Sofia Åberg har läst Tone Schunnessons hyllade Tripprapporter och ser hennes flödande, ohämmade roman som befriande.

En av årets snackisar har varit Tone Schunnessons debut Tripprapporter. Schunnesson har skrivit en skamlös text, i samma anda som förr var reserverat åt manliga beatpoeter på drift. Romanens berättarjag har bränt sina broar, svikit alla i sin omgivning och festat sig på egen hand genom Sverige, och snart hela kontinenten. För att ta sig ännu längre bort flyr hon till Thailand. Hon befinner sig i ett kletigt och klaustrofobiskt tillstånd där hennes utsikter ter sig begränsade. Men trots det, all dekadens och smutsig drogromantik, är det svårt att som läsare bli avskräckt.

”Hon låter konflikten kvarstå. Vad kan vara mer provocerande än det?”

Det går att se själva trippen ur olika perspektiv. Som en idéroman. Som en resa så långt ifrån jaget som möjligt. Som en möjlighet: så här kan man göra. Ta sig själv på stort allvar och samtidigt inte alls. Stå vid en hotellpool högt över Bangkok och strö sina manussidor i det turkosa vattnet. Om man skulle vilja göra det. Låna lite mer pengar, dra söderut. Det är fullt tillåtet att slösa bort all sin tid. Och i en filtrerad samtid, där kontroll och produktivitet inte bara premieras utan förväntas, ser jag Schunnessons flödande och poetiska prosa som befriande. För hur ofta får en kvinna vara skamlös utan straff? Hur ofta får hon vara konstig, ful, dum och illa omtyckt? Schunnesson skriver fram den kvinnan, hon som bara fortsätter, som reser djupare in i gränslösheten – utan vare sig utveckling eller klimax. Hon låter konflikten kvarstå. Vad kan vara mer provocerande än det?

Tripprapporter ges ut på Norstedts.