Bakom Detroit står Kathryn Bigelow och Mark Boal som båda vann varsin Oscar för filmen Hurt Locker, de följde sedan upp det framgångsrika samarbetet med filmen Zero Dark Thirty. Duon har nu återigen samarbetat för att skapa Detroit.
Filmen inleds med de scener som 1967 startade ett upplopp i Detroit och består efter det av tre ganska skilda delar. En inledande akt där spänningarna i staden sakta växer medan allt fler involveras i upploppen och vi får arkivbilder från nyhetssändningar och politiker som pratar om läget i staden. Större delen av filmen utspelar sig sedan på hotellet Algiers där polisen misstänker att det finns en beväpnad man som ska ha beskjutit dem.
Under över en timme följer vi sedan händelserna inne på hotellet där en trio vita poliser hotar, misshandlar och i slutändan dödar tre av de unga svarta männen. Poliserna höga på makt och paranoia inser till slut att det inte finns något vapen eller någon som har beskjutit dem och släpper de övriga, i fall de lovar att hålla tyst om vad som har hänt.
I filmens sista skede följer vi sedan den efterföljande rättegången mot de tre poliserna. Filmen följer en tydlig kronologisk ordning, även om den första och sista delen till stor del känns undanskuffade av filmens huvudakt på hotellet. Jag förstår tanken bakom att försöka binda ihop hela händelseförloppet, men Detroit är redan 2 timmar och 23 minuter lång och varken första eller sista akten känns tillfredsställande. Utan alla tre akter känns som de hade behövt vara en egen film för att få det utrymme som krävs. För just nu känns det som filmen hade kunnat börja och sluta på hotellet utan att försöka klämma in nåt mer.
”Hon skapar en gnagande känsla av obehag hos publiken och när jag reser mig från biostolen så mår jag fysiskt dåligt av vad jag precis har bevittnat”
Samtidigt lyckas Kathryn Bigelow fantastiskt bra med att fånga den maktlösheten som finns på hotellet under större delen av filmen. Hennes klippningsarbete känns modigt och hon dröjer ofta kvar i scenen och skapar en gnagande känsla av obehag hos publiken. För när jag reser mig från biostolen så mår jag fysiskt dåligt av vad jag precis har bevittnat.
Det känns uppenbart att Kathryn Bigelow vill provocera fram de här känslorna och ställa den historiska händelsen mot dagens USA. Det sättet som filmens huvudkaraktärer behandlas av de vita poliserna känns som en provokation för att få tittaren att reflektera över de maktstrukturer som fortfarande finns mellan den vita och svarta befolkningen i USA.
Filmen som kom ut för en dryg månad sedan i USA har blivit kraftigt omdiskuterad och mycket av debatten handlar om att de vittnesuppgifter som filmen baseras på är oklara och att det aldrig har klargjorts exakt vad som hände på hotellet under natten mellan den 25 och 26 juli 1967.
Samtidigt har kritik riktats mot sättet som Bigelow och Boal har valt att porträttera eller snarare inte valt att porträttera den svarta medborgarrättsrörelsen som fanns i Detroit under 60-talet. Kritiker menar att genom att fokusera på incidenterna på Algiers hotellet, tar de fokus från det upploppen faktiskt handlade om och fokuserar istället på en enskild händelse och på så sätt lämnar de ute en stor del av den svarta medborgarrättsrörelse som fanns i Detroit.
Genom att istället fokusera kring händelserna kring tre poliser som framställs som psykopater, tas fokus från de samhällsstrukturer som upploppen egentligen handlade om och på så sätt förvillar man tittaren till att kunna tänka att det är inte är ett strukturellt maktproblem utan en enskild tragisk händelse.
Även om jag kanske inte personligen håller med i kritiken tycker jag att Bigelow gör sig själv en otjänst, genom att försöka inkludera allt för mycket. Att bara dramatisera handlingarna på hotellet hade varit mer än tillräckligt, istället lovar Detroit mer än vad som ryms i formatet. Filmen skrapar endast på ytan av flera viktiga aspekter av vad upploppen 1967 handlade om och det gör att både första och sista akten känns allt för ofullständiga.
Det gör mig kluven för även om första och sista akten känns ofullständig så är större delen av filmen riktigt bra och jag tror filmen hade kunnat vara ännu bättre om man hade valt att enbart fokusera på incidenterna på hotellet.
