Tvåpersonsbandet Kassia Kleins skiva Death To All Things Pop är ett samarbete mellan öst- och västkust. I Göteborg sitter Maja Gödicke och i Stockholm Kåre Vernby. Resultatet har hyllats av de flesta som recenserat skivan.
Både Maja Gödicke och Kåre Vernby har släppt musik i andra projekt innan de började samarbeta. Kåre under aliaset Farväl till ungdomen, och Maja under eget namn. Nu ska duon göra en miniturné med tre stopp. Vi slog en signal till Maja Gödicke inför spelningen på Stora Teatern den 15 november.
Hej Maja! “När det väntas av en att man är ‘strategisk’ på ‘sociala medier’ då vill jag typ rymma”, skrev du i ditt första Facebookinlägg på tio månader. I ett annat skrev du att din och Facebooks relation är “it’s complicated”. Berätta mer!
– Jag tycker att det är lite osexigt att pracka på folk saker. Samtidigt har jag börjat tycka att det är mycket roligare nu för att jag har en idé om vad jag vill visa och säga. Det är klart att jag vill att människor ska lyssna på det jag släpper, men inte till vilket pris som helst. Man ska nog inte släppa musik för allmänheten om man inte är intresserad av sociala medier, men det är motsägelsefullt, man älskar och hatar det.
Death To All Things Pop har fått ett jättebra mottagande. Hur känns det?
– Det är skönt. Vi jobbade hela förra året med skivan. Den har varit i systemet så länge och vi har vridit och vänt på varenda del för att vi ska vara nöjda själva. Då är det himla fint när andra människor uppskattar det arbetet. Det blir som en liten blomma i hatten.
Innan Kassia Klein så samarbetade du och Kåre på ett par låtar under eget namn. Hur träffades ni?
– Det var 2013 och året innan hade jag släppt min första singel, på bolaget Luxury där Kåre också hade släppt musik. Han hörde min musik och kontaktade mig med låten Death To All Things Pop. Jag hade fått barn och hade ett annat musikprojekt och kom inte till skott, men sen hörde han av sig igen tre år senare, 2016, med en ny låt – En vinternatt – som hade ett sound som jag tyckte om. Sen fortsatte vi på det spåret och gjorde Såg du röken mer som en duett. Sen började jag skicka låtskisser till honom som han utvecklade. Efter det blev det som en fläta där vi inte visste vem som hade gjort vad och då kändes det givet att sätta en ny titel på projektet. Lite som författare som arbetar ihop jobbar. Man skriver under en gemensam pseudonym, det blir mer som stafettlöpning. På vissa låtar har vi skrivit varannan rad.
Ni skötte ungefär allt via mail. Har det varit en befrielse att slippa träffas under arbetsprocessen?
– Det har varit väldigt skönt på det sättet att det har legat lite utanför ens vardagliga liv. Att man inte behöver planera när man ska ses och arbeta, och inte är beroende av att sitta i en lokal och harva. Livet ser inte ut så, särskilt inte när man bor i två olika städer. Det blev naturligt för oss att skicka textfragment och ljud fram och tillbaka. När man inte behöver prata om allt så är det kanske enklare att skriva på ett annat sätt, våga testa saker. Det är gött att ha det lite sådär “ordlöst” när det kommer till musik. Ibland är det bara så att man vill sitta på sin kammare och göra sin grej och sen skickar man det vidare och så tar någon annan över.
Det har skrivits en del om hur ni glider mellan genrer på skivan, hur har ni resonerat kring det?
– Vi har nog mest känt att vi gör det vi själva tycker är gött. Någon tyckte att det var superspretigt, att albumet “inte var klart”. Jag tycker att det är intressant för vem lyssnar på bara det ena eller det andra idag? Så länge jag kan minnas har jag mixat Radiohead med Shakira, Bowie och Spice Girls. Jag kan inte dra linjer mellan genrer, jag tänker inte så.
Nu ska ni spela på Stora Teatern. Hur ser Kassia Klein ut i livetappning?
– Jag och Kåre utgör kärnan och sen har vi sällskap på scen under turnén. Det är jätteduktiga musiker som vi är väldigt glada över att de vill hänga med oss. Det blir fullt ställ, roligare än med backtracks.
Ska ni chocka och spela in nästa skiva i en studio som ni delar?
– Vi testade en gång när jag var i Stockholm, men märkte att vi har olika tempo och metoder och att det var bra för vår process att arbeta på distans. Vi har en playlist med 200-300 spår där vi lägger in allt vi fastnar för och så kanske den andra personen präglas av det. Vi har gjort många såna grejer för att skapa en gemensam värld. Det har varit väldigt kul, inspirerande. Det finns ju olika metoder men det här har varit vår metod och det har funkat bra.
