I Sverige har vi länge varit bra på metal och har, efter Finland, flest metalband per capita. Samtidigt producerar vi mycket elektronisk musik, med Swedish House Mafia och Avicii som galjonsfigurer. Har dessa två, till synes ytterligheter, någon gemensam mark, förutom den svenska? Och varför är musiken så framgångsrik?
Thomas Bossius är docent i musikvetenskap vid Göteborgs universitet och har forskat på bland annat metal och electronica. Det finns olika sätt att forska i musik. Thomas Bossius är mest intresserad av det sociologiska och kulturella kring musiken, hur musik används för att skapa gemenskap och mening.
– Jag gör mycket fältarbeten och intervjuer, går på festivaler och spelningar, men kollar också på tryckt material som fanzine och skivor, säger Thomas Bossius.
Den kommunala musikskolan brukar få cred när det svenska musikundret ska förklaras. Inom metal, där man behöver kunna spela klassiska instrument, kanske den kan användas som förklaringsmodell, men folk som skapar elektronisk musik gestaltas ofta som enstöringar på rummet framför datorn.
– Men jag kan tänka mig att många kändis-dj:s också spelat blockflöjt någon gång, säger Thomas Bossius med ett leende.
Kanske ger den kommunala musikskolan något slags musikaliskt grundhantverk, även om det inte är där musikerna lär sig att mixa eller dj:a. Inom hårdrocken anses också tillgången till instrument, replokaler och kommunala arenor där man kan uppträda spelat stor roll. Så är det även för EDM:arna, som börjar med att dj:a på fritidsgårdar, och sen när de blir äldre går över till nattklubbar. Där får de gott om speltillfällen eftersom klubbarna, i alla fall i de lite större städerna, har öppet många kvällar i veckan och är i behov av flera dj:s per kväll.
– Jag intervjuade unga countrymusiker i Sverige som förklarade att de omöjligt kan bli lika duktiga som amerikanska countryartister eftersom det inte finns speltillfällen. I Nashville däremot kan man spela på flera klubbar per kväll, därför får man snabbt ihop till de där tiotusen timmarna.
När jag frågar vad metal och electronica har gemensamt funderar Thomas Bossius en stund. Max Martin, Sveriges största export, kom faktiskt från metal. Hans dåvarande band skulle spela in en skiva i legendaren Denniz Pops studio och han upptäckte att Max Martin hade en talang för låttexter. Något som visade sig få medhåll från resten av världen.
”Om man ser danskulturen som ett kontinuum från discon och framåt skapar den alternativa världar”
Metal har ofta ganska våldsamma texter och Thomas Bossius menar att detta kan handla om att hantera rädslan för det man sjunger om. Den elektroniska genren psytrance har faktiskt liknande tematik, det handlar om att rädda planeten och att vara en motkultur mot det kapitalistiska samhället, även om lösningarna är en annan.
Thomas Bossius påpekar att electronican är så otroligt bred, allt från E-type till noise, att det är svårt att generalisera.
– Om man ser danskulturen som ett kontinuum från discon och framåt skapar den alternativa världar till det heteronormativa, könsstereotypa samhället även om den på ytan ser kommersiell och glittrig ut. Discon kom från homosexuella svarta och latinos som skapade klubbar där man kunde vara trygg och själv gestalta den man var. Nattlivet i sig brukar beskrivas som ett motstånd mot det straighta, det sättet att leva på omöjliggör att vara en del av det vanliga produktionssamhället.
Så vad är den gemensamma grunden? Man kan säga att både metal och electronica skapar rum för motstånd. Båda musikstilarna kräver relativt dyr utrustning, replokaler, studios och så vidare – något som lånas ut till musiker av staten i många fall. Dessutom: övning ger färdighet, de ges utrymme att utvecklas. I ett land där vi har natt i princip halva året kan också den långa vintern ses som inspiration för metalmusikens darkness, och en ursäkt för personer att sitta inne framför datorn och skapa hits.
Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #39.
