I över trettio år har hon vigt sitt liv åt dockteater. På lördag har Margareta Selanders Dockteater Månstjärnan chans att prisas för nomineringen Årets Slow Food på Scenkonstgalan.
Grattis till nomineringen, hur känns det?
– Det känns overkligt, lite som i en dröm faktiskt.
Berätta om Dockteater Månstjärnan!
– Jag skriver alla pjäser själv, och främst är det dockteater för barn och unga som handlar mycket om medmänsklighet och identitet. Men vi har även gjort en pjäs för vuxna,
Hur länge har du producerat Dockteater, och hur kommer det sig?
– I över 30 år faktiskt. Det hela började egentligen när jag jobbade som dagbarnsvårdare och hade tre egna småbarn hemma. Då höll jag överlag på mycket med dockteater tillsammans med barnen. Det ledde till att jag spelade upp pjäser på biblioteket några gånger, och efter det så fortsatte jag att göra det på skolor i området, vilket var väldigt lyckat. Sedan dess har jag producerat dockteater på heltid.
”Barn är ärliga. De låtsas inte att det är bra om de inte tycker det”
Vad inspireras du av?
– Mestadels av människor, relationer och olika händelser. Någon gång har jag haft politiska inslag, men främst inspireras jag av det jag själv tycker är viktigt och av samhället i stort. Det kan vara allt från mobilberoende till historier om barn som har två mammor eller pappor.
Finns det några för- och nackdelar med att göra pjäser för barn?
– Det finns nästan inga nackdelar. Barn är ju ärliga och de låtsas inte att det är bra om de inte tycker det. Jag har dock aldrig varit med om att ett barn varit ointresserad eller inte skrattat åt en föreställning. Det kan dels bero på att jag alltid har haft mina egna barn, och på senare år mina barnbarn, att öva på.
Och hur är det med en vuxen publik?
–Jag gjorde min första pjäs för vuxna för ungefär tio år sedan, vilket helt klart var lite annat. Just då höll jag samtidigt på att anordna en festival, så jag gav väl inte pjäsen tillräckligt med tid och engagemang just då helt enkelt. Men i höstas så tog jag upp samma pjäs igen då jag verkligen ville göra den rättvisa, och då blev det hur bra som helst. Så det är verkligen inte bara till för barn som många kanske tror.
”Jag tycker inte dockteater får tillräckligt med plats inom svensk scenkonst”
Hur går du från idé till verklighet?
– Jag utgår från en känsla och letar efter lämpliga figurer som kan visualisera den känslan. Sedan spinner jag vidare på historien, tillverkar dockor, utforskar vad dockorna kan göra, hur de rör sig och vilken typ av musik som ska lyfta dem.
Finns det något du tycker att svensk scenkonst behöver mer eller mindre av?
– Helt klart mer utrymme för dockteater, och inte bara för barn utan även för vuxna. Jag tycker inte att dockteater får tillräckligt med plats inom svensk scenkonst. Det är många som tänker att det bara är enkla dockor, men det är så mycket mer. Sedan tycker jag det behövs mindre stressade och skrikiga föreställningar överlag.
Vad ser du mest fram emot under Scenkonstgalan?
– Jag ser fram emot att få träffa spännande människor, få känna sig viktig och lite berömd. Jag blev verkligen helt upprymd när jag fick reda på att jag blivit nominerad, så det ska bli riktigt kul!
Har du några nyheter på gång?
– Nej inte just nu, men man vet aldrig. Jag vill gärna spela de pjäser jag gjort under de senaste åren, speciellt My Dance, som är föreställningen för vuxna.
