snut. Och sosse. Och kommunisthatare, efter att ha lyssnat till sin fars och brors testuggande under uppväxten. Detta är förvånansvärt för att det nya Kennet Ahl-gänget var insyltade i kfml(r), ett parti som gjorde sig kända för mycket men inte för sina nyanser. Och allra minst för sin kärlek till sossarna, "socialfascisterna". Eller till poliserna, "kapitalistlakejerna".

Att hela romanen är en misstroendeförklaring mot den socialfascistiska välfärdsstaten kan exemplifieras med en replik som en stolt cyniker till beg. bilhandlare riktar mot mordutredaren:

- Hur många mord har ni om året? När tusentals människor mördas i cancer bara för att livsmedelsproducenterna vill tjäna sina stålar. Och besprutningarna. Och bilarna. Där finns dom verkliga mördarna, tänk på den saken till nästa gång.

Kan man koderna så märker man här och där av kfml(r)-anknytningen, inte så mycket i världsåskådningen i stort, för den delade de väl med hela avgrundsvänstern, som för några subtila nålstick mot det SKP som partiet en gång brutit sig loss från. Den mördades förtrogne förklarar för utredaren att den mördade planerade ett fascistiskt maktövertagande och dessutom bekostade annonskampanjer mot narkotika:

- Sista gången vi träffades så talade han entusiastiskt om hur han förutsåg hur han och SKP om några år skulle kunna samarbeta om ett svensknationellt, i grunden fascistiskt program, och du vet ju hur Jan Myrdal är när det gäller knark.

(Myrdal stod, som bekant, SKP nära. Och ansågs tydligen vara fascist av dem som ansåg sig stå till vänster om honom.)

Annars slungas släggan lite hit och dit mot samtidens politiska korruption. För att lägga ribban kastas vi redan i första kapitlet in i en burlesk begravning av den mördade kapitalisten, där statsminister Fälldin äntrar talarstolen:

Nyss hade han stått och hänvisat till sin heder och sanningsenlighet i riksdagen och hela tiden tänkt på kärnkraftverk. Nu stod han här och hänvisade till en död mans heder och sanningsenlighet och tänkte hela tiden på kärnkraftverk och minderåriga prostituerade. Var det då att undra på att det rörde sig ännu långsammare än vanligt i huvudet och att han t.o.m. själv hade svårt att få något sammanhang i vad han sa:

- Öh ... samhället är skyldigt ... öh förlåt oskyldigt ... öh skyldigt att försvara sitt ... öh förtroendekapital ... öh när huliganer ... öh förlåt hullisar ... öh huliganer ifrågasätter vår ... öh värdegemenskap ... öh förlåt värdelöshet ... öh värdegemenskap.

Som litterärt verk har väl Rävsaxen med tiden tappat de flesta av sina kvaliteter, om där nånsin fanns några. Som tidsdokument, dels över tidens händelser men i synnerhet över den närmast undergångsromantiska pessimism som präglade viss vänster, är den oslagbar.

Grundläggande Ahlologi (formulär 1Ahl).

Få författarbegrepp är så förvirrande som Kennet Ahl. Från början är det en pseudonym för den f.d. kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl, som i sjuttiotalets begynnelse slog sig samman för att skriva romanen Grundbulten (1974) utifrån Strömstedts erfarenheter från Hall. Redan här föreligger viss förvirring; Kennet Ahl är också romanens berättare. 

Grundbulten blev en försäljningssuccé – på den tiden sålde marxistiskt präglade kriminalvårdsfarser multum – och samma duo slog sig sedan samman för att skriva uppföljaren Lyftet (1977). Succén upprepade sig – och nu förekommer Kennet Ahl i handlingen i tredje person.

Strömstedt bodde hemma hos Dahl och passade på kuppen på att börja ligga med Dahls sambo – hej! det var sjuttiotal! – men det hindrade inte arbetsprocessen. Tvärtom fungerade denna Bodil Mårtensson som informell redaktör och smakråd. Grundbulten är dedicerad ”Till Bodil”.

Mårtensson var skådespelerska och kom snart istället att hooka upp med skådespelaren Anders Lönnbro. Fortfarande hängde hon dock med Strömstedt och Dahl – hej! det var fortfarande sjuttiotal! – och de fyra kom att arbeta tillsammans.

Lyftet (1978) filmatiserades med Dahl som regissör, alla fyra som manusförfattare och Mårtensson och Lönnbro i huvudrollerna. Det vill säga filmen är inte alls, eller åtminstone ytterst lite, byggd på boken. Boken är en mycket brutal fars i nattlig Stockholmsmiljö, filmen är ett socialrealistiskt drama.

Under filmarbetet, där Strömstedt medverkade i rollen som präst och som kriminalvårdsexpert, blev de fyra ovänner. Strömstedt blev irriterad på de andras kfml(r)-retorik - hej! det var sjuttiotal! och de bodde i Göteborg! - och tog sitt pick och pack och stack.

Kvar blev så Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro, som tillsammans skrev två romaner, gjorde långfilmen Sista budet (1981) och tevefilmen Nya tider (1988) – allt under pseudonymen Kennet Ahl. I satirromanen Rävsaxen (1979) förekommer Kennet Ahl som en bifigur, i dystopiromanen Slutstationen (1980) är en framtida släkting till honom, Kennet Ahl, en av huvudpersonerna. I Sista budet heter huvudpersonen, spelad av Anders Lönnbro, dock Roger Ahl.

Det där ursprungliga kåkfarartemat hade nu så sakta tonats bort till förmån för diverse blandad samhällskritik och allmän kverulanskommunism, troligen beroende på att insidertipsaren Strömstedt satt och skrev satiriska kåkfararromaner med en gammal kåkfararkollega som hette Allan Westberg istället.

Förvirrande? Det fortsätter. Så småningom blev Lasse Strömstedt och Christer Dahl kompisar på nytt – Dahl hade flyttat ifrån Göteborg och lämnat kvar några av parollerna på Hisingen – och började på nytt skriva romaner under namnet Kennet Ahl.

I Mordvinnaren (1987) är Kennet Ahl berättare utan att förekomma i storyn. Däremot heter huvudpersonen Lasse Ström. På baksidan berättar författarna att de först var vänner i sju år, sen ovänner i sju år och nu hoppas vara vänner så länge att de hinner skriva några nya romaner tillsammans. 

Nästa Kennet Ahl-roman, Hämndemännen - en roman om ett system i upplösning (1991), har en grundidé som "föddes under en våldsam hjärnstorm mellan Lasse Strömstedt och Christer Dahl. Lasse Strömstedt är dock ej medförfattare till Hämndemännen." Därefter skulle Christer Dahl aldrig mer ha med Kennet Ahl att göra.

På omslaget till Högriskbegravning (2006) står sedan "Kennet Ahl alias Lasse Strömstedt" - vad poängen är med en pseudonym om man anger författarnamnet precis under får nån annan utreda.

Vad skulle då en modern konsult från valfri välfakturerande byrå ha kunnat tipsa det här gänget gamla ärrade r-are om? Jo, att det måste finnas nåt sätt att tydliggöra varumärket.

En man med ett skägg sjösätter härmed en ny serie där vi successivt betar av de Kennet Ahl-romaner som kommer i min väg. De två första är sen länge avhandlade, de resterande poppar upp när andan faller på. Tipsa era barn och barnbarn.

P.S. Förvirringen slutar naturligtvis inte där. Parallellt med att han skrev Kennet Ahl-romaner med Mårtensson och Dahl skrev Anders Lönnbro också romaner ihop med en Lars-Göran Nilsson. Under pseudonymen Bertil Ahl.

P.P.S. Inte utan stolthet har jag själv bidragit till förvirringen. I teveserien Häktet (2005), som jag skrev manus till, förekommer Anders Lönnbro som kåkfararen Kennet Ahl. I rollen som hans son John Ahl sågs Anders Lönnbros son Harald Lönnbro. Samma roll kreerade Harald som nyfödd i långfilmen Lyftet.

Dokument: stalinism och homosexualitet.

Det är ju, i alla bemärkelser, yesterday's news att stalinisterna i sjuttiotalets kpml(r) var lite lätt homofoba. Påståendet har bland annat sitt ursprung i en text i tidningen Klasskampen från 1973. Texten skrevs som svar på en rundskrivelse som RFSL skickade till landets alla politiska partier med frågor om hur de ställde sig till homosexuellas likaberättigande.

Dåvarande partiorföranden Frank Baude skriver i sina memoarer Mot strömmen att det var  "en av kamraterna i centralkommittén" som "var angelägen att ge ett marxistiskt svar" på skrivelsen. En efterklok Baude tycker i memoarerna att de kunde ha nöjt sig med att säga att det var en privatsak för att sen gå över på det verkligt angelägna (varvsstrejkerna). Nu fick istället ärkefienderna inom Vänsterpartiet ett ständigt trumfkort i debatterna.

Vad skrevs då i denna text i tidningen Klasskampen? Jag saxar:

KFML(r) [detta var innan Förbundet blivit Parti, bloggarens anm.] har från Riksförbundet för sexuellt likaberättigande tillställts ett brev med en rad frågor rörande vår syn på homosexuella och andra sexuellt avvikande. I brevet betonar de att vårt svar på dessa frågor kan bli av stor betydelse eftersom de sexuellt avvikande, trots att de utgör en minoritet, säger sig representera 4 % av valmanskåren.

Detta argument kan naturligtvis inte på något sätt påverka vår principiella inställning. Vad däremot Gnistangänget [=ärkefienderna inom KFML, sedermera SKP, bloggarens anm.] beträffar skulle det inte förvåna oss om dessa opportunister, vägledda av sådana argument, reste paroller som ”bärbara stegar åt fönstertittare” och ”djupfrysta lik åt nekrofiler” om de därmed trodde sig kunna uppnå det röstetal som bar dem in i det borgerliga parlamentet.

KFML(r), som står på den vetenskapliga socialismens grundval, bedömer frågan om de sexuellt avvikande utifrån den historiska materialismens teori. Vi ber på förhand om ursäkt för vår öppenhjärtighet.

Sen kommer texten in på nåt som vi nog måste likna vid domedagspredikningar:

Förvisso finns det andra typer av homosexuella än sådana dekadenta parasiter som kejsar Nero och Gustav V. Homosexualitet finns inom alla klasser, men för den skull får vi inte glömma att homosexualiteten är en produkt av klassamhället – ett av dess sjukdomssymptom – och att den i första hand utövas av de härskande utsugarklasserna, vilka i allmänhet utsett sina sexualobjekt bland de behärskade, främst samhällets utslagna skikt.

Det är som en historisk komedi att man just nu i kapitalismens mest utvecklade länder basunerar ut att homosexualiteten är något sunt och naturligt. Påminner inte detta i högsta grad om bibelns Sodom och Gomorra, om det gamla Grekland, om kejsar Neros Romarrike och om alla andra ruttna samhällen som stått inför sin omedelbara undergång.

Men givetvis fanns det plats för vissa nyanser även inom ett parti som hyllade den något onyanserade Stalin:

Det kan emellertid inte vara den socialistiska statens uppgift att bestraffa någon för att han är homosexuell, för att han är bärare av en av det gamla samhällets sjukdomar.

Och som svar på en fråga från RFSL - "anser KFML(r) att homosexuella i allmänhet är säkerhetsrisker och därför bör övervakas av säkerhetspolisen?" - svarar partiet med något som rentav kan kallas överseende:

Det är ett bekant faktum att speciellt medan homosexualiteten betraktades som kriminell, homosexuella utnyttjades i utpressningssyfte, och detta kan naturligtvis i viss utsträckning vara fallet även idag. Detta förhållande kan givetvis i vissa fall äventyra den borgerliga statens intressen.

Men att av denna anledning betrakta homosexuella i allmänhet som säkerhetsrisker för den borgerliga staten är naturligtvis lika orimligt som att betrakta de två i sammanhanget nämnda grupperna alkoholister och narkomaner som säkerhetsrisker i allmänhet.

(Källa: marxistarkiv.)

Mer i ämnet: SR Minnen. Där kan man också höra - tro det eller ej - kristdemokrater.

Guld, rökelse och Myrdal.

Nya Filter berättar att Lasse Diding, den kommunistiske hotellägaren från Varberg som tidigare grundat Jan Myrdalsällskapet och instiktat både Lenin- och Robespierrepriset, har bestämt sig för att förvalta Myrdals jättelika arbetsbibliotek, innehållande såväl mexikansk affischkonst som tysk artonhundratalspornografi.

Lasse Diding brukar man stöta på på Bokmässan. Om inte honom själv så hittar man i alla fall broschyrer för hans tydligen framgångsrika halländska hotell, där badet är prytt med Leninbyster. På nåt vis är det svårt att inte bli lite upplivad av nåt så gränslöst daterat och politiskt inkorrekt.

Samma sak gäller Jan Myrdal. Jag har lite svårt att bli på annat än gott humör av Myrdal. Visst, han har gjort uppåtväggarnauttalanden om de kommunistiska diktatorerna, han har försvarat Khomeinis dödsfatwa mot Rushdie, han har skrivit på ett antihomoäktenskapsupprop tillsammans med Anna Maria Corrazza Bildt. Men just därför - att karln är som en obstinat obsklasstonåring med trippla bokstavsdiagnoser vid fyllda 84 - är det lätt att bli i gasen av honom.

För vi ska komma ihåg att när en, högst eventuell, kommunistisk revolution inträffar i Sverige så är Jan Myrdal den förste som får ett nackskott.

Myrdals grej är ju bångstyrigheten. Tycker du nåt, så kommer Myrdal omedelbart förklara för dig att du har fel. Han kommer också att hänvisa till nåt han läst i en gammal bok som han tillika har i sin ägo, och han kommer att vinna diskussionen genom att påpeka att han skrev om det där redan 1972. Såna har aldrig varit populära i de totalitära samhällen som Myrdal slentrianförsvarar.

Myrdal är mannen som gör vad som faller honom in. En antiauktoritär auktoritet, konsekvent i sin inkonsekvens, lojal endast mot illojaliteten.

Ett halvår efter att hans livskamrat under decennier, Gun Kessle, gått ur tiden, gifter han sig med en trettiofem år yngre mexikanska. Givetvis är han iförd mexikansk folkdräkt. Några år senare skiljer han sig. Givetvis efter att hans fru blivit sur på Henning Mankell efter att denne kallat henne "ointelligent" i ett mejl till mäster Jan.

På bilden i Filter kan vi också notera att Myrdal vid nästan åttiofem gått och skaffat sig hästsvans. Såna var förbjudna i Enver Hoxhas Albanien, som Myrdal talade så vackert om när det begav sig.

Ett samhälle där alla är Jan Myrdal hade naturligtvis aldrig fungerat. Risken att det nånsin skulle komma en enda person som ens tillnärmelsevis för tankarna till Jan Myrdal är dock försumbar.

Nu flyttas alltså Myrdals bibliotek - hans arbetsliv och därmed liv - till Varberg där det i framtiden kommer att göras tillgängligt för forskare och, hoppas jag, intresserad allmänhet. Jag planerar att ta med mig barnen dit redan i sommar. Under resan upp ska jag förklara för dem varför de bör blir som Jan Myrdal, och varför de absolut inte bör bli som Jan Myrdal.

TILLÄGG: bara några dagar efter att det här inlägget skrevs får jag tips från vännen Fredrik af Trampe att fnurrorna har rätats ut mellan Jan och Andrea. Och inte bara det - de har dessutom börjat pippa så det står härliga till.

Ett sällan uppmärksammat faktum om kårhusockupationen 1968.

De gamla kämparna från när det begav sig, åren då världen brann och svensk medelklassungdom ständigt hade brandsläckare tillhanda, tänker gärna på de där tre dagarna då Stockholms studenter vägrade att lämna sitt kårhus.

De minns att stämningen var så revolutionsröd/upptrissad att utbildningsminister Palme faktiskt tog sig till kårhuset för att försöka förklara den där UKAS-reformen som var själva startskottet till ockupationen/vägran att gå hem.

De minns också den energi och den kampglöd som präglade Anders Carlberg, sedermera initiativtagare till Fryshuset, när han höll maoistiska anföranden för församlingen och antydde att den där förlängda eftersitsen var startskottet till en svensk folkrepublik.

De minns gärna att de därefter, när revolutionen nästan var ett faktum, drog ut på stan och att en fraktion, ledd av blivande dramatikern Margareta Garpe, tågade iväg för att på motsvarande sätt ockupera Operan, medan ytterligare några gäng skulle ockupera Stadsteatern, Centralen och Konserthuset.

De glömmer dock ofta att en av studenterna som satt där och häckade hette Carl Bildt. Han var ordförande i kårpartiet Opposition -68 och var förstås egentligen motståndare till den civila olydnaden. På andra dagen steg han upp i talarstolen och talade till massorna med den där humorn som Bildt ibland tillskrivs:

Ni talar väldigt mycket om att ni står på marxistisk grund. Men jag skulle vilja veta vem som står på min blåa täckjacka.

Anders Carlberg har dock inte glömt att Bildt därefter försökte få Carlberg avsatt som mötesordförande. Enligt Carlberg blev Bildt "nedröstad med ungefär 2000 röster mot sju".

Bildt själv har inte pratat så himla mycket om sin tid som ofrivillig ockupant. Han har ju, till skillnad från andra närvarande, inte behövt rida på framgångar han nästan skördade i sin ungdom. Få av deltagarna  i kårhuset då, maj 1968, anade väl att det var killen med täckjackeskämtet som en dag skulle bli landets store rorsman.

För övrigt lär också Ulf Adelsohn ha varit närvarande i kårhuset, liksom Jan Guillou. Så man kan så klart förstå att stämningen blev minnesvärd för de inblandade.

En vädjan jag redan formulerat på Facebook men som förtjänar att upprepas.

Kom idag på en idé jag, åtminstone just som den slog mig, betecknade som "lysande": att skriva en bok med titeln "100 festliga riksdagsledamöter". Sen funderade jag ett varv till och kom väl egentligen inte på nån mer än Per Bill - han som blev nerbrottad på Stadsgårdskajen när han var ute och joggade med sin barnvagn efter en vinprovning - och den där vänsterpartisten som skulle uppfinna en evighetsmaskin. "2 festliga riksdagsledamöter" låter som en ack så mycket torftigare bok.

En bildad läsekrets kan kanske bidra med några namn till? Eller ni är för fina för att låta er smickras?

Den bästa (eller nja, topp-tio i alla fall) anekdoten (eller kanske inte bästa, utan mest fascinerande) ur Nils Petters memoarer.

Nils Petter Sundgrens memoarer är som väntat: lojt tillbakalutat betraktande med anglosaxisk esprit, som vore de berättade ur mungipan, genomsyrade av en elegans som nästan hela vägen lyckas dölja självgodheten. Som det anstår en gammal Månadsjournalenkolumnist, helt enkelt.

Egentligen är Nils Petter inte självgod så mycket som han är självnöjd. Han har levt ett bra liv, fyllt av det han älskar mest, film, tennis och söta flickor i Cannes, och han verkar nöjd med alla beslut han fattat och alla sammanhang han vistats i. De roligaste kapitlen skildrar TV2:s sjuttital, där Nils Petter beskriver sej som the voice of reason i en hög av självutnämnda diktaturkramande makthungriga världsförbättrare utan sinne eller talang för konst och/eller underhållning.

Den borne liberalen Nils Petter har aldrig gett sej in i polemik - annat än om nöden krävt det, då han naturligtvis varit vältalig och resonabel, nota bene - utan med ett roat leende suttit vid sidan av och skakat lätt på huvudet. Han återger skadeglatt rykten om hur den gamle konstkritikern Kristian Romare byggt ett Lenin-altare eller hur till och med tevecheferna på fyllan kommit ihop sej om vems bakgrund som var proletärast eller hur några unga producenter lämnat in programförslaget "Knulla med TV2". Själv har han så klart alltid varit trygg i sin milda liberalism à la övre medelklass.

Jag kommer på mej själv med att betrakta Nils Petter som Nils Petter betraktar omvärlden: med en avmätt tolerans, en attityd av "jaja, whatever makes you happy". Det är omöjligt att inte gilla karln, särskilt som han för det mesta har rätt. Hans syn på kultur är fördomsfri - minns att det var han som köpte in de Åsa-Nissefilmer som Harry Schein tidigt sjuttital radionämndsanmälde för att de bröt mot kravet på god underhållning - utan att vara populistisk. Han gillade Bergman och Truffaut men lät sej också fascineras av Jarl Borssén som eregerad kyrkoherde.Som folkbildande public service-man av den gamla sorten arrangerade han också pedagogiska filmstudioserier i SVT, där han visade franskt trettital eller kinesisk samtid. Fascinerande är storyn om när han beslöt att visa Paul Morriseys "Andy Warhol's Flesh" (Warhol var egentligen bara "producent", vilket i praktiken betydde att han satte sitt namn intill filmtiteln). "Flesh" är som bekant en lätt provocerande berättelse om en snubbe som säljer kopiösa mängder sex för att finansiera sin frus flickväns abort:

Någon hade hört att Flesh var grovt osedlig och nu kallades till krismöte med (TV-chef Nils-Erik) Baehrendtz och hela den övriga SVT-toppen. Upphetsade chefsansikten lyste eldröda i biomörkret när Warhols nakne favorit Joe D'Alessandro blev avsugen på vita duken. En av Baehrendtz kvinnliga torpeder, känd för sin sipphet, lämnade hastigt lokalen med tydliga tecken på illamående.

Det hela leder enligt Nils Petter till ett par tevehistoriskt unika beslut: filmen fick visas 1) "först efter att den häftigaste avsugningen klippts bort", 2) en timme efter att den ordinare tablån var avslutad och hallåan önskat godnatt, det vill säja efter sexti minuter myrornas krig. Plussat med att presstjänsten noggrant varnat svenska folket för filmens skadeverkningar, blev det - surprise, suprise - "för den sena timmen sensationellt höga publiksiffror". Nils Petter ställer diagnos på spektaklet: "allmän moralisk skidnödighet".

Och visst, här ligger ju bollen på peggen färdig att slås till. Upplägget är som gjort för några syrligheter om mediemonopol och maktmissbruk och moralpanik. Men filmen visades. Och sågs. Idag visar ingen tevekanal obskyra arthousefilmer om sexuella gränssprängningar.

NOT: som en eftergift till Johan Croneman innehåller inlägget inga som helst referenser till Nils Petter Sundgrens exceptionellt höga ålder.

Problemet med barn som inte kan passa tider.

När min fiancée skulle nedkomma med vår första son var jag inbegripen i diverse arrangemang av karaktären trams. Tillsammans med två Hej domstol!-kollegor medverkade jag i inspelningarna av teveprogrammet Extra allt, hågkommet av en scripta på SVT Malmö. Vi gjorde bl.a. en sketch om ett ministerlajv där alla ville vara Gunnar Lund - dåvarande minister för internationell ekonomi och finansmarknader.

Problemet var att inspelningsdatum såg ut att sammanfalla med beräknat nedkomstdatum. Jag bad min fiancée om besked: finns det nån möjlighet att skjuta på dagen? Eller åtminstone få en exakt tid att lägga inspelningsschemat efter? Jag måste kunna meddela kostymören som ska ta fram ett par sköldpaddsmönstrade gubbglasögon i rätt storlek! Dessutom har vi planerat en sketch om ett biskopslajv! Och ett om ett Magnus Ugglalajv! Kan vi lägga dem i anslutning till slemproppen och när förväntas den för övrigt gå?

Det tog tid för mej att förstå att man tydligen inte riktigt styr över de där tiderna. Jag bad barnmorskor att åtminstone säja nåt mellan tummen och pekfingret, men de förklarade att det inte funkar så. Det hjälpte inte att jag förklarade att vi dessutom lagt in ett nummer där jag skulle spela näverlur.

Med detta i minnet har jag viss förståelse för Torkil Lauesens problem i samband med den planerade kidnappningen av Jörn Rausing 1985. Inte nog med alla de andra omständigheter som präglar en kidnappning - bevakning av en människas lägenhet, byggande av cell, inspelning av hotfulla telefonmeddelanden, stjälande av lämpliga transportbilar, testande av bedövningsmedel, kompromissande med moral - så hade läkaren beräknat förlossning till 7 januari. Samma dag som Lauesen och hans hängivna kommunistkamrater i Blekingegadeligan skulle bryta sej in hos miljardärssonen i hans lägenhet i Lund, söva honom och föra honom i en skåpbil till en ensligt belägen stuga i Norge!

Det måste ha varit så retligt för Torkil att inte veta. Var det alls lönt att han satt och spejade i ett träd i Botaniska trädgården i flera månader om nu hans flickvän inte kunde knipa igen ordentligt? Skulle de rentav tvingas ställa in hela arrangemanget? Vad skulle de då säja till kamraterna i den palestinska befrielseorganisationen/terrorgruppen PFLP, som dessutom bidragit med några hundra tusen kronor till planeringen? "Lessen, men Torkil tycker det hade varit så trist att inte vara med och se efterbörden från sin förstfödda ... Jo, vi vet, vi skulle kräva tjugofem miljoner dollar av Jörns pappa, men det är ju himla nesligt för Torkil att inte kunna hålla tjejen i handen!"Peder Övig Knudsens båda böcker om Blekingegadeligan - den cell av praktiskt inriktade kommunister som begick några av Danmarks genom alla tider största rån under åttitalet - hör till det bästa jag har läst. De väcker frågor om vad engagemang får kosta och om vad det mänskliga psyket är förmöget att förtränga och bortförklara. Inte minst visar de hur knepigt det är att vara yrkeskriminell på halvtid och leva ett helt ordinärt liv på lediga dagar.

Men framför allt komplicerar böckerna världen, gör den på en gång begripligare och obegripligare. Blekingegadeligan stod alltså i begrepp att kidnappa sonen till en av världens rikaste människor, ärkekapitalisten Gad Rausing, en av grundarna till Tetra Pak.

De ägnade månader åt planering, bl.a. på att tillverka diverse irrspår och rökridåer. Rausing skulle inte få nån hint om att kidnapparna var danskar och att han satt inspärrad i Norge. Inspelade meddelanden skickades till pappa Gad på engelsk-arabiska, alla kläder kidnapparna skulle bära inhandlades i Sverige, liksom skruvarna till den träkonstruktion där Jörn förväntades bo några veckor. Jörn skulle inte få nån chans att, i sin konstanta ångest, notera en bult av danskt fabrikat och därmed komma gruppen på spåren.

De vägde alla pros och cons. All kidnappningserfarenhet visar att det är bäst ur säkerhetssynpunkt att likvidera offret efter leverans efter lösen. Vore det inte bäst att låta empirin tala? På samma vis säjer all forskning på området att man bör knipsa av och skicka lämplig kroppsdel till den utpressade för att visa att man menar allvar. I slutändan valdes bägge alternativen bort - det skulle trots allt göra operationen farligare för kidnapparna. Risken var överhängande att pappa Gad då faktiskt skulle gå till polisen.

Planeringen var alltså intensiv och minutiös. Men den utfördes inte för ligans egen skull. De gjorde det de gjorde för Kampen. Varenda krona skulle gå oavkortat till de förtryckta palestinierna. Och inte för att nån av dem hyste några känslor för Jörn Rausing - varför skulle de? - men de la ner mycket tid på att experimentera fram rätt doser av bedövningsmedel genom att testa på sej själva. De som gav hallisar och klaustrofobi valdes bort.

Och efter att ha stulit nummerplåtar i Tyskland och bilar i Sverige, införskaffat integralhjälmar för att kunna dölja sej, hyrt stuga i Norge och byggt en gedigen cell, kartlagt den unge spolingens liv i detalj, byggt en trälåda anpassad för båda Rausings ytterport och skåpbilen samt skrivit alla detaljerade hotbrev till pappa Gad - så la de ner hela operationen. På morgonen samma dag, i en skogsdunge utanför Lund, bara några kilometer och minuter från att allt skulle gå av stapeln. Ingen vet riktigt varför. Det kan ha varit för att Jörns flickvän visade sej vara hemma, men att en av gruppens medlemmar fick en panikattack spelade nog in att projektet snart ställdes in helt.

Det är svårt att kombinera altruism och psykopati. Det är svårt att vara Robin Hood i ett Danmark utan prins John. Det är svårt att hålla sin flickvän i handen under födslovärkarna samtidigt som man ska kräva trehundra miljoner av en farbror med konstigt namn genom att traumatisera hans son för livet.

Ett brev som måste förbryllat.

I Sverige har vi ju aldrig brytt oss om våra grannländers musikscen. Ingen svensk har köpt plattor med danska Shu-bi-dua eller norska Åge Aleksandersen annat än på pin kiv. Däremot säljer Bo Kaspers och Björn Afzelius multum där. Det har väl med ländernas förhållande att göra. Lillebror vill gärna leka med storebrors kompisar. Storebror tycker lillebrors kompisar är idioter.

Därför har få svenskar nåt förhållande till danska tv2, ett band som med sångaren Steffen Brandt i spetsen skördade makalös framgång under danskt åtti- och nittital. Mats "Malla" Ronander-proddade plattan "Nærmest lykkelig" (med låten "Monas solarium") togs 2006 upp i den omdiskuterade danska kulturkanon. Bandets karriär sammanfattades i dokumentären "Musik og bøgetræer i 25 år" 2004 - och låt oss nu för guds skull inte göra oss lustiga över diverse danska ord.

I april 1989 fick Steffen Brandt ett brev som måste ha gett honom myror i huvet. Det var skrivet av en gammal barndomskompis som han inte sett på nio år. Det inleddes:

Hej Steffen, din gamla vargunge! Jag är nu tillbaka i Danmark efter en längre vistelse i Pyrenéerna och jag fick lust att träffa dig igen. Kommer du ihåg cykelturen 1980 tillsammans med Lisbeth och Mette? Det var tider det, med svetten lackande i pannan, för någon paella blev ju aldrig av. Jag glömmer aldrig ditt hetsiga humör - men stopp där ... Du har säkert gissat att jag heter Carsten Nielsen. Kära Steffen, detta är ett nödrop till dig och bara till dig. Inledningen behövs för att du ska kunna skjuta alla frågor åt sidan med förklaringen: brevet är en resebeskrivning från en ungdomsvän, om en av dina närmaste ställer frågor.

Brevskrivaren verkar något desperat. Det är viktigt för honom att vara hemlighetsfull, men räknar samtidigt med att eventuella tjyvläsare nöjer sej med att läsa de första raderna i det sex sidor långa brevet.

Kända människor får ofta märkliga brev. Folk som vill gifta sej, folk som vill förklara vad de kända människorna borde göra med sina liv, folk som i all anspråkslöshet ber om att få sin helikopter sponsrad. Steffen Brandt blev på ett vis inte så överraskad. Men han visste också att det samtidigt pågick en enorm polisutredning mot en cell misstänkta danska vänsterterrorister. Mannen som skrev till honom verkade tillhöra denna cell:

Lär dig planen utantill och bränn därefter detta papper i en diskho, mosa askan och skölj rent. [...] När du väl har bränt upp det kommer du alltid att kunna påstå - om du blir utfrågad - att jag bad dig hjälpa mig att fly från ett nazistgäng som jag påstod var ute efter mig, eftersom jag hade hånat dem offentligt. Okej.

Även i verkligheten är det för närvarande ultrahögermänniskor som jag flyr ifrån. Framför allt från polisstaten, PET och FET och de danska sionisterna.

PET och FET är polisens respektive försvarets underrättelsetjänster. Åtminstone PET var mycket riktigt på jakt efter Carsten Nielsen. De danska sionisterna var kanske inte samma reella hot. Framför allt jagades Nielsen av den danska polisen. Det var egentligen inte så konstigt. Nielsen och hans glada gäng hade under de gångna femton åren gjort ett antal spektakulära rån, kidnappningar och bedrägerier. Det brukar inga polisstater tillåta.

Rockstjärnan Steffen Brandt kliade sej säkert i bakhuvet när han läste brevet. Troligen blev han precis lika konsternerad som Dan Hylander skulle ha blivit över ett liknande brev.I brevet uppmanades Brandt att signalera till Nielsen med en gul signal - gärna ett antiatomkraftsmärke - på porten. Nielsen skulle svara med att klia sej i nackhåret. Sen skulle Brandt ha två flyktbilar klara. I "run-car 1" skulle ett tunt täcke ligga på botten av bagageutrymmet. Den skulle köra omedelbart men lugnt. "Ljuset ska tändas efter att bilen kört ett hundratal meter, men innan Hørhavevej naturligtvis". "Ställ era klockor efter radionyheterna".

Sen kommer en exakt körsträcka med Århus flesta gator angivna. Vid Bispevej i Stavrup ska Brandt själv stå med "run-car 2":

Du står i mörkret och väntar och röker ett bloss. Låt inte någon få syn på dig eftersom du är ett känt ansikte. Du kan också vänta med halvöppet fönster så att du kan reagera på mitt babalubaskrik.

Sen ber Nielsen egentligen inte om nånting mer, förutom "ett fritidshus eller liknande, inklusive proviant". Samt "en del redskap": "Ha därför en påse klar i bilen med en komplett affärsmannamässig klädsel åt mig: en smal kavaj med långa ärmar, långbyxor med nittio i midjemått, skjorta, slips, keps eller hatt i storlek sextio, halsduk, underkläder, strumpor och ett par foträta skor i storlek 45."

Sen ber han inte om nåt mer, förutom en teve (helst). "Glöm inte att tanka bilarna!" samt "Gör eventuellt några anteckningar och bränn detta brev snarast" uppmanas avslutningsvis.

Det ska understrykas att Carsten Nielsen hade skäl att känna sej jagad. Hela övriga ligan var haffad och i en hemlig lägenhet på köpenhamnska Blekingegade hade de pansarvärnsraketer, sprängdeg, automatgevär och några miljoner i kontanter. Men nånstans längst inne måste han ha känt att det var att begära ganska mycket av en snubbe han inte träffat på ett decennium.

Och Steffen Brandt å sin sida måste ha känt att det var ett ovanligt udda brev. Och för den som undrar: nej, han skaffade aldrig två run-cars. Inte ens ett par foträta skor. Så han fick aldrig höra Nielsen babalubaskrik.

(Källa: Peter Øvig Knudsens "Blekingegadeligan 2: Den hårda kärnan", 2007.)