Joel Alme på Taubescenen!
Att döma en artist utefter vilket fotbollslag personen i fråga gillar är ingen bra ide. Men jag våndas ändå en aning när jag ser hur kollegor med 0 substans i kroppen numera tar Joel Alme i deras famnar, bara för att han minsann håller på blåvitt. Jag brukade spela Joel Almes första skiva på mitt gamla jobb, då fick jag lite skit av mina kära medlemmar ur den meningslösa medelklassen. Samma människor kunde nått år senare jubla på radion när det spelades Alme, för Alme håller ju minsann på blååvitt.
Då kräks jag en smula i munnen.
Å andra sidan unnar jag all den framgång han kan få, och varför ska man vara en hater när man istället kan glädjas åt att blåvitt faktiskt har en inmarschlåt med substans, själ och hjärta. Något man inte kan beskylla alla deras supportar för att ha.
Jag gillar ju Joel Alme, och jag minns hur han brukade spela innebandy på stadsdelshuset i Haga på fredagarna när vi var kids, eftersom jag var några år yngre så spelade vi på tiden innan och såg med stora ögon på hur de stora grabbarna intog planen.
Med lika stora ögon bevittnade jag honom vinter 2010 när han spelade några låtar på Bengans i samband med släppet av Waiting for the Bells. Satan vad fint han levererade dängan No Class som fortfarande ligger i topp när vi ska rangordna Alme låtar, längst upp i toppen ligger dock för alltid So Used To Be Saved.
I morgon spelar han på Lisebergs fina taubescen kl 1900, jag tror bestämt att jag ska ta sonen på armen och bege mig dit, kanske spela en gång på något hjul, kanske åka kaninresan, det låter väl som en plan?
Ola Magnell på Taubescenen
Mitt i den brinnande högstadietiden på Nordhemsskolan så ramlade jag på hösten i 8an på en av min brors skivor vid namn Progg Hits, och om man ska välja ut en skiva som format mig till den jag idag är så är det utan tvekan den här 3CD-boxen med det bästa från 70-talets politiska musikrörelse. Vissa artister lämnade jag kvar min allra rödaste periods perrong, så som Turid, Fläsket Brinner, Aston Reymers Rivaler osv men några artister bär jag med mig än idag. Dom står i ganska raka led dom där musikerna på mitt altare och snett bakom Lasse Tennander så står Ola Magnell med sin gitarr och sina sanningar.
Jag minns hur jag gjorde allt för att lära mig Ola Magnell – Påtalåten utantill, och visst sitter verserna där ännu, jag minns även hur jag grävde ner mig i hans guldkornskiva och jag minns framförallt när jag sjöng Ola Magnell – Opportunisten för min mamma när jag skulle påminna henne om livets alla vändningar. Kanske hittar vi dock det allra finaste minnet runt åren vid Bellevue när vi plockade hem Lars Kaggsgatans egna Kenta Gustavsson i taxin hem från stan en natt. Efterfest hos en gammal knutte med HA-meriter resulterade i en vän för natten och när jag på morgonen ragglade hem över gatan så gjorde jag det med ett par byta boots med broderade skaft, en amerikansk fotbollströja och Ola Magnells skiva Nya Perspektiv på vinyl. Den sistnämnda hade vi druckit en flaska Grants över och dom något suddiga bilderna målas upp för mig varje gång jag hör Kalabaliken. Veckan efter rånade han närlivset på cigg med sin hund och sen har jag inte sett honom mer.
Så visst har Ola Magnell varit med mig, både under dom goda och dom hårda åren, och det är där storheten ligger.
Ola Magnell – Bränt Ljus, Ola Magnell – Vällingklockan, Ola Magnell – Höstkänning, Ola Magnell – Nya perspektive och Ola Magnell – Tomma tunnor är alla exempel på hur förtjusande visor han gör.
Vill du återuppliva dina gamla minnen eller vill du helt enkelt skapa nya? Då borde du bege dig till stadens trevigaste scen i morgon, onsdag på Liseberg.
Kl 19 står han på Taubescenen, så gör dig själv en tjänst, och gå dit. För vi liver trots allt i en värld där tomma tunnor skramlar mest.