De skulle troligtvis inte gilla beskrivningen, men Les Big Byrd är lite av en supergrupp.
Ledda av Jocke Åhlund från bland annat Teddybears och Caesar’s, samt Frans Johansson från Fireside, inkluderar Les Big Byrd även Martin ”Konie” Ehrencrona (Viagra Boys) och Nino Keller (Caesar’s). Egentligen skulle de ha spelat in Iran Iraq Ikea redan 2015, de hade rekryterat producenten Pete Kember (Sonic Boom, Spacemen 3) för arbetet, men när Kember och bandets vän Anton Newcombe (som också skulle vara med och spela in) inte kom överens ställdes inspelningen in. En lång paus senare kom förra året singeln Two Man Gang, som blev bandets största framgång dittills, och nyss släpptes album nummer två, Iran Iraq Ikea. Den 3 november spelar de på Pustervik. Vi pratade med Jocke Åhlund, och lite med Frans Johansson också, om det.
Sessionerna med Pete Kember ägde rum 2015, stämmer det?
Jocke: Det var vintern 2015 eller januari 2016. Något sånt. Delar av det vi gjorde med Pete är kvar på skivan, vi gjorde bara inte klart den med honom. Man kan höra när han spelar lite synt på A Little More Numb. Några av de låtarna vi gjorde då har kommit med, och så har vi några nya låtar som vi skrivit efteråt. Det var egentligen inte Pete som var problemet, det var många olika saker. Kanske var låtarna inte riktigt klara. Vi trodde att vi skulle göra klart dem i studion men det hände aldrig. Kanske om vi hade haft ett bättre arbetsklimat. Men mycket tid gick åt till andra saker.
… som bråk mellan Peter och Anton Newcombe?
Jocke: Inte direkt bråk. Mer som ”mantrums”, haha. Säga något dramatiskt och storma ut ur rummet, lite så. Det flyttade fokus från vad vi borde ha gjort.
Ni ville arbeta med en utomstående producent – samtidigt har du talat tidigare om hur Les Big Byrd är ett av de mest personliga projekten du har. Behövde du lite distans?
Jocke: Nej, jag ville ha lite hjälp. Det är jobbigt att skriva låtarna, spela låtarna, sjunga dem och producera dem. Och att dessutom vara exekutiv producent, att ha ansvar för att skivan blir klar, att filerna levereras, att den blir mixad och mastrad och så vidare. Det är mycket jobb. Så jag tänkte att om jag tar in en producent kan den personen vara läraren i rummet och jag kan vara ”one of the guys”, spela, vara artist. Då kan jag fokusera på att skriva och prestera så bra som möjligt. Men det kanske var en dum idé. Jag upptäckte att jag inte riktigt är redo att ge bort kontrollen på det sättet.
Albumet heter Iran Iraq Ikea och ni har en målning av Frihetsgudinnan på omslaget, men du har sagt att titeln kommer från något du såg i Berlin.
Jocke: Ja, titeln kommer från ett tryck på en slips som jag såg och köpte i Berlin för kanske tjugo år sedan när jag turnerade med ett annat band. Jag har kvar den fortfarande faktiskt. Jag tyckte att det var en perfekt ordkombination, alla konnotationer som far genom huvudet när du hör det. Det förklarar ingenting och trycker inte ned någon åsikt i halsen på dig. Det är vagt, men antyder ändå någonting. Och det tycker jag verkligen om, det är så bra poesi ska vara.
”Iran Iraq Ikea” känns som en personliga skiva. Många av texterna handlar om att analysera det förflutna, misstag och fel, mycket handlar om att sabba och fucka upp saker. Skulle du säga att det är ett reflekterande album?
Jocke: Absolut. Vi är alla ganska gamla nu, vi är inte tjugoåringar längre och det skulle kännas ganska dammigt att sjunga om unga saker, ”school’s out for the summer” och sånt. Vi är tillräckligt gamla för att ha många misslyckanden bakom oss. Jag har själv gått igenom en del personlig skit mellan den förra skivan och den här, och det har så klart kommit med i texterna.
Finns det ett värde i att skriva den typer av låtar, tycker du? Är att skriva om dem ett fungerande sätt att hantera ånger och dåliga minnen?
Jocke: Inte direkt, jag mår inte bättre över just de sakerna. Det är inte som att ”jag skrev en låt om det så nu känns det inte längre”. Men det är ett sätt att i alla fall få ut någonting bra av det. Om du har ett skitår och går igenom en massa dåliga känslogrejer så försvinner inte det bara för att du skriver en låt om det. Men du får åtminstone en bra låt, det är alltid något.
Jag är imponerad av hur ni har lyckats behålla den viben även på en låt som I’ve X:ed Myself From Your World, som inte har någon text.
Jocke: Det är melankoli. Som svenskar har vi det i blodet. Jag är delvis svensk och delvis ungersk, det är de två mest självmordsbenägna människorna i världen. Så det är en ganska stor grej att jag har levt såhär länge. Men melankoli är en viktig del av allt som är bra. Jag tycker inte om saker som bara är glada, jag kan inte relatera till det.
Frans: Nej, det är svårt. Även i komedier – om det inte är ledset är det inte roligt. Om det bara är kul, kul, kul, då är det inte så kul.
Jocke: Precis, den enda roliga humorn är ledsen humor. Ju mer deprimerande det är desto roligare är det. Vanligtvis.
Frans: För att då kan man relatera till det.
Jocke: Allvarligt talat så är det samma sak med musik. Det fångar inte mig om det inte är melankoliskt.
Till sist, ni har båda en mängd olika musikprojekt – vad skulle ni säga definierar Led Big Byrd för er? Vad betyder det här bandet för er?
Jocke: Jag har inte så många… jo, det har jag. De andra sakerna jag gör vill jag också göra. Men det här är verkligen den sortens band jag vill vara med i. Det här är låtarna jag vill skriva, musiken jag vill spela, allt. Och det är helt klart mitt mest personliga projekt. Att skriva texterna, att sjunga. Jag hade inte riktigt sjungit i något band tidigare, mer än att jag körade. Här är jag, sjungandes mina egna texter. Det var läskigt och kan fortfarande vara det. Men det är också nice och belönande när man klarar det.
Frans: Det är mitt personliga projekt också, det jag är mest involverad i på något sätt. Och det är det roligaste av dem, tror jag.
Iran Iraq Ikea är ute nu på PNKSLM. Les Big Byrd kommer till Pustervik den 3 november. En kortare version av den här intervjun finns i november 2018-numret av Djungeltrumman.
Text: Austin Maloney
Översättning: Jonas Källgren
