I dag släpper Göteborgsbandet Obsklassen sin fjärde och nya EP Höj Allt. I skivan belyser de bland annat dagens perfektionshets – och de är smärtsamt ärliga mot sin publik. Vi har pratat med halva styrkan om skivsläppet och hur det egentligen är möjligt att skapa musik med åtta viljor.

När bandmedlemmarna kliver in genom dörren fylls rummet med skratt, och glädjen går nästan att ta på. Några tar plats i den gula soffan, några på stolar brevid. Idag är det dock bara halva skaran som är med. Det är Viktor Olofsson, Cecil Kriisin, Gunnar Oledal och Viktor Bergion. De resterande fyra kunde inte komma.
– Vi bor på olika orter så det är lite svårt att få ihop det ibland, säger Viktor Olofsson.
Han är också en av de som var med och startade bandet för åtta år sedan, medan dagens konstellation av Obsklassen har funnits i snart tre år.

Den här veckan är alltså åttamanna-bandet aktuella med sin nya EP Höj Allt. Det är den fjärde i ordningen, och inför veckans släpp är de alla lite extra spända.
– Det känns som att vi har trappat upp det ett steg inför det här släppet, både text- och musikmässigt men också med allt runt omkring. Vi har tagit det till en ny nivå, säger Viktor Bergion.
– Vi har förberett oss till tusen och varit mer noggranna än innan, lite som att vi var ett skivbolag. Allt har också tagit lite längre tid eftersom vi blivit mer och mer noggranna efter varje år, säger Cecil Kriisin.
Själva beskriver de sin musik som världens bästa bland-band, en musikalisk orkan och ett sjukt strukturerat kaos.
– När vi står på scenen har vi framför allt roligt, och alla får ta lika mycket plats. Det är ingen som är mer eller mindre ”front-person” än någon annan, vilket är så jäkla gött, säger Gunnar Oledal.
Samtliga instämmer nickandes.

Höj Allt handlar om perfektionshets, berätta mer om det!
– Den handlar egentligen om all sorts hets, som att du ska vara på ett visst sätt för att passa in i olika sammanhang. Och nästan alla människor vill ju på något sätt passa in, vilket är det samma för oss, säger Gunnar Oledal och fortsätter:
– Det fanns från början ingen tanke att ”nu ska vi skriva om dagens perfektionshets” på det sättet, utan det bara blev så. Vi har helt enkelt sett oss själva i spegeln och försökt vara smärtsamt ärliga med vad det är vi ser.
Viktor Olofsson fyller i:
– Det handlar på ett sätt om att bara försöka ta sig utanför sin comfortzone ibland. Ungefär som när jag bestämde mig för att gå till avenyn istället för andra lång. Jag kände mig sjukt missplacerad, men gjorde det för att jävlas lite med mig själv, säger han skämtsamt och fortsätter:
– En annan gång gjorde jag något så enkelt som att köpa ett par skor som jag absolut inte kände mig hemma i.
Cecil Kriisim avbryter:
– Och hur länge hade du dem då?
– Tja, jag klarade nog inte mer än ett halvår. Det var ett par vita läderskor, inte alls min stil. Men ibland behöver vi utsätta oss för något annorlunda, bara för att. Och det är lite det som skivan belyser, fast på ett positivt sätt.

När en Obsklassen-låt kommer till, skriver samtliga tre låtskrivare texterna på var sitt håll. Enligt Gunnar Oledal, som är en av de tre, är det ett roligt sätt att arbeta på.
– Det är spännande att sätta ihop texterna och få olika perspektiv på samma sak, säger han.

Men det är ändå många viljor som ska igenom, hur går det när ni är så många?
– Grejen är att det faktiskt aldrig är något problem, säger Gunnar. Viktor Olofsson fortsätter:
– Vi är sjukt demokratiska och röstar faktiskt fram alla beslut.
– Eftersom vi är så många är det nästan alltid någon som tycker ens idé är bra, även om den röstas ned, säger Viktor Bergion.

På fredag har de releasefest för nya skivan på Sticky Fingers, och efter det väntar en hel del spelningar, mestadels i Göteborg.
– Det är riktigt roligt att spela i och runt om Göteborg, men målet är väl att etablera oss i fler städer, säger Gunnar Oledal.

Vilken har varit er roligaste spelning hittills?
– Oj, det måste varit på en liten festival i Danmark en gång. Det var sånt ös i publiken vilket det var underbart, säger Viktor Olofsson.
– Vi har haft många bra spelningar. När vi spelade på kulturkalaset en gång var det riktigt bra, säger Cecil. Gunnar fortsätter:
– Juste, ja den spelningar var riktigt nice. Vi trodde inte att någon skulle komma och titta, för det började verkligen ösregna. Men det kom faktiskt en hel del och det blev en skitbra spelning till slut!

Vad drömmer ni om i framtiden?
– En gång blev vi jämförda med Hoffmeastro. När de är förband till oss – då är vi riktigt nöjda!