Idag är det urpremiär av den nyskrivna pjäsen Manhattanprojektet på Cinnober Teater. Föreställningen är ett samarbete mellan scenkonstgrupperna Bataljonen och Penny Pick a Doll och har växt fram med hjälp av både scenkonstnärer, musiker och inredningsarkitekter. Manusförfattaren heter Amanda Nordmark, vi passade på att fråga henne lite om detta spännande projekt!
Hej Amanda! Vem är du?
– Jag är skådespelare, regissör, dramatiker och projektledare. En multi-tasker helt enkelt. Och i arbetet med denna produkton har jag fått ynnesten att kombinera samtliga yrkesroller.
Du har skrivit och regisserat Manhattanprojektet, vad handlar pjäsen om?
– Yes, jag har skrivit texten och delar på regissörsrollen med Erika Lindahl och Anna Nordkvist. Det är en föreställning som handlar om svårigheten i att förändra sin verklighet, men nödvändigheten av att göra det ändå. Jag ser pjäsen lite som en scenisk fan-fiction-berättelse. Den tar avstamp i den verkliga realityserien The girls next door (sändes mellan 2005-2010) som utspelar sig på The Playboy Mansion, och därifrån gör vi en odyssé genom tid och rum, dystpoi och utopi, i en mash-up av reality-drama och science fiction.
”Det ger oss musikaliska och rumsliga förutsättningar att förhålla oss till i vårt skapande”
Varför just Manhattanprojektet?
– När jag studerade kulturprojektledning på Kulturverkstan i Göteborg så var det en av våra föreläsare som föreläste om ”Manhattanprojektet”, som alltså är kodnamnet på det forskningsprojekt som kom att leda till framställningen av den första atombomben. I samma veva hade jag börjat skriva lite smått på en text som handlade om Playboy-bunnies, och jag kände instinktivt att det hade något med varandra att göra. And the rest, as they say, is history. Det finns något i just ”Manhattanprojektet” och dess innebörd som klingar hotfullt och potentiellt förödande – så som det ofta kan kännas när en försöker bryta destruktiva mönster och förändra sin verklighet. Till exempel att försöka återta en subjektsposition i ett sammanhang som vill objektifiera en – vilket karaktärerna i pjäsen kämpar med. Men i mina associationer till Manhattanprojektet finns också något som indikerar en enorm kraft och individens förmåga att påverka samhället och världen genom sina val.
Det är ett ”interdisciplinärt samarbete mellan scenkonstutövare, musiker och inredningsarkitekter”, vad innebär det?
– Vi är två scenkonstgrupper som samarbetar för att göra föreställningen: Bataljonen och Penny pick a doll. I ett tidigt skede bjöd vi in två musiker – Anton Leijonberg och Bo Jansson – som fick frågan om att på varsitt håll skriva musik utifrån texten. Vi bjöd också in inredningsarkitekterna Oscar Nilsson och Helena Pernow och lät de göra samma sak, fast då utifrån deras intresse och kompetens. Genom att samarbeta med personer som inte vanligtvis arbetar med teater ges vi som scenkonstaktörer en möjlighet att få andra blickar och ifallsvinklar på det vi gör, vilket öppnar upp för tolkningar som vi annars kanske inte tänkt på själva. Det ger oss musikaliska och rumsliga förutsättningar att förhålla oss till i vårt skapande, vilket är otroligt kul och inspirerande.
Kul! Vad kan man som publik förvänta sig av föreställningen då?
– Vi hoppas på att kunna erbjuda lite av varje. Både en känsla av hur rutten och svår verkligheten kan vara, men även ett hopp och en tro på att förändring är möjlig och inom räckhåll. Vad mer kan en förvänta sig? Musik, morotsklet, skratt, stål, plast och time-fucks. Med andra ord: en helaftonsupplevelse!
”Vi har försökt akta oss för att falla in i traditionella hierarkiska teaterroller”
Du vann Riksteaterns NyText 2014, hur länga har du hållit på att skriva?
– Egentligen sedan jag var väldigt liten, men endast ett fåtal skrivprojekt har blivit till ”färdiga verk”. Det är ju en hel del prestationsångest och duktighetskrav som kommer på köpet. Detsamma gäller när en arbetar sceniskt såklart. Just därför har vi i arbetet med denna produktion strävat efter att låta vår lust vara ledstjärna, och vara precis så ”duktiga” som nöden kräver. Vi har försökt akta oss för att falla in i traditionella hierarkiska teaterroller och förblindas av våra föreställningar om hur andras förväntningar ser ut – en svår uppgift men också spännande och nyttig.
Vad är det bästa med att skriva teater?
– Utvecklingsmöjligheterna som det innebär för texten. Att kunna bli överraskad av andras tolkningar och gestaltningar, och hur dessa ger ytterligare dimensioner till det som står på pappret – och som jag i egenskap av dramatiker kanske inte alls tänkt på när jag skrivit.
Hur laddar ni upp inför urpremiären?
– Vi nöter text och övergångar, lyssnar på Selena Gomez, äter pizza från Mini-Mac i Masthugget och peppar varandra.
Till sist då, vad händer i framtiden?
– Eftersom min gradvis växande premiärnervositet förbjuder mig att tänka längre fram än en timme i taget just nu så är det svårt att svara på. Men ännu fler lustdrivna punk-processer med extra allt!
