Lars Bygdéns Dark Companion har fungerat både som en fristad och tillflyktsort när hans fru Ulrika blev sjuk och gick bort. På torsdag den 14 februari intar Lars Bygdén Pusterviks stora scen med ett oerhört starkt album i ryggen.  

Ditt senaste album tar avstamp i din hustrus bortgång. Hur är det att stå på scen och sjunga om en sådan djup, stark och ytterst personlig upplevelse?
– För mig har allt jag gjort varit personligt. Att sjunga dessa låtar är egentligen inte så annorlunda. Men jag tycker om det faktum att det som varit min värsta tid i livet i och med skivan och framträdandena också kan vara något positivt.

Dark Companion känns som ett viktigt album på ett rent personligt plan. Hur har det varit att arbeta med albumet?
– Mina album har alltid varit väldigt viktiga för mig på det personliga planet. Jag hoppas att alla skapande artisters musik är viktiga för dem på ett ett personligt plan, annars tycker jag de ska sluta med det de håller på med.

Vad har musiken betytt för dig under det du har gått igenom?
– Min musik och arbetet med skivan har på många sätt inneburit en fristad, eller kanske en flykt från livet i övrigt som ju ibland varit väldigt svårt under den tid då Ulrika var sjuk. Jag har arbetat med den här skivan på en detaljnivå som jag aldrig gjort tidigare, mycket på grund av att jag inte har klarat av att släppa taget om den av rädsla för att inte ha den som tillflyktsort längre.

Vad kan publiken på Pustervik vänta sig att få se?
–  Sveriges bästa band.

Den 25:e januari släppte du två nya låtar, berätta om dem.
–  Blood handlar om min avsky mot de antiintellektuella, kunskapsföraktande krafter, inte minst här i Sverige, som sedan länge håller på att driva världen mot avgrunden. Marian är en cover på Sisters of Mercy’s låt. En av de stora låtarna från min uppväxt.

Vad händer härnäst?
–  Det blir krig.