Annons ↓ Annons ↑

Månadens filmtips: Nyinspelningens vetenskap

Remakes är generellt en dålig idé. Oftast blir resultatet en pinsam, plågsam pastisch – men då och då lyckas tolkarna på något vis överträffa originalen.

För filmskapare inom science fiction-fåran kan det alltid vara värt att försöka, speciellt i underkategorin “världsrymden anfaller” där framgångsfaktorn ett tag var ofattbart hög. På listan över lyckade experiment återfinns klassiker som The Thing (1982) och Invasion of the Body Snatchers (1978), båda finslipade och förbättrade från sina femtiotalsförlagor.

Med ett lite annat tema, men med ungefär samma intervall mellan original och nyinspelning, följde The Fly (1958 och 1986). Här bör den första filmen främst sittas igenom för sin minnesvärda slutscens skull, men då David Cronenberg totalt byggde om manuset på åttiotalet (endast grundupplägget “forskare och fluga i dubbelbokad teleporteringsmaskin” finns kvar) uppstod en underbart äcklig body horror-variant, som blivit en mycket mer långlivad favorit.

Mönstret upprepades, kanske mer lyckat än någonsin, i Little Shop of Horrors”

Mönstret upprepades, kanske mer lyckat än någonsin, i Little Shop of Horrors (1960 och 1986). Originalet är en nog så charmig b-bagatell, men knappt längre än en timme, visuellt ganska tråkig och full av smärtsamt dåligt skådespel. När skräckbutiken ändå av någon anledning blev en off-Broadway-musikal 20 år senare, och denna i sin tur filmatiserades av Frank Oz, blev hopkoket plötsligt en perfekt kombination av rymdinvasion, rockmusikal, mörk komedi och dockteater.

Så kanske är det enda säkra receptet för en lyckad remake just att ta en lagom dålig scifi-film (helst från femtiotalet), vänta lagom länge (helst till åttiotalet) och introducera ett nytt, lagom knäppt element. Helst en köttätande blomma som sjunger med Four Tops-röst. Eller en scen där Jeff Goldblum tappar alla sina fingernaglar.