Årets 50 bästa svenska låtar: Plats 50-41
Först skulle jag släppa en lista på årets 20 bästa svenska låtar precis som förra året, men sedan växte det till 30 och sedan till 40. Nu blev alla valen så extremt ångestladdade så det känns helt galet att inte nämna en drös låtar när jag ska summera det här året.
Jag vänder mig i regel oftast mot dessa långa listor, de känns ju en aning onyanserat att smälla upp 300 låtar man tyckt varit bäst och sedan försöka rangordna dom. Jag anser att jag kommer undan med min lista på årets 50 bästa låtar eftersom jag ändå nishat mig på något vis. Och lets face it, jag är ju en av de få bloggar som endast maler på om svensk indiemusik, och då är det ju klart som fasiken att jag får göra som jag vill.
Så, Nu släpper jag en liten försmak på platserna 50-41. I morgon kommer plats 40-31 osv fram tills nyårsafton.
Så, årets bästa svenska låtar;
50 Johns Vatten – Wind In Your Sight (Zen Recordings)
Jag har skrivit en hel del om Johns Vatten på sistone, bland annat i samband med deras senaste EP som släpptes för några veckor sedan. Dom har varit närvarande hela året sedan jag plockade upp dom på tåget i början av året. Man imponeras av hur färdiga dom låter, så extremt proffsigt och välgjort för att vara av demokaraktär. Jag tror vi kommer få se en hel del av dessa 9-manna band under 2013. Musiken är ju lättillgänglig och välproducerad så det vore ju inga problem. Just den här låten är en sann dänga.
En sån klassisk jävla pärla det här, genuin lycka är det enda som kan beskriva den här låten. Sådant driv, sådan fart och fläkt och sådan kontroll. Andreas Söderlund och Joel Sjöö vet hur man gör bra popmusik, och även om det ibland kan bli lite slätstruket och tråkigt så visar man i den här låten att nerven finns rakt igenom. Det ska dock säga att deras album innehåller en rad fina låtar som inte fått den uppmärksamhet som dom faktiskt förtjänar.
48. Cave Cat-Try, Catch
En av årets stora blogg-favoriter här på Que Cub. Jag fastnade för dom tidigt det här året och man släppte två singlar där den första var helt off the hook. Det är ju klassisk gitarrbaserad indiepop som vi har hört så många gånger innan men samtidigt bär katterna på en charm som är svår att motstå. Dom har en sanslös kraft och energi, som man inte minst ser live. Luxury plockade sedan upp dom och släppte en ny singel som inte hade samma udd som den första singeln. Det verkar som om man nu mobiliserar för att släppa en skiva och det kommer bli en trivsam upplevelse om man bara låter udden finnas kvar. De första låtarna är borttagna från internet men om du köpte dom när det begav sig kan du skratta dig lycklig. Ni andra får vänta till skivan kommer.
47. Lord Nelson-Try
Finaste duon som Stockholm har att erbjuda, Niklas och Isabella skapar tillsammans makalöst bra drömpop och kan dom bara få tid och energi så kommer dom bli att räkna med i framtiden. Låten Try är ett typexempel på hur vi vill ha det, lågmält samtidigt som det tar plats, en slinga som sätter sig och vacker sång. Jag tror på dom, jag hoppas att någon plockar upp dom.
46. Niki & The Dove – Tomorrow (Record Company TEN/Universal)
Malin Dahlström och Gustav Karlöf har haft ett fantastiskt år, dom har spottat ur sig remixer, blivit remixade 1000 gånger och släppt ett fantastiskt album i Instinct. Låten Tomorrow är ett stycke god indiepop och vi visste det redan 2010 när dom släppte sin första EP, vi visste att dom skulle släppa en bomb, och vi vet att dom kommer fortsätta på samma sätt. Helt klart en av våran finaste musikexport i år. Om man nu ska tala i bolagstermer.
45. The Tallest Man On Earth – There´s No Leaving Now (Gravitation)
Kristian Matsson har dominerat mina listor varannåt år men här stöter han på patrull. Det beror nog mest på mig, jag har inte hunnit lyssna tillräkligt mycket på årets skiva. Spontant får jag ingen låt som bränner till hos mig på samma sätt som Pistol Dreams eller Love is all. Kanske växer den här skivan hos mig senare, kanske kommer jag då skratta åt att jag satte den här låten på plats 45. Det får jag ta, för det bränns faktiskt inte just nu.
44. JJ – Beautiful Life (Sincerely Yours)
När vi ser tillbaka på 2012 så kommer dom flesta skribenter se tillbaka på JJ´s år som året då dom höjde Lorentz & Sakarias till högre höjder. Det vore i min mening helt sjukt. Beautiful Life släpptes under våren efter en tids tystnad om man bortser från lite remixer och andra inhopp och den här låten är precis så vacker som livet kan vara. Ljudbilden dränks totalt i alla effekter samtidigt som den behåller sin klara struktur, mycket tack vare fantastisk sång och ett sinne för melodier som gör oss påminda om varför JJ är bland det finaste vi har. Den här låten är ett jävla masterpiece, glöm aldrig det.
43. Johannes Vidén & Bluebird Association – Frid över en stjärna som föll (Halleluja)
Det finns så oerhört mycket musik i Johannes Vidén, så oerhört mycket att hämta, så mycket att få, om man bara låter honom ge det till dig. 2012 var året hela Sverige skulle omfamna honom, så blev det inte, skivan blev en parantes, målades upp av vissa som en onödig pastisch. Samtidigt hyllades den högt av andra, däribland jag själv, och man är väl hellre högt och lågt än mittemellan. Så medan Johannes själv har förlorat tron på sin musik så tycker jag att vi andra gör vad vi kan för att uppmuntra honom till att aldrig sluta göra det han gör. För han behövs. Vem skulle annars använda ordet värdegrund i sin musik?
42. Anton Kristiansson – Din alltid alltid (Luxury)
"Så länge högern borde skjutas är jag alltid din".
Det räcker så.
41. Kalle J-Inget att förlora (Emotion)
Ibland kommer det låtar som ruckar på hela vardagen, sliter undan mattan under dig och förstör alla strukturer och rutiner du har. Detta har kommit att blivit en av de mest spelade låtarna i de det forslundska hemmet under året. Det är så vackert så det finns egentligen inte tillräkligt med ord. Här gör man som Mikael Wiehe och parafraserar Alan Parson Project och vi kan inte beskriva det som något annat än ren och skär magi, hur uttjatat det begreppet än må vara. Jag älskar det Kalle J gör på egen hand så vi får hoppas att Karl X Johan inte tar upp all tid under 2013.
Sådär ja, det var 10 låtar, en liten försmak på vad som kommer sedan. Vi kan ju sammanfatta det hela med att det har varit ett jävligt bra år.
Hommage!
Jag har skrivit om Johannes Vidén många gånger, dels där och dels här. Jag såg han på Jazzhuset för första gången för över 2 år sedan och igår hade han releasefest på samma plats. jag kunde inte medverka då jag numera tar hand om min son istället för att springa på Jazzhuset varje torsdag.
Hur som helst så är jag glad, lycklig och lite stolt över att Johannes Vidén äntligen fått släppa sin riktiga debut på svenska. Vi som har följt honom från övergången till svenska, genom P3-rotation sommaren 2010, lovord från Virtanen och sen har det varit upp och ner och sedan ännu längre ner för att till slut landa i ett efterlängtat släpp i mars 2012.
Jag ska egentligen inte skriva så mycket om skivan, jag känner att jag har skrivit tillräckligt.
Det som dock förbryllar mig mest är vissa recensioner, Ikons lilla text håller beklämmande låg nivå, Gaffas skribenter fortsätter att sätta sig själva över musiken och GP´s Jan Andersson försöker bara få in så många referenser som möjligt.
Det är tröttsamt.
Möjligen är inte Vidéns musik för alla öron, men det han gör, gör han med själ och hjärta och det är inte något som vi är bortskämda med i Sverige. Artister som Vidén behövs, det behövs något med substans, något litterärt, något som är större än en 3 minuters schlagerlåt om Salt & Peppar.
Vem skulle annars ens använda ordet värdegrund i sin musik 2012? Vem skulle annars besjunga Torslanda som tredje rikets största stad? Vem skulle annars skriva en hyllning till Hjalmar Bergman?
Om man inte ser det, så borde man inte heller försöka tyda det.
Nog sagt. Lyssna på skivan på spotify, eller kanske till och med köpa den.
Nu ska jag köpa mig en chai-latte och tänka på att livet faktiskt är mer än en oupphörlig strid under kniven.
Johannes Vidén & Bluebird Association – Frid över en stjärna som föll
Exklusivt på Que Club- Ny låt från Johannes Vidén!
Förra veckan fick ni singeln Solsidan inför den kommande skivan Frid över en stjärna som föll som alltså är Johannes Vidéns debutalbum, trots sina två tidigare skivor i bagaget.
Men nu är det på allvar, nu är det på svenska och nu är det så jävla slipat så varenda jävla textrad träffar dig rakt i hjärtat. Jag ämnar att skruva upp hypen ytterligare genom att ge er ett smakprov på skivans titelspår.
Att jag skriver om Johannes Vidén känns kanske inte så trovärdigt längre, skulle jag någonsin kunna skriva något negativt? Skulle jag någonsin kunna blunda för något han gör? Det är lite som när Jerry Boman skriver om Raymond & Maria, Tram7 om Azure Blue och 520 om Svenska Björnstammen. Det blir liksom inte intressant, för det hela är både jävigt och genomskinligt.
Men det skiter jag i, för den här låten är så fruktansvärt fin. Jag minns när jag hade jobbat i baren på en hårdrockshelg hösten 2010, efter första kvällen lade jag mig i sängen vid 6-tiden på morgonen för att sova, huvudet bankade av denna djävulens påhitt som ni ungdomar kallar för hårdrock. Jag fann tröst i min ipod som precis hade fyllts med några demolåtar från Vidéns kommande skiva.
Pianointrot tog tag i mig som om det vore himself (E street band) som trollband mig, de inledande raderna, bortgång, bortglömd, ingen saknad, ingen glömd, inget hopp, ingen tro.
Sedan kommer trummorna och motorvägen öppnar sig igen, den brinner av ungdomlig extas och slocknar lika snabbt igen. En generationsroman på 3.5 minut. Vi har ju alla känt honom, bilägarnas skräck och klubbarnas kung, och vi vet ju vad som hände, men vi vet också vad som kunde ha hänt, om någon hade trott på honom.
Mycket nöje.
Johannes Vidén-Solsidan
Jag har sedan den där torsdagen på Jazzhuset i början av februari 2010 väntat på ett debutalbum, det snackades om hösten 2010, det snackade om det hela 2011 men inget kom. Vi har fått nöja oss med demo-inspelningar och två stycken engelskspråkiga skivor som förvisso stillade våran största hunger, men både jag och ni vet att det är hans debut på svenska som vi har väntat på.
I mars är det dock dags och igår släpptes andra singeln, om man nu ska räkna Johannes Vidén & Bluebird Association – Självsabotören från våren 2010 som den första. Den nya singeln heter Solsidan och är precis så bra som vi har förväntat oss. Nu tror ni kanske att Vidén har blivit populist och ska leverera segway-pop men jag kan försäkra er om att våran Solsida inte har ett skit att göra med folkhems-solsidan. Solsidan är där vi hundar hamnar efter år på drift, det är där vi hamnar efter att vi gått igenom Kerouac, Bukowski, Tom Waits och allmän skam och ångest.
Man kan säga att det är som att komma hem, och man har oftast bara en person att tacka, och det är tack vare den personen som man till slut kan kavla upp ärmarna och lägga en grund till en bättre värld, där solen alltid skiner.
Jag är där, Johannes Vidén är där, kanske är ni där, kanske kommer ni dit, kanske känns det avlägset, kanske känns det bara som post-romantiskt dravel. Men hur det än känns för er så kan jag försäkra er om att ni kommer landa där ändå, och ni kommer aldrig vara lyckligare.
Solsidan bjuder dock på mer än så, låten slungar oss tillbaka till New York under slutet av 70-talet när låtarna till Springsteens album The River spelades in. Det som gjordes i studion The Power Station på Manhattan under 79-80 ligger som ett skimmer över hela produktionen och det ger en sådan kraft och pondus att det aldrig riktigt vill släppa taget om oss.
Det är stort, riktigt stort.
Lyssna bara själva
Visst är det en harmonisk man vi ses på skivomslaget, en man som kommit hem rentav.
Det glädjer mig!.
