Annons ↓ Annons ↑

Recension: Raw

Henrik Boström har sett Julia Ducournaus coming of age-film Raw – om en college-vegetarian som blir kannibal.

Regi: Julia Ducournau
Med: Garance Marillier, Ella Rumpf, Rabah Nait Oufella

“Finns det en läkare i huset?”

Vi är bara en halvtimme in i Raw, och någon har redan svimmat i salongen. Flera liknande händelser har också rapporterats sedan den franska kannibal-sagan hade premiär förra året – men det har även florerat obekräftade rykten om att det hela bara är ett briljant pr-stunt. Och det mest grafiska vi sett hittills är inget värre än hur en läkare med pincett skalar död hud från en utslagsdrabbad kropp. Lättviktigt, liksom. Filmen stoppas tillfälligt, men då svimmaren bekräftats vara vid medvetande kör vi igång igen. Svårt att avgöra om fejk eller inte.

Själv är jag mest äcklad av hur personerna bakom mig i salongen konstant prasslar med godispapper, jag menar seriöst, vem tar ens med sig snacks till en film som är ökänd för att trigga kräkreflexerna? Så irriterande. Alltså, nu avviker jag lite här, men poängen är väl att olika kroppar mår illa av olika upplevelser. För mig är det ljudet av någon som tagit med sig typ Werthers fucking original till en offentlig filmvisning. Men godisätarna där bak måste ju å sin sida vara så totalt oberörda av body horror att de ser Raw som fredagsmys. Och i andra änden av skalan finns de som svimmar, eller stegar ut i förnärmad protest bara för att lite kroppsdelar börjar trilla av.

”Ta in det fantastiska ledmotivet, det vackra fotot, den välbehövliga kritiken av studentikos förnedringskultur”

I alla fall. Justine, vår huvudperson spelad av Garance Marillier, är uppfostrad i ett hushåll av vegetarianer och är en djurrättskämpe på Morrissey-nivå. Hennes föräldrar är veterinärer och hennes storasyster (Ella Rumpf) har redan läst ett år på samma utbildning som dem. Justine följer familjetraditionens fotspår, men under nollningen på veterinärskolan pressas hon att bryta mot sina etiska principer – och en undertryckt hunger vaknar inom henne. Sen spårar det.

Raw har ett par hål i handlingen, och med analytiska glasögon är det lätt att haka upp sig vid den bristande logiken. En scen utspelar sig till exempel på ett bårhus, men om det faktiskt existerat rättsläkare i Raws värld hade flera delar av intrigen fallit direkt. Å andra sidan är kanske inte logik den viktigaste komponenten i en film som handlar om folk som oförklarligt börjar äta andra folk.

Istället kanske man bara borde luta sig tillbaka för att ta in långfilmsdebuterande Julia Ducournaus unika berättarstil, och hur hon skildrar ett sexuellt uppvaknande där den enda objektifieringen av ungdomliga kroppar är som bokstavliga köttbitar. Ta in det fantastiska ledmotivet, det vackra fotot, den välbehövliga kritiken av studentikos förnedringskultur – och de många scenerna där karaktärerna biter av bitar av varandras ansikten. För då är Raw totalt njutbar. Åtmistone om du är av den mindre lättsvimmade övertygelsen, och gärna kombinerar kannibalism med karameller.