En absurd värld där inget är på lek. Emilia Palmén har läst Augustprisvinnaren Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna.

Lina Wolff fick årets Augustpris i kategorin bästa svenska skönlitterära bok för verket De polyglotta älskarna. Jag tycker om Augustpriset. Det känns betryggande down to earth jämfört med många andra litterära utmärkelser vilka ofta verkar ha för avsikt att exkludera istället för inkludera. Så efter att ha googlat vad polyglott betyder (det betyder flerspråkig) beställde jag hem boken.

Wolff väver i sin roman samman småstads-Ellinor, litterära Max och italienska överklass-Lucrezia i deras maktfullkomlighet och maktlöshet, hon visar hur skadad man blir som älskande människa. Brännpunkten i De polyglotta älskarna är ett bokmanus som bara finns i ett exemplar. Men egentligen är den polyglotta älskaren kvinnan som författaren till manuset söker. En kvinna som talar lika många språk som han gör, inte för att de ska samtala, utan för att hon ska kunna lyssna till alla hans uttryck. Febrilt och desperat letar karaktärerna efter förståelse eller kärlek, och detta sökande fungerar som en motor i berättelsen.

I De polyglotta älskarna förklarar Wolff inte någonting för oss, hon visar. Lina Wolff lägger ut beten, hon presenterar nya karaktärer, snuddar vid deras namn för att sedan ignorera deras existens. Det gör att vi dras framåt i berättelsen, jag vill inte lägga ifrån mig boken. Jag vill befinna mig i Wolffs ganska absurda värld, där inget är på lek.

Lina Wolff tilldelades 2016 års Augustpris i kategorin Årets svenska skönlitterära bok, för boken De polyglotta älskarna.