Veckans Kräm; Fredag!
Det var längesedan man gjorde en Veckans Kräm, lite synd, det är ju ändå lite av en kultur-instutition i den här karga staden som folk från kranskommunerna (och Hästpojken) kallar för Göööötet.
Men nu på fredag är det helt galet, som ni skulle säga. Jag själv skulle säga att det är en angenäm kväll för er som vill ha kul med sång och dans.
Så här har ni min guide till fredagen.
Börja på Liseberg, ta inte en skaldjursplatå med VVS-företagen från Dals-Ed, ta en bulgursallad på Taube-caféet, Sitt kvar, eller gå ut till bänkarna och se när Joel Alme sjunger ut sitt hjärta för er klockan 7. Det är alltid bra!
Gå sedan inte till incontro, hur mycket det än lockar, nej nej, ta en mini-taxi till Yaki-Da så hinner ni med att se Anton Kristiansson på sommar-yaki klockan 8.
Sedan är klockan strax efter nio, och då får du göra vad du vill, jag föreslår pusterviksbaren i väntan på att klubb Instant dönar upp dörrarna till stora klubben där bästa bästa bästa Kite står på scen tillsammans med hyperhype-bandet Vanligt Folk.
Sedan har du lite olika alternativ, jag tycker du ska gå till Jazzhuset där fina Ge Hit Musiken håller hov med både livemusik och en drös dj´s. Annars bör ni även gå till Villa Belparc där massa diversearbetare inom klubbranschen har fest med JJ på scenen. Gott va? Jag tror det, den festen är faktiskt inte bara för folk som gått på Rudebeck som ändå vill ha en alternativ approach.
Annars tycker jag ni gott kan gå till trädgårdsföreningen och lyssna till Mark Knopflers gitarr, aldrig dåligt det heller.
Göteborg hade heller inte varit göteborg om staden inte erbjöd något till dom kulturellt efterblivna, därför tipsar jag er om att schlager-prinsen Anton Ewald är på Berså. Kul för er!
Mig ser ni på Taube-scenen, alltid på taube-scenen!
Musikguiden; P3 Live Sessions
Ett par ord om gårdagen som spenderades i Radiohuset på de själlösas aveny som vi kallar för Lindholmen. Där spelade man in P3 Sessions i Musikguiden, eller gidden som vi i branschen kallar programmet.
Anton Kristiansson stod på scenen, Daniel Gilbert stod på scenen, och hej vad bra det var.
Först och främst bör Daniel Gilberts musik upplevas live, för det är där känslan kommer fram och det är där hans musik kommer till sin rätt. Jag blir alltid helt blown away över hur hur bra det är just live, mycket tack vare duktiga vänner på scenen från diverse andra band från staden men även mycket tack vare Gilbert själv. Om det hördes ut i radion vet jag inte, antagligen inte, det är därför ni ska bege er till Bengans på söndag och kika in när Daniel spelar lite och skriver lite autografer.
Det är rent av eran förbannade plikt att gå dit.
Om vi sedan ska nämna Anton Kristiansson så kan man ju ganska enkelt konstatera att man faktiskt redan har lyckats när man han Masthuggets egna Moz i Skansros-Felix på bas. Sedan att Maja Milner lite blygsamt går in och dominerar vid sidan av Amanda Werne (Slowgold) på diverse gitarrer gör inte saken sämre.
Sedan ska man kanske säga att det här inte är Antons scen riktigt, han behöver lite mörkare miljöer, lite lägre tak och lite mer avslappnad stämning för att han och hans musiker ska kunna leverera fullt ut. Men samtidigt kan vi konstatera ännu en gång att Leka Leva är en av 10-talets bästa låtar, så är det bara.
Anton drar sig till stockholm ikväll, och i morgon kör han fäzt i Göteborg. Kolla hans facebook för mer info om det.
Anton Kristiansson-Fred på jorden
Då släppte äntligen Anton Kristiansson sin efterlängtade uppföljare ungefär exakt två år sedan debuten i Och jag. Man skulle ju gärna dra igång snacket om "den svåra andra skivan" med tanke på hur bra den första skivan var men någon sådan skaparångest är inget vi behöver oroa oss för här. Dels för att Anton alltid skitit fullständigt i vad folk ska tycka om det han gör, och dels för att är så ofantligt mycket tryggare i det han gör idag.
Det är i just den egna tryggheten som gör att han vågar ta ut svängarna, det är därför han vågar sjunga som han gör i refrängen till Vi är idioter tills vi blir genier och det är därför han lägger en nästan 8 minuter lång serenad till gatorna han växte upp på i Sen kväll, Kungsladugårdsgatan. Dom här låtarna hade inte kunnat vara med på en debut, för som lyssnare så vill man ha det mer direkt, man vill få det hela serverat utan att leta lager och nyanser . Andra skivan gäller dock andra regler, att det bara är nio låtar är en kvalitetsmärkning i sig, det finns liksom inte utrymme för transportsträckor. Man finner lätt stommen i de mer lättillgängliga låtarna, men det är i dom lugnare partierna som vi hittar den riktiga storheten. Nyss nämnda Sen kväll, kungsladugårdsgatan är ett monster, efterföljande Alla mina vänners ex är lika storslaget melankolisk.
Jag minns när jag hörde en låt som jag tror heter typ Ett tatuerat ben, tror det var 2003 och jag minns hur jag slogs av Antons extremt tighta flow. Och så här 10 år senare så har det bara blivit bättre, för det är i verserna som hans styrka ligger, hur han behärskar tempot och låter orden och raderna bara matas ut. Som lyssnare bärs man med, man följer varenda stavelse och varenda vändning och han leder oss med en trygg hand när han likt Majakovskij bara ställer upp sina ord på rader beredda på död eller odödlig ära.
Ja, steget mellan en gamla rysk futurist och en rappare från Majorna behöver inte vara längre så länge det görs på allvar och med samma kraft.
Förutom dom tyngre, lite lugnare bitarna så innehåller Fred på Jorden även mästerverket Leka Leva som vi redan hört som singel, även förra årets Din alltid alltid höjer nivån ytterligare och när man höjer tempot för sista gången i Vi ska aldrig dö så kan vi ganska enkelt konstatera att vi snart tagit oss igenom en av årets bästa skivor.
Just Vi ska aldrig dö är bland det bästa jag hört, släng sedan på bedårande Maja Milner, en vansinnig Timbuktu, en pastoral Per Hagman, lite sjuka madchester-beats med lite fina Skansros-gitarrer och en och annan tokig synth.
Ja, ni förstår ju själva.
Ett musikaliskt jävla landmärke.
Skivan är producerad av Richard Hallin med god hjälp av Per Svensson (Masthugget BK) och den är självfallet släppt av Luxury baaaby!
Lyssna på Spotify; Anton Kristiansson – Fred på jorden
Köp sedan på i-tunes och stöd din lokala indie-rappare.
Sedan kan du alltid gilla mig, jag kan behöva det jag med.
Februaris pärlor åt svin.
Då var det dags att i vanlig ordning summera månaden som gått och ge er februaris pärlor åt svin. För just precis så är det, det jag ger er är pärlor som slängts ut i det otacksamma svenska kulturmörkret.
Så jag ser det här som en kulturgärning, för det är precis va det är.
Här här de bästa svenska låtarna från februari 2013.
Anton Kristiansson – Leka leva
Here Is Your Temple – Once Rich
Que Club-Bästa svenska låtarna 2013 här finns alla de bästa låtarna från Sverige.
Då fanns den på spotify då.
Tillsammans med en fin remix av den förra singeln av Alexander Palmestål som är med i Iberia och lite annat.
Leka Leva, bäst just nu.
Anton Kristiansson-Leka Leva
Älskade Anton har gjort det igen, inte bara gett oss en video av absolut högsta klass utan även en ny låt som slår undan fötterna på oss. Indierapparen som du älskar att hata fortsätter pissa på gränserna som ni älskar att värna om.
Personligen hatar jag era gränser, och jag hatar det ni värnar om, för det finns inget mer genuint än just det som Anton gör. Kanske är jag partisk, kanske är jag inte rätt man att bedöma det här. Kanske bryr jag mig lika lite om det som jag bryr mig om era gränser. Jag älskar uppväxt-romantik, och när jag själv växt upp parallelt med Anton i Majorna och Linné så blir det ganska enkelt för mig att ta till mig, inte bara för att jag ser honom som min vän, utan för att jag älskar det han gör.
Videon är så himla snygg, det är misär, det är hoppfullhet, krossade drömmar, pop-romantik, sena nätter, tidiga mornar, hustak och allt annat som vi gått igenom under åren.Han visar som vanligt upp en bra balans mellan distanserad humor och ett blodigt allvar. I videon kan vi se Masthugget BK´s egna Per Svensson och andra delar av Skansros bada, bästa SickArt på stigbergstorget, Calle P på Plain (antagligen), stolta Niklas von Arnold och en oväntat glad PSTQ i en trädgård för att nämna några. Sedan om du vill veta vilka resten är så kan du ju alltid plocka upp en skolkatalog från Schillerska eller nått.
Singeln släpps på måndag.
Vi föddes precis innan lågan flämta
utan en framtid som går att rädda
som del av den splittrade medelklassen
vi springer med vinden i fredagsnatten
Vill ni ha hela texten går ni vidare till Blogg-Bojan på GHM.
Videon är självklart skapad av Ossian Melin
Så var P3 Güld!
Sådär, sista inlägget i år om P3 Guld, denna vecka går vi vidare i livet.
P3 Guld syftar ju till att hylla den svenska musikindustrin, och det intresset delar ju även jag, även om jag kanske försöker spela lite svårare och smalare, men det är bara ett spel. Eller är det de? Näe, det är de inte, för det är ju just den musiken jag skriver om, som jag tycker är bäst. Om jag inte skriver om någon musik, så beror det inte på att jag missat det, utan på att jag inte gillar de. Det är därför mailen om Norlie & KKV trillar rakt ner i papperskorgen.
Just Norlie & Kkv, ska vi ta itu med dom? Är det värt att göra det? Är det inte lite som att skjuta i öppet mål? Jag vill ju inte vara elak mot någon, och jag vill inte ta lätta poäng på hur dom ser ut, det jag vänder mig emot är deras konstnärliga ambitioner som verkar vara lika stora som typ Dada Life´s.
Den typen av musik är vi ju även så vansinnigt trötta på, okej, det var lite kul 2004 med truckerkepsar från Lidingö men 2013 känns det inte så fräscht. Att Norlie eller KKV i går sa att han inte kan snacka utan en "in-ear" va otroligt lustigt då han har använt en sådan i max 8 månader. Eller så har alla i Huddinge sådana från day one, vad vet jag.
Årets nykomling borde blivit Icona Pop, att gå från Knarrholmen till New York på en sommar är inte dåligt pinkat. Även om jag i all min skitnödighet hellre hade sett dom kvar på Knarrholmen.
Gnucci var bäst live. Alltid.
Johnossi kan fortfarande inte skriva refränger, vilket smärtar mig, då jag gillar dom.
Ghost, orkar jag inte kommentera då jag inte förstår det.
Alina, är fantastisk!
First Aid Kit borde vunnit årets grupp, vem bryr sig om Kent?, vem lyssnar på Kent? Varför skriver jag ens om Kent? Årets grupp 2012, kyss mig där ryggen byter namn.
Labyrint!! Så fint att dom vann, jag älskar sönder er!
Ikons vann inget pris. Inte Jonas heller. Det blev El Perro Del Mar som jag sa, välförtjänt ändå.
Årets rock...ja, kul att deras flickvänner blev glada i alla fall.
Guldmicken till Frej, Uno och Herbert. Bara dom namnen är ju värda ett pris.Många menade att Frej var full, men jag tror faktiskt att det är hans normala tillstånd. Men som jag sa är Maskinen grymt bra live, så visst!
Årets låt, odiskutabelt. Med dom konkurrenterna alltså. Jag tycker iofs att det släpps ca 50 bättre låtar det här året men det är ju jag.
Årets artist, gillar ju Linnea. Ogillar dock att det är Orup som skriver låtarna. Går emot det mesta jag tror på. Inget ont om Orup men låtarna hade lika gärna kunnat gå till Lena Ph, men hon gör ju succé på SVT nu. Eller jag vet inte hur deras samarbete ser ut men slå dig fri Linnea, du behöver ingen hjälp för att bli bäst.
I övrigt var galan strålande bra, Soran är roligast och ljusproduktionen fick Scandinavium att framstå som en klubblokal. Genidrag med såpas låga ljusriggar!
En snabb titt på Yaki-da där dunjackorna från 2000 hiphop-kids värmde stället, förutom på terassen där Pusterviks-Peno höll hov i den fina lilla popoasen. Där var det lite kallt, men fint, väldigt fint.
Om jag kände mig gammal på Yaki så kände jag mig istället relativt normal på Elite. Ryggdunkar och handskakningar i strid ström. Att stöta på Ludwig Bell var dock bäst, hans skiva kommer i mars, det blir episkt. Annars var som sagt Ikons fullast, Lundqvist hade sotarmössa, Calle P en golftröja och Anton K en odefinierbar jacka. Lorentz eller Sakarias var distanserad osv osv.
Ja. Egentligen missade ni inte så mycket. Eller så gjorde ni det. Jag och baby åkte hem vid 1 då småbarnsförälders-tröttheten tog ut sin rätt.
Galan fick varken en kung eller en drottning. Vilket var skönt då risken att SHM skulle bli kungar var alldeles för stor med tanke på jublet dom framkallade i Scandinavium. Möjligt att dom gjort sig förtjänta av priset årets dans, jag vet inte, men mycket mer än just dans är det inte.
Ah. Sammanfattningsvis;
Que Club <3 P3, trots kritik om "P3 Ryggdunk" och distanstagande från "de riktiga indiekillarna" så tycker jag verkligen P3 inte hycklar om vad det är, det är deras fest, deras musik, deras pris, skapat, format och genomfört av personer som faktiskt jobbar med det här året om. Klart dom ska få ha en gala.
Jag kommer också ha en gala en gång i framtiden, och då får P3 komma.
Vill ni se bilder så kan ni se de bilder Djungeltrumman tagit här
Och glöm inte att kolla in mig på facebook, där skriver jag ibland.
Årets 50 bästa svenska låtar: Plats 50-41
Först skulle jag släppa en lista på årets 20 bästa svenska låtar precis som förra året, men sedan växte det till 30 och sedan till 40. Nu blev alla valen så extremt ångestladdade så det känns helt galet att inte nämna en drös låtar när jag ska summera det här året.
Jag vänder mig i regel oftast mot dessa långa listor, de känns ju en aning onyanserat att smälla upp 300 låtar man tyckt varit bäst och sedan försöka rangordna dom. Jag anser att jag kommer undan med min lista på årets 50 bästa låtar eftersom jag ändå nishat mig på något vis. Och lets face it, jag är ju en av de få bloggar som endast maler på om svensk indiemusik, och då är det ju klart som fasiken att jag får göra som jag vill.
Så, Nu släpper jag en liten försmak på platserna 50-41. I morgon kommer plats 40-31 osv fram tills nyårsafton.
Så, årets bästa svenska låtar;
50 Johns Vatten – Wind In Your Sight (Zen Recordings)
Jag har skrivit en hel del om Johns Vatten på sistone, bland annat i samband med deras senaste EP som släpptes för några veckor sedan. Dom har varit närvarande hela året sedan jag plockade upp dom på tåget i början av året. Man imponeras av hur färdiga dom låter, så extremt proffsigt och välgjort för att vara av demokaraktär. Jag tror vi kommer få se en hel del av dessa 9-manna band under 2013. Musiken är ju lättillgänglig och välproducerad så det vore ju inga problem. Just den här låten är en sann dänga.
En sån klassisk jävla pärla det här, genuin lycka är det enda som kan beskriva den här låten. Sådant driv, sådan fart och fläkt och sådan kontroll. Andreas Söderlund och Joel Sjöö vet hur man gör bra popmusik, och även om det ibland kan bli lite slätstruket och tråkigt så visar man i den här låten att nerven finns rakt igenom. Det ska dock säga att deras album innehåller en rad fina låtar som inte fått den uppmärksamhet som dom faktiskt förtjänar.
48. Cave Cat-Try, Catch
En av årets stora blogg-favoriter här på Que Cub. Jag fastnade för dom tidigt det här året och man släppte två singlar där den första var helt off the hook. Det är ju klassisk gitarrbaserad indiepop som vi har hört så många gånger innan men samtidigt bär katterna på en charm som är svår att motstå. Dom har en sanslös kraft och energi, som man inte minst ser live. Luxury plockade sedan upp dom och släppte en ny singel som inte hade samma udd som den första singeln. Det verkar som om man nu mobiliserar för att släppa en skiva och det kommer bli en trivsam upplevelse om man bara låter udden finnas kvar. De första låtarna är borttagna från internet men om du köpte dom när det begav sig kan du skratta dig lycklig. Ni andra får vänta till skivan kommer.
47. Lord Nelson-Try
Finaste duon som Stockholm har att erbjuda, Niklas och Isabella skapar tillsammans makalöst bra drömpop och kan dom bara få tid och energi så kommer dom bli att räkna med i framtiden. Låten Try är ett typexempel på hur vi vill ha det, lågmält samtidigt som det tar plats, en slinga som sätter sig och vacker sång. Jag tror på dom, jag hoppas att någon plockar upp dom.
46. Niki & The Dove – Tomorrow (Record Company TEN/Universal)
Malin Dahlström och Gustav Karlöf har haft ett fantastiskt år, dom har spottat ur sig remixer, blivit remixade 1000 gånger och släppt ett fantastiskt album i Instinct. Låten Tomorrow är ett stycke god indiepop och vi visste det redan 2010 när dom släppte sin första EP, vi visste att dom skulle släppa en bomb, och vi vet att dom kommer fortsätta på samma sätt. Helt klart en av våran finaste musikexport i år. Om man nu ska tala i bolagstermer.
45. The Tallest Man On Earth – There´s No Leaving Now (Gravitation)
Kristian Matsson har dominerat mina listor varannåt år men här stöter han på patrull. Det beror nog mest på mig, jag har inte hunnit lyssna tillräkligt mycket på årets skiva. Spontant får jag ingen låt som bränner till hos mig på samma sätt som Pistol Dreams eller Love is all. Kanske växer den här skivan hos mig senare, kanske kommer jag då skratta åt att jag satte den här låten på plats 45. Det får jag ta, för det bränns faktiskt inte just nu.
44. JJ – Beautiful Life (Sincerely Yours)
När vi ser tillbaka på 2012 så kommer dom flesta skribenter se tillbaka på JJ´s år som året då dom höjde Lorentz & Sakarias till högre höjder. Det vore i min mening helt sjukt. Beautiful Life släpptes under våren efter en tids tystnad om man bortser från lite remixer och andra inhopp och den här låten är precis så vacker som livet kan vara. Ljudbilden dränks totalt i alla effekter samtidigt som den behåller sin klara struktur, mycket tack vare fantastisk sång och ett sinne för melodier som gör oss påminda om varför JJ är bland det finaste vi har. Den här låten är ett jävla masterpiece, glöm aldrig det.
43. Johannes Vidén & Bluebird Association – Frid över en stjärna som föll (Halleluja)
Det finns så oerhört mycket musik i Johannes Vidén, så oerhört mycket att hämta, så mycket att få, om man bara låter honom ge det till dig. 2012 var året hela Sverige skulle omfamna honom, så blev det inte, skivan blev en parantes, målades upp av vissa som en onödig pastisch. Samtidigt hyllades den högt av andra, däribland jag själv, och man är väl hellre högt och lågt än mittemellan. Så medan Johannes själv har förlorat tron på sin musik så tycker jag att vi andra gör vad vi kan för att uppmuntra honom till att aldrig sluta göra det han gör. För han behövs. Vem skulle annars använda ordet värdegrund i sin musik?
42. Anton Kristiansson – Din alltid alltid (Luxury)
"Så länge högern borde skjutas är jag alltid din".
Det räcker så.
41. Kalle J-Inget att förlora (Emotion)
Ibland kommer det låtar som ruckar på hela vardagen, sliter undan mattan under dig och förstör alla strukturer och rutiner du har. Detta har kommit att blivit en av de mest spelade låtarna i de det forslundska hemmet under året. Det är så vackert så det finns egentligen inte tillräkligt med ord. Här gör man som Mikael Wiehe och parafraserar Alan Parson Project och vi kan inte beskriva det som något annat än ren och skär magi, hur uttjatat det begreppet än må vara. Jag älskar det Kalle J gör på egen hand så vi får hoppas att Karl X Johan inte tar upp all tid under 2013.
Sådär ja, det var 10 låtar, en liten försmak på vad som kommer sedan. Vi kan ju sammanfatta det hela med att det har varit ett jävligt bra år.
Oktobers pärlor åt svin
Även denna månaden så ska vi sammanfatta hur musiken i sverige har mått, och spontant känns det som om det har varit en väligt bra månad.
Så här kommer den svenska musiken vi fått under oktober som varit bäst, enligt mig då alltså.
Bara musik, no tjaffs.
Samt på spotify
Braaaa månad!
Årets bästa bitar finner ni här; 2012-Queclub
Veckans Kräm!
Veckans Kräm är egentligen ganska självklar, men det ska sägas att det faktiskt inte är utan konkurrens.
Samtidigt är det som sagt självklart;
Jepp Jepp, stans bästa klubb radar upp bokningar i höst, jag höll på att falla av pinnen när jag läste programmet och såg hur man radade upp pärlor på löpande band. Theo Berndt, Pretties for you, Cave Cat och Love Antell har bland andra redan varit där och senare i höst kommer även First Aid Kit, Idiot Wind, Joel Alme, Timo, Lilla Sällskapet, SOOL, Vånna inget mfl.
På fredag däremot står Göteborgs verkliga juvel på scenen, med två fantastiskt fina låtar på senaste singeln så är man mer än lovligt sugen på att få höra honom live igen. Ingen har väl missat Daniel Gilbert – LED 2 och om man dessutom får höra lite gamla bitar som Daniel Gilbert – Borderline och Daniel Gilbert – The Damned City Lights så är kvällen gjord.
Att jag och baby sedan ska ut i natten tillsammans för första gången sedan valborg 2011 är en annan höjdpunkt med kvällen. Vi tackar de högre makterna för möjligheten till barnvakt.
FB-eventet finner ni här, och sedan ska ni inte glömma att även fina Woodlands står på scenen samma kväll, lyssna på deras singel här Woodlands – River Running Wild .
Jag talade ju tidigare om det här med konkurrens och visst finns det, dels på Yaki-Da ikväll där Ram Di Dam spelar för att hylla Anton K´s nya singel som vi skrev om i måndags men även Klubb Kokomo som bjuder på mina små favvisar i Fou De Toi som har gjort oss så glada med deras kaliforniska solpop i Fou De Toi – Pick Up Your Phone.
Med andra ord har ni att göra i dagarna 3, på lördag kan ni vila och istället gå till Gamla Ullevi och se när ÖIS säkrar segern i Söderettan, då blir det kalas och kanske en liten liten planinvasion.
Det är en bra vecka mina kära vänner, Göööteborg jag älskar dajj.
