Klubbinspirerat, känsligt, starkt och pirrigt. Så låter det när Sabina Wärme släpper kärleks-albumet Jag var molnen 2.0 under namnet These Heavy Clouds. Vi har intervjuat Wärme om att landa i det lekfulla uttrycket mellan musik och performance där större ljudlandskap möter spoken word, om kärlek och om en värld där de lesbiska karaktärerna inte dör på slutet.
Hur föddes idén till Jag var molnen 2.0?
– Jag ville skriva nåt lesbiskt som var glatt och pirrigt och hoppfullt. Jag ville skapa en lesbisk värld att kunna gå in i för ett tag. En värld där man kan vara kär och flirtig och där det finns ångestfyllda och tunga partier, men där behållningen är en positiv och peppig känsla. Ett album, eller en värld, där inte de lesbiska karaktärerna dör på slutet.
Den 16 februari spelar du på Folkteatern i Göteborg och så som jag har förstått det så är det varken en regelrätt konsert eller performanceföreställning utan något som rör sig i gränslandet däremellan. Berätta om varför du har valt att landa i detta formatet.
– Alltså jag tycker ju att det här är ett underbart format. Som att få det bästa av alla världar. Jag får lov att blanda mer regelrätt elektronisk pop med större ljudlandskap, scenografi, film, kostym och föreställningens förmåga att förflytta publiken i tid och rum. Jag har tagit olika delar från olika liveformer som jag gillar. Mitt mål är att skapa nåt som har både konsertens direkta tilltal och den berättande scenkonstens förtrollande och indragande kraft.
Albumet handlar om kärlek och allt som hör därtill. Hur definierar du kärlek?
– Ja alltså det här albumet handlar ju om att vara kär, att flirta, och så vidare. Ordet kärlek betyder såklart massa mer saker och är ett stort begrepp. Men här fokuserar jag på det lilla, men såklart i sig självt väldigt stora, att vara kär.
Har du något kärleksrelaterat tips du vill dela med dig av till allmänheten?
– Jag har ett seriöst faktiskt. Om du funderar på om du är lesbisk, sluta fundera och börja våga.
Jag var molnen 2.0 känns som en liten berättelse där vi som lyssnar får små, fragmentariska ögonblicksbilder av en relation. Hur har det gått till när du har skrivit texterna?
– Jag har skrivit på det här albumet i ungefär två års tid. Och låtarna har växt fram en i taget under den tiden.
– När jag skrev Jag kanske inte känner dig så ville jag beskriva just känslan av att vara kär. Jag bodde i Göteborg då, och jobbade som kompositör på Backa Teater, och brukade gå fram och tillbaka mellan färjan till Lindholmen och min lägenhet och fundera på hur det kändes i min kropp att vara kär. Sen försökte jag översätta den känslan i text, men också musik. Det tog ganska lång tid tills jag tyckte att jag fångat det så som jag ville. Säkert ett halvårs ändrande och strykande. Den låten fick sen också den kompletterande monologen Hur känns det att vara kär i henne som finns att lyssna på som albumets första spår.
Albumets ljudbild känns klubbinspirerat. Vad betyder klubbkulturen för dig i ditt skapande?
– Jag gillar bas som känns i kroppen, monotona melodier och rytmiska röstsamplingar. Ljudbilderna får gärna vara mörka och tunga men samtidigt få en att ryckas med. Jag tror jag gillar att jobba med klubbkulturen som en metafor eller en inspiration för att skapa en egen värld, snarare än att klubbkulturen i sin rätta form tilltalar mig.
Vad önskar du att de som kommer till Folkteatern tar med sig från din föreställning?
– En pirrig känsla innanför revbenen, mod och hopp.
Vad ska du göra under resten av 2019?
– Jag kommer turnéra med These Heavy Clouds och det här live-setet runtomkring. Ser mycket fram emot att få komma och spela på massa nya platser! Sen jobbar jag som kompositör och producent, inte bara i These Heavy Clouds, så jag hoppas på massa nya spännande samarbeten. Sen ska jag väl också hinna äta godis och kolla på tv och sånt.
