Att läsa Roxy var smärtsam igenkänning, en samtidskapsel som bjuder in till ett och annat skratt till följd av träffsäkra stycken och självklart är vi inte sena på bollen med att intervjua en lysande stjärna på författarhimlen. Speciellt inte när det är självaste Alice Dadgostar, vår on och off-bloggare, som debuterar med det skönlitterära verket Roxy.  

Du har ju både skrivit och bloggat för Djungeltrumman lite till och från, minns du när din dragningskraft till själva skrivandet väcktes? 
– Oklart, skrev mycket spökhistorier och andra smarrigheter när jag var liten. För något år sen hittade jag novellen ”Klara!” från 2004 som inleddes med ”Första dagen i skolan. Första dagen i skolan med glasögon. Den dagen var mitt livs annorlundaste dag”.

Vad är det bästa med att numera kunna titulera dig som författare? 
– Eventuellt kan det motivera min fortsatta ”karriär” inom prekariatet för mor och far.

I vilka miljöer skriver du som bäst? 
– Hemma i soffan eller bibblan i Malmö.

Har du alltid haft ambitionen att skriva en bok eller växte det fram under tiden?
– Känns sinnessjukt att ha som ambition att skriva en bok!

Hur föddes själva idén till Roxy? 
– Jag pallade inte skriva ”ordentligt” som jag har tänkt i typ tio år att man bör göra.

Roxy känns verklig, som om hon skulle kunna vara en person i ens bekantskapskrets. Kanske har det att göra med alla samtidsreferenser som finns i boken. Hur har du tänkt kring användandet av karaktärernas referensramar? 
– Jag tycker själv att det är kul att läsa sånt i böcker så kändes rimligt att skriva själv. Tror det behövs i olika utläggningar också, kanske svårt att gestalta ett gäng 23-åringar på krogen utan samtidsreferenser.

Tror du att folk i tjugoårsåldern kommer att kunna känna igen sig i Roxy om 20 år? 
– Ingen aning. Att hänga efter olika indiemän och vara besatt av sina polare är säkert aktuellt även i framtiden.

Hur mycket i Roxy skulle du säga är fiktion och hur mycket är direkt hämtat från verkligheten? 
– Väldigt svårt att säga. Det är ju definitivt ingen självbiografi. Det är en blandning av allt.

Tror du att personer i din umgängeskrets kommer att känna igen sig i karaktärerna? 
– Förhoppningsvis känner fler igen sig. 

Har din relation till att skriva förändrats under den tidsperiod då du skrev Roxy? 
– Nja, kanske med relationen till att ändra grejer i ett skrivprojekt. Jag lärde mig att inte avlida av panikångest och tristess om jag skulle gå in och typ redigera.

Hur känner du för Elis Burrau? Tror du han kommer att gilla Roxy? 
– Framförallt tror jag att Annika Strandhäll kommer gilla boken.

Om Roxy vore en verklig person av kött och blod, var skulle hon då hänga i Göteborg? 
– Pitcher’s på Chapmans.

Vad har du för planer för resten av 2019? 
– Bra fråga. Kanske göra farsan glad och fundera på en utbildning.