Kristian Anttila-Jag är en rock n roll babbe

Förra veckan tog Kristian Anttila sig tioårsjubileum in i folkhemmet genom att dels prata om sig själv i en ganska slarvigt genomförd Kronologen i P3 för att dagen efter stiga in i Go´kvälls studio och dra av Smutser med ett ansikte sminkat som joker.

Det är därför jag älskar honom.

Jag lever ett väldigt annorlunda liv än Kristian, jag lever efter strukturer, efter mattider, efter sovtider, och när helgen kommer så låter jag mig underhållas av Lets Dance och Lasse Kronér. Jag är ingen rock n roll babbe, jag är den raka motsatsen, men jag älskar Kristian för att han rent kompromisslöst fortsätter slå upp sin egna väg. Jag älskar hans sätt att i ena sekunden dundra fram på en pansarvagn med båda gevären i luften och i andra sekunden bara långsamt tyna bort i ensamhet. Han bär på samma komplexitet som vi alla gör, han låter bara sina paradoxer bära honom till ytterligheterna. Det är också i dom ytterligheterna som hans storhet ligger.

Man kan kalla honom obscen, man kan kalla honom lite konstig, några av er som stötte på honom på vägarna i mitten av 00-talet skulle kanske till och med kalla honom för störd.

Det får ni gärna göra, men ni kommer ändå aldrig komma upp i den genialitet som han besitter.

För ett år sedan gjorde jag en intervju  med honom, som en del i en bloggstafett där varje blogg fick sätta tänderna i en av hans skivor. Jag fick äran att avhandla Innan Bomberna och den texten är kanske det bästa och finaste jag någonsin fått ihop. Då talade vi om hans 10års jubileum och han talade om sina planer, Rock n roll babbe var en del av det, och i höst fortsätter det med en dubbelskiva som består av en skiva nya låtar och en med oldies but goldies.

Jag ser fram emot det, jag ser fram emot en höst med Kristian Antilla i ropet.

Fram tills dess lyssnar vi på den här

Vykort från ingenstans

Ibland faller låtar och singlar mellan stolarna och när Kristian Anttila under hösten släppte sin tolfte singel från skivan DJUR & MÄNNISKOR så iddes jag inte ens göra mig den bemödan att titta på den. Så det var egentligen först igår när han själv tipsade om medföljande remixer på singeln Kyrkogårn av den smått fantastiska låten Vykort från ingenstans som jag förstod att jag missat något. Även när Ge Hit Musiken la ut rubriken "Intervju: Konstantin Timoshenko och den elektroniska musikscenen i Kazachstan" så orkade jag inte gå in och läsa för att jag tänkte att det var bara var Bojan som var sjukt rastlös och sökte nya scener att utforska. Men där hade jag fel, så gå in och läs intervjun med Konstantin som gjort en av dom fina versionerna av sången, remixen är riktigt fin. Även Lerum vill vara en del av detta inlägg och det får dom tack vare Oscar Rydelius som gjort den andra fina remixen, till vardags är han även trummis i Theo Berndt samt en god människa, bara det. 

Kristian Anttila – Kyrkogårn

Söndagslistan

Sådär ja, tänkte införa en någorlunda fast punkt på programmet att varje söndag redogöra för er vilka låtar som spelats mest i det Que Clubianska herraväldet. För även om bloggen må handla om pop så är livet bra mycket större än så, och bredare och djupare på alla sätt och vis.

Så veckans lista baseras på hur veckan ha varit och att The Band klockar in på första platsen känns en aning givet då veckan mestadels kom att handla om bandet trummis och sångare Levon Helm och hans kamp på sin dödsbädd. Men i torsdags så slocknade ännu en stjärna på min allt mer ensliga himmel, och att ni då lyssnar på The Weight är enligt mig det minsta ni kan göra.

Sedan har vi Wild at heart som gör så underbart strålande musik, som  om The Knife och Palpitation hade lagat en Boulliabaise ihop ungefär, så bra är låten Darling. Och om ni sedan undrar vad en reggea-version av Animal gör på listan så är det för att jag under veckan har försökt lyssna på deras nya skiva. Den biter sig dock inte fast i mig, jag lämnas oberörd och uttråkad och återvänder istället hela tiden till den här pärlan från förra skivan. 

Sedan är det egentligen inga konstigheter, Jonas Schwartz låt är ett monster som bara växer sig större och starkare, Anttila och Nord & Syd håller i än och Southside Johnny och Mos Def förgyller min vardag i vanlig ordning.

1. The Band – The Weight

2. Wild At Heart – Darling

3. Bob Dylan – The Man In Me

4. Miike Snow – Animal - Mark Ronson Remix

5. Southside Johnny & The Asbury Jukes – I Don't Want To Go Home

6. Jonas Schwartz – Ideas

7. Kristian Anttila – Vykort från ingenstans

8. Nord & Syd – Men åh

9. Mos Def – Speed Law

10. Happy Hands Club – Garden of eden

Klicka på låtarna och lyssna eller hänför er åt den här listan Söndagslistan

Sedan om ni vill ha 2012 års bästa indiepop så bör ni följa den här listan 2012

Och, som vanligt, den här listan är allt ni behöver. QueClub-Svensk Indie

Ha det fint nu.

The Kristian Anttila Compilation.

Lagom låg aktivitet på bloggen förra veckan, jag skyller på skolan, det gör jag alltid.

Hursomheeelst så släppte då Kristian Anttila till slut sitt album förra onsdagen, det firade han med stor maskerad på Clooneys. Jag var inte där, men om jag nu hade varit där så hade det varit första gången jag va på Gamle Port sedan jag var 17 år och endast var där för att få ett frislag på Gladiator-Atlas (eller om det var någon annan) som jobbade i dörren där på den tiden. Dom där kvällarna fick dock ett abrupt slut när Atlas fick ett frispel på min kompis och kastade in honom i en telefonkiosk. Men nog om det.

Våran kära bloggstafett som jag hade äran att få vara en del av gick efter några om och men till slut i mål, måste säga att  det hela blev väldigt bra och detta blev ju inte bara ett tidsdokument över Anttilas karriär, det blev även ett dokument över hela hans vuxna liv, och det är jag stolt över att få vara en del av.

Läs hela stafetten här

Joyzine-Natta de mina

Que Club-Innan Bomberna

520-Lille Napoleon

Ge hit musiken-Svenska tjejer

Being Blogged-Djur & människor

Den nya skivan då? Kristian Anttila – DJUR & MÄNNISKOR börjar så sakta men säkert att växa hos mig, vid första lyssningen så blev jag lite skrämd av alla mattor och pålägg. Då jag är ett fan av det rena ljudet så behövdes det några  lyssningar. Lite som när Ulf Lundell släppte sin Omaha som producenten Kjell Andersson hade våldfört sig på ganska ordentligt med alla sin "fräcka" effekter och "nyskapande ljudbild". Under allt det där så fanns det ju faktiskt en fantastiskt bra skiva, och det gäller Anttilas nya med.

Som vanligt är dom lugna låtarna bäst, Kristian Anttila – Vykort från ingenstans och Kristian Anttila – Moln för moln är antagligen årets finaste låtar. Singeln Kristian Anttila – Hisingen - Manhattan växer hela tiden och är i nuläget den bästa  och mest spelade låten i mitt lilla hem. 

Så ge den en chans, gör inte som Gaffas Josefin Bagge och låt dina egna förväntningar färga ditt lyssnande. Anttila har mognat och förändrats,  både på det personliga planet som på det musikaliska. Tror man att han ska ge oss ännu en skiva med dvärgporr och knark i disco-popskrud så blir man ju uppenbarligen besviken. 

För att hjälpa er att förstå ytterligare så tar vi hjälp av indie-magnaten Jerry Boman.

Så, ni blir så klart sugna av se han live nu? Ja, men då så.

"Jag borde vara mer stolt än vad jag är"

Idag fortsätter vi bloggstafetten genom Kristian Anttilas hela diskografi med att låta mig sätta tänderna i "Innan Bomberna"  från 2005. Tidigare har ni kunnat läsa om Kristians debut på fina Joyzine. Jag har personligen alltid gillat den här skivan, speciellt låtar som" Paris "och "Vemsomhelst, vadsomhelst" så det var väldigt glädjande att jag blev tilldelad denna pärlan. Skivan har växt i mig ytterligare under dom här veckorna, jag har faktiskt inte kunnat släppa den överhuvudtaget och så här i efterhand kan jag ganska enkelt konstatera att det även är Anttilas starkaste skiva så här långt. Så det är inte konstigt att Kristian själv gratulerar mig till att få gräva i den mest intressanta skivan när vi ses vid en soldränkt Näckrosdam i Göteborg. Det blir ett långt samtal om hans dåvarande psykiska tillstånd, om ryktena och framförallt om musiken.

Han har för första gången på mycket länge lyssnat igenom skivan på sin cykeltur från Hisingen och han låter förvånad och nästan lite tagen av hur bra det egentligen lät, något som han inte hade trott.

-Jag skummade igenom skivan på cykeln på väg hit och slogs av att alla låtar är bra. Och det trodde jag verkligen inte när jag gick in i den här intervjun,då tänkte jag, "Innan bomberna", det var skivan när jag lät lite spenslig och fortfarande lät kraftigt inspirerad av det jag lyssnade på då. Jag tryckte på play och hörde att det här är ju jag, jag har hittat mitt utryck, det är både en ganska cool produktion och bra melodier, rakt igenom. Jag borde vara mer stolt än vad jag är. Jag har plötsligt omvärderat den här på 15 minuter.

Men för att förstå skivan fullt ut så måste vi sätta den i sitt sammanhang, vi måste ta oss tillbaka till 2005 och reda ut vad det egentligen var för någon person som låg bakom textrader om grusade förhoppningar, skamlöshet och förlorar tro. Så vem var Kristan Anttila för 7 år sedan?

-Jag var på den absoluta botten en artist kan vara på egentligen, mitt skivbolag har rivit upp kontraktet, mitt kompband hade hoppat av. Rent privat så hade jag en väldigt tilltagande ohälsa. Jag släpper även för första gången in medicin i mitt liv vid den här perioden. I efterhand har jag förstått att jag doserat mig med hästdoser av avtrubbande preparat. Men jag hade lyckligtvis gjort dom där flesta kreativa bitarna innan för jag slutade nästan skriva musik 1-1.5 år. Jag var helt avtrubbad och hade total avsaknad av känsloliv där någonstans. Men ändå kapabel att rent mekaniskt slutföra skivan. Idag så kan jag förundras över var jag hittade motivationen och styrkan att gå vidare. När jag gjorde intervjun för den första plattan så mindes jag att det var en låt som hette "Självmordsblond" på den skivan och en som hette lilla svart som då skrevs precis i slutet  av den inspelningsprocessen, som lite grann markerar en dragning åt något popigare. Det kändes kul och det var väll nått som jag kände behövdes utforskas och göras och det kändes intressant. Så det var nog utifrån det suget jag valde att fortsätta. Jag måste ha haft ett väldigt starkt självförtroende för jag menar att utifrån så såg utsikterna inte så väldigt muntra. Gjort debut med pompa och ståt men inget vidare intresse med dumpade skivbolag och ingen är intresserade av att släppa en ny skiva. Ovanpå att släppa den själv.

Att skivbolaget National och Kristian Anttila gick skilda vägar är en ren matematisk ekvation, han kostade för mycket och drog inte in tillräckligt med pengar. Så det blev till att spela in skivan kvar i sin egna studio i Gamlestan där han levde på knäckebröd, tahini och isbergssallad. 

-Jag hyrde lokal i gamlestans fabriker, så jag satt några våningar över bingolotto. I huvudsak på nätterna. Jag hade inrett ett litet loft över sångbåset så jag sov liksom där med ca 30 cm marginal till taket och stirrade in i ventilationstrummor. Så extremt sunkig tid så, i livet. Men den här musiken bar mig igenom det, jag måste ju ha trott på den här musiken. Jag måste ju ha tyckt att det var bra, och det visade sig ju att jag tycker det än idag. Jag är förvånad över att skivan låter så behärskad som den gör. Det finns en röd tråd i den och texterna är väldigt välskrivna  med rim och poesi. 

Privat var det ju min mest kaotiska tid i livet, extremt tilltagande depression och helt utslagen i omgångar. Jag lever vid sidan av inspelningarna ett gränslöst partyliv, i stor utsträckning med hälften nöje och hälften för att paja sig själv. Men det här livet bar ju med sig ett extremt starkt känsloliv med dom här topparna och dalarna. Det kan ju vara konstnärligt sporrande att bära på på starka känslor om man bara har en möjlighet att uttrycka sitt konstnärskap. Jag har ganska mycket material från just den här perioden som det inte blivit någonting av. Det finns fortfarande textfragment från den här tiden som jag återvänder till och gör något nytt av. Väldigt stor mapp med texter från den här perioden.

Kristian öppnar konvolutet och bläddrar igenom texterna och möts av texter fulla med paradoxer, barn- och ungdomsminnen och så omfångas hela skivan av en slags domedagsprofetia. 

- Jag brottades mycket med min uppväxt, och jag tror under dom här åren så byggde jag en identitet genom mitt lidande och då var vägen bakåt inte lång till dom åren som formade mig. Framförallt både barndom och tonåren, så mycket av texterna kretsar ju kring det. När jag läste igenom texterna till första plattan så slogs jag över ytterligheterna i texterna, det var dels den här agitatorn och revolutionären som skulle vända upp och ner på hela världen, och dels extremt mycket tvivel, och någon som har så svårt att hitta mening och ens livslust i omgångar. Det ser jag ju lite grann i texterna här också. Vi har ju "Bland bovar och banditer", och "Paul Weller" . Man står på en brinnande bil med ett järnrör i handen. Sen har du ju paris exempelvis. Vemsomhelst, vadsomhelst är en människa som helt tappat det, och hittar ingen anledning att fortsätta. 

I samband med "Lille Napoleon" så fick Kristian utstå ganska hård kritik för sin lyriska förmåga men spontant känns det som om dom skribenterna aldrig hört "Innan Bomberna". 

-Dom är låtarna är ju tillsammans med min kommande skiva dom som har lite mer dimmig och rökig ton i texterna. Många diffusa element ändå. Öppnar upp extremt mycket för läsaren och lyssnaren att lägga in sig själv i låtarna. Det är många bra rader ser jag här. ”Ge mig din hand eller ankare, tar mig till samma botten ändå”, det är ju också en syn på relationer. Människan bakom den, är en med en uppgiven syn på relationer människor emellan, framförallt kärleksrelationer. Jag har ju fortfarande den här biten i mig som väntar på att världen ska vändas upp och ner, det ska hända någonting, världen ska brinna.

Vi bläddrar vidare i konvolutet, förbi sista textraden ”Allt har ett slut, mitt börjar här och nu” och ser på sista sidan att den är en hel drös med olika artister som medverkar. Vi har bland annat El Perro Del Mar, David Lindh (Broder Daniel) och Martin Axén (The Ark).

-Jag hade ju inget band då, så jag skaffade mig en egen liten lokal som jag satt i. Jag var ute jävligt mycket och festade under den här perioden och träffade mycket folk, så det var liksom jaha, spelar du trombon? Kom över, jag behöver det på min skiva, så kom det någon och la lite trombon. Någon spelade trummor, kom in här då och spela lite trummor. Så det va ett extremt lapptäcke av musiker men när jag lyssnar på det så tycker jag att det sitter ihop ändå.

Den röda tråden finns absolut genom hela skivan som börjar i ett oerhört tempo där huvudpersonen kliver in ridandes på en pansarvagn för att sedan långsamt tyna bort i den sista låten. Det är ett komplett album och inte en samling låtar utan kontext och det är också där storheten ligger och som gör att den fortfarande hänger med.

-Det här är skivan som verkar ligga musikelitisternas hjärta. Dom verkar vara få men ganska militanta, för i spotifyrankningen så ligger den här skivan ganska lågt, alla låtar. Men det är främst den som folk kommer fram och pratar om. Och liksom säger att den på ett eller annat sätt haft inverkan på ens liv. Sist jag var på banken så kunde faktiskt inte expediten hålla sig och sa ”du får inte tro att jag är galen men innan bomberna är en fantastisk skiva” Så extremt oväntad i en sån extrem miljö som är så långt bort från det här man kan komma. Så det är lustigt hur en verkar leva kvar. 

Den fick överlag ganska bra betyg med flera fyror men själva recensionerna kom att präglas av ett evigt referens-droppande där man hela tiden drog paralleller till Kent, Håkan Hellström och även en ung Di Leva. Något som Kristian finner väldigt tröttsamt och irriterande.

-Med lite mer insyn i hur medievärlden funkar idag så fattar jag att många av dom som skriver om skivor är sådana som sitter med en heltidslön och får en jävla skiva i knät för att det är deras jobb, inte för att dom är intresserade eller för att dom vill ta sig tiden att sätta sig in i skivan för att det är deras jobb. Och precis som allt annat så är man inte engagerad så tar man den lättaste vägen ut. Men jag är från Göteborg, en soloartist som släpper skivor i eget namn, Dom väldigt ytliga beröringspunkterna med Hellström är ju lätta att ta till. Men när jag tittar på musiken här, "Paul Weller" är en Style Council ripp-off. Fundamentet till "Paris" tog jag från en isländsk artist, "Åtminstone" musik, den gitarrhooken fick jag efter att ha lyssnat på The Legends. Så jag menar, rent inspirationsmässigt så är det inte alls Kent eller Håkan Hellström, Sockerläpp låter ganska mycket som The Embassy. 

Så att dra en referens till Hellström är mest ytliga skäl med utseende, och Göteborg, soloartist, eget namn, jag vet inte om det är så mycket mer. Skitsamma,

Det är första gången jag känt att det ska bli kul att gå in i ett pressjåk, annars är det alltid att, åh nej, nu börjar den här fasen. Ofta hamnar man ju hos nån heltidsanställd stöt som fått skivan i knät på en redaktion. Så det har varit jävligt tacksamt att få göra den här intervju-serien. Framförallt lite längre samtal med högt i tak och öppen dialog och man får spinna loss lite. Det har varit en nytändning, rent mediemässigt. I vanliga fall vill jag inte göra intervjuer utan jag gör det som skivbolaget säger. 

Vi går igenom ett turnéschema över hans samtliga konserter genom dom här nio åren som artist och han skrattar till när han inser att detta är inte bara ett dokument över hans karriär utan man kan även följa hela hans liv genom de olika datumen och spelplatserna. Man ser tydligt när publiken varit på hans sida och när det gått sämre. Som efter första skivan där det är tre pliktskyldiga gigs som bokats genom kompisar. Intresset efter den första skivan var lika med noll, både från media och publik, men det skulle vända i och med "Innan Bomberna", även om turnépremiären på en ungdomsgård i Trollhättan lär ha låtit stundtals förskräckligt. Det nystartade bandet som Kristian fick ihop genom annonser och kontakter kände sig trevande fram på olika spelningar och trots att responsen var dålig så naggades inte självförtroendet i kanten. 3000 ex av singel-ep´n "Sockerläpp" skulle krängas utan problem som sedan  blev ett fort  av misslyckande med kartonger av osålda skivor. När skivan väl släpps på hösten så börjar det rulla på. I takt med den kommersiella framgången och "Paul Wellers" rotation på radion så ökade intresset och det blev lite av en hype i indie-världen.

-Vi spelar på så galna ställen, Vara, Mossbrott, kommer ihåg, det var nån ungdomskväll, drogfri, uti i ingenstans i skogen i Västergötland, kommer ihåg att vi hade ingen personal med oss på den tiden och vi hade med oss massa t-shirts och skivor som vi hade lagt upp på något bord som vi skulle sälja efteråt. När vi kliver av efter konserten så ser jag att någon har plundrat hela bordet. Tagit allting. Höjden av otacksamhet på nått vis att uppskatta en artist tillräckligt mycket för att lyssna på ens skivor men att sno precis allting.

Vi är förband till Håkan Hellström i ishallar och sen gör vi spelningar på nått motell i Halmstad. Så det är högt och lågt, vi hugger ju på allt. Vi tar allt vi får så vi tjänar inga pengar här men vi kommer ut, och vi formas som band. Vi spelade väldigt mycket här och spelade ihop oss och inte minst min trummis Johan som kanske bara spelar på hälften av låtarna på skivan men han stöpte ju om den andra hälften som vi spelade live efter sin egen stil. Han har något slags drivigt disco i sig som han applicerar på allt. Och det kom ju att bli vårat sound med tiden. Ganska drivig pop-disco-indie-av nått slag. Så den här turnen formar ju oss och kommande skivor. 

Det är några intressanta spelställen som finns med på listan som The Rock i Skene som var någon form av församlingshem där bandet spelade inför Skenes två enda indiepop-flickor. Men Kristian konstaterar att man måste igenom dom spelningarna också, att alla motgångarna har stärkt honom och att det blev lättare att uppskatta det som går bra. Kristian hade ändå 30-40 spelningar två år efter "Innan Bomberna" och vid släppet av singeln "Vill ha dig" så ökade intresset ytterligare. 

-Vi känner ändå hela vägen att vi har något på gång. Att vi är på väg någonstans. Större intresse, större framfång, mer spelningar, mer pengar. Så det var en känsla av att det är på väg att hända, att man är på väg framåt. Det har präglat min karriär hela vägen att med tomtesteg flyttat fram positionerna. Det är sporrande med känslan att man är på väg. På dom här turnéerna har vi ut utvecklat något som jag i efterhand kallat för musse pigg-pop. Eller smurf-pop. Vi spelade låtarna så jävla snabb, nästan dubbelt så snabbt som på skivan. Jag vet inte om vi är stressade när vi går upp på scenen eller bara vill ha det överstökat för att kunna gå och festa. När jag lyssnar på gamla P3 live-inspelningar från den här perioden så undrar man liksom, vad är det här?. Det är total avsaknad av sväng, bara att spela så snabbt som möjligt. På nån inspelning hör man hur någon skriker ”spela snabbare”

Hur väl gick det här stormiga turnélivet ihop med din psykiska ohälsa?

-Turné i allmänhet är den allra sämsta miljön att befinna sig i om man har psykisk ohälsa. Inte minst i den positionen som jag befann mig i, som dels hade organisatoriskt ansvar för turnén och dels pressen av att behöva leverera kväll efter kväll. Och behöva stå där och fronta. Blir det liksom fel så speglat allt av sig på mig.

Jag hade gärna inlett den här banan under något påhittat namn faktiskt. Men vad ska jag säga. Det är ju inte fel att jag gör det i mitt eget namn för musiken är ju ändå en slags avspegling av mig som människa och jag skriver i regel texter som ligger mig nära som människa.

Är det svårt att skilja på dom två rollerna?

-Mer och mer har jag nog lyckats ta mig ut det där. I takt med att jag insett att det är omöjligt att ha kontroll över den stereotyp som bildats av mig och den mediebild som finns av mig. Och bara begripa att vad en folk tycker och tänker om mig så är jag ju fortfarande den jag är privat. Jag kanske kan va en pajas i det offentliga och folk får tycka vad dom vill, men jag är fortfarande den jag är privat. Det kan ingen ta ifrån mig. Så utifrån den insikten så har jag väll kanske kunna särskilja på den som ger ut skivorna och den jag är hemma. 

Blir du påverkad av den ryktesspridningen som fanns gällande dig?

-Ja. jag tog väldigt illa vid mig i början, det är omöjligt att det inte på ett eller annat vis slinker fram till mig hela vägen. Men till idag så är det idag accepterat och det är en del av artisteriet och kanske rentav en del av det som lyssnarna vill ha, dom här måtten av extremitet. Både dom som hatar mig och uppskattar mig behöver ha mig i den rollen som en galen människa med abnormt sexliv och det här. Men där jag står idag så har jag mer kunnat förlikas med det faktumet och får acceptera folks behov av att stöpa människor som dom själva kan ha nytta av, både om dom hatar mig och älskar mig. Och faktiskt landa i att jag är ju den jag är, den jag känner mig själv som. Och om det är en bra människa så ska jag vara nöjd med det. Den bild som finns ute, bortsett från rena och skära påhittade lögner så är ju den bilden i stor utsträckning något jag förtjänat även om det har dragits två tre varv längre. Men just kring den här skivan och turnén som följde där så levde jag väldigt extremt på alla tänkbara plan. Med tvångsmässig sexualitet, raggade på allt, söp som en dåre, och stoppade i mig allt som kom i min väg, så det är ingen felaktig bild, men när folk inte väljer att se vem jag är idag och vill leva kvar i det där som är liksom 5-7 år sedan så är det väl deras problem. Men det är trist när den bilden hänger med än idag. På ett negativt sätt. Främlingar har en väldigt negativ uppfattning av mig och det kan jag tycka är besvärande och störigt. 

Ångrar du något från den här tiden?

Allting gjorde jag ju för att jag på ett eller annat sätt behövde göra det då, och det får jag väl ha någon sort respekt för. Även om jag idag kan tycka att mycket var dumt och onödigt. Men jag kan inte leva utifrån att ångra saker, man får faktiskt ha ett perspektiv på livet och acceptera de saker jag vart snett ute med men att kunna förlåta sig själv för dom människorna man sårat längst med vägen och finna en form av självklarhet i att man utvecklas som människa.

Hur har du det idag?

Jag har aldrig riktigt hittat min naturliga plats i livet, det livet jag lever idag handlar mycket om isolering faktiskt. Jag har märkt att jag har väldigt svårt för nära relationer, både när det gäller vänskapsband och intima relationer. Jag har ställt mig utanför allt det där och det liv jag lever idag är extremt ensligt. Min huvudsakliga kontakt med omvärlden sker via tv. Jag rör på mig, men rent geografiskt är jag rätt trögflyttad. Jag sitter kvar där jag är, tills jag blir vräkt av utomstående krafter. Så har det vart hela tiden. Dom gånger jag bytt lokal så är det för att jag blivit vräkt. Men nu har jag fått sitta där på Hisingen i 7 år och sitter väll 7 till om inget händer. Men i mitt inre händer det grejer hela tiden, ganska oförutsägbara saker. Tvära kast, som att idag lever jag helt utan intimitet och kärleksliv. Från att ha varit det som jag balanserade hela mitt liv kring, fysisk bekräftelse och närhet till att bara helt utesluta det. Jag vet inte varför. Plötsligt någon gång slutade jag attraheras av människor, fullkomligt. Jag slutade känna attraktion, begär, behov och närhet. Slut bara. Jag tror inte det utgår från någon insikt utan att jag bara jag strypt någon kran för att undvika besvikelser och bli sårad.

Tror du att det bara är en fas?

-Ja, det tror jag, det känns så, det strider ju mot hela vår natur. Det är enorma krafter som har satts in i mig och byggt upp en vägg som antagligen kommer brista med buller och bång någon gång framöver. 

Tänker du ofta på framtiden?

Nej, jag är ganska nöjd med min dagliga tillvaro, ofta tänker man på framtiden för att man är missnöjd med nuet. Men det är jag ju inte. Det är när omvärlden pockar på som man gör det, som i går så påpekade min hyresvärd än en gång att han inte ville ha mig där, och då sätter det igång en process i mig som river upp massa saker, så jag har en extremt inrutad och trygg social tillvaro som fallet väldigt lätt så fort det ruckas på något oförutsett som kommer utifrån.

Vi återgår till "Innan Bomberna" och jag nämnder en intervju i GP där Kristian sa att han hade svårt att identifiera sig som musiker och att han burit runt på instrumenten på nätterna för att ingen ska se honom. Han ska även helt själv suttit och klistrat på klisterlappar över sitt ansikte på omslaget på alla 3000 exemplar. Numera har han dock vant sig vid sin roll som musiker.

-Framförallt förlikas med tanken att det är naturligt att vilja stå där och framför sina låtar, om inte annat bara behovet av att bli sedd. Och i någon mån bekräftad att man är bra på någonting rent allmänmänskligt. Det var någonting jag inte kände som barn eller i tonåren där man skämdes över alla former av begär eller behov av att bli sedd eller uttrycka sig. Jag skämdes för min attraktion, jag skämdes för min vilja, att ha en gitarr på ryggen för mig som en slags symbol som strålade av bekräftelsebehov för hela världen. Jag värjde mig för att gå med gitarr på stan och sådär. Men nu är det väldigt väldigt naturligt. 

Kristan skrattar även till när jag nämner nästa citat från samma intervju, ”Jag har brottats med två olika vägar. Antingen så bara lägger jag ner eller så gör jag en allra sista skiva”.

-Jag minns inte specifikt den citatet, men jag minns, eller känner igen känslan för den har jag med i princip varje skiva jag släpper. Inför varje skivsläpp känner jag att detta måste vara den sista för jag orkar inte mer. När man är färdig med skivan så börjar man titta lite bakåt. Okej, nu har jag lagt ner två år och X antal kronor på det här. Jag har brottats med så mycket kreativ ångest, oro, men vad får jag i andra änden liksom? Så känner jag varje gång, och ändå väljer jag att fortsätta. Jag har inbillat mig att det känns lite annorlunda inför den nya skivan. Jag känner mig starkare som människa lite grann, och bär på en annan självklarhet och självsäkerhet i allmänhet. Man kan säga att jag har förbättrar mitt eget människovärde lite grann. Kanske har livet förgrenat sig i att kunna vara rikt utan att nödvändigtvis behöva hålla på med musik. Så jag inbillar mig i alla fall  att jag står på en lite lite stadigare grund. När jag summerar allt jag lagt in i skivan och kan omöjligt se att jag får tillbaks det, så känner jag verkligen att en sådan här kraftansamling kommer jag aldrig orka göra igen. Men ändå fortsätter jag bara. Men det har ju med att jag inför varje platta har ett nytt musikaliskt område som ska utforskas som är kul. Kanske det faktumet att jag faktiskt aldrig nått någon direkt framgång har fött med sig någon sorts revanschlust. Som jag sa, hade jag nått en större framgång på första skivan och sen stadigt gått utåt så hade det inte blivit 5 skivor. Jag vet inte vad som hade hänt om den hade släppts på ett skivbolag, den här slog ju så mycket underifrån som det bara gick, eget bolag och ingen trodde på en. Jag var på noll liksom. Vi kanske förmedlade det på ett sätt som tilltalade folk.  Det är något slags styrkebevis att den faktiskt kom ut. Jag satt själv i perioder och ringde till redaktioner, och sa att "Hej jag heter Kristian Anttila, jag har släppt en skiva och kommer till er stad och spelar, vad sägs om en intervju?". Många förnedrande element i det här, som är så långt bort från den glamourföreställningen folk har om artistlivet, som dom kanske får när dom ser det här omslaget, en fin, retuscherad bild på nån söt kille som säkert tjänar massa pengar och är glad och går på lyxfester med champagne, 

Nästa år firar Kristian 10 år som artist och tankar på att någon gång ge ut allt osläppt material har funnits, och kanske är det dags i och med den här skivans omvärdering att realisera den idén. 

-Ibland har jag bara inte hunnit bli klar med en låt för att skivan måste släppas. Kanske någon textrad som inte känns hundra så har jag släppt hela låten. Det finns en liten skattkista där på hårddisken. Det är inte omöjligt att låtar återkommer heller, på den nya skivan har vi en låt som är 9 år gammal. Vi har inte ens skrivit om texten, så jag återanvänder en del bakåt. Låtar som finns med i medvetande men som aldrig riktigt hittat sin plats. Så det är ingen omöjlighet, det är rent av en bra idé.

Jag firar ju 10 år redan nästa år så jag har lite planer, men dom är hemliga än så länge. Det känns att jag är jävligt nöjd att jag tagit mig igenom 10 år, om jag nu gör det. Näe men det gett en viss tyngd åt en som artist, känns som många band startas upp, släpper en skiva, står där och imiterar sina idoler och festar runt på turneer och sen hoppas på sina högskolestudier igen och lever ett anständigt liv. Men efter 5 plattor och 10 år så verkar de finnas något i mig som inte verkar vilja försvinna. Som ger tyngd åt själva artistskapet. Som jag växt in i någon slags självsäkerhet genom det faktumet. Detta är första gången jag blickat bakåt, omvärderar hela min situation, som den här skivan, fan vad bra den var. 

Vi instämmer i dom avslutande orden och lämnar samtidigt över stafettpinnen till dom drivna ungdomarna på trevliga 520 som är the hardest working bloggers in showbiz. Då kommer ni få veta allt om skivan ”Lille Napoleon”.