Vår litteraturexpert Sofia Åberg har läst Skiftsovare av Dorothee Elmiger – och undrar varför man inte alltid läser böcker som försätter en i ett hypnotiskt tillstånd.

Dorothee Elmigers senaste roman Skiftsovare är en hypnotisk upplevelse. Trots att den endast är hundra sidor lång är den en stor läsupplevelse som ifrågasätter varför man inte alltid läser böcker som försätter en i liknande tillstånd. Böcker som får en att glömma sig själv, där fiktionen tar över verkligheten. För en sann bokjunkie är sökandet efter de kickarna en stor del av läsningens drivkraft.

”I samtalet förenas de, blir speglingar och variationer av en och samma berättelse”

Skiftsovare är förtätad, djup, en väv av historier och versioner som flätas samman. En text som för tankarna till författarskap likt Virginia Woolf – som även nämns vid ett flertal tillfällen. Handlingen utspelar sig i ett hus i närheten av Schweiz. En grupp har samlats för att sova. De är skiftsovare, precis som de nyanlända arbetarna i storstäder under 1800-talet, som saknade en given plats och inte hade råd med mer än att hyra en säng några timmar åt gången.

I Dorothee Elmigers text är de journalister, författare, översättare, logistiker, konstnärer, flyktingar, arbetare, asylsökande, studenter. De inte bara sover, de berättar även i skift. I samtalet förenas de, blir speglingar och variationer av en och samma berättelse. Är det sömnbristen som minskar avstånden dem emellan? Är det ovissheten, samtiden eller mänskligheten – trots allt?

I en osäker värld, med gränser, våld och tystnad är det befriande att lyssna till skiftsovarna. Som många gånger förr är det språket, berättelserna och litteraturen som öppnar upp stängda dörrar. Som viskar, kom in. Vila här en stund.

Skiftsovare ges ut på Kabusa Böcker, i översättning av Annika Ruth Persson.