Annons ↓ Annons ↑

Sofie Zettergren

Terapeuten Daniella Gordon gjorde entré i mångas liv genom SVT:s hårt kritiserade reality-serie Gift vid första ögonkastet. I Sofie Zettergrens har hon en annan roll än som den lite flummiga TV-tarapeuten som mest pratar om ögonkontakt.

Journalisten Sofie var 35 år och upplevde att alla hennes relationer avslutades utan att kärleken egentligen tog slut. Hon, som var så öppen och härlig, hur kunde det hända? Att andra var introverta och inte direkt inbjudande kunde hon verkligen se och förstå, men pratiga Sofie, varför stämde det aldrig?
– Mitt prat och min “öppenhet” var just min mur. Att jag liksom pratade bort och “snackade upp” mig själv, positionerade mig mot andra.

Men du, från att ta steget att sätta sig i terapistolen, som även det är ganska stort, till att skriva en bok med sin terapeut, hur vågade du?
– Jag hade hade gått hos Daniella tidigare, och jag skulle skriva en artikel om Tinder-generationen, så jag bad att få ställa lite frågor till henne. De där två-tre frågorna visade sig inte räcka och jag tyckte att så mycket av det hon sa stämde in på mig, min umgängeskrets och tidens anda, att jag kände att vi borde skriva en bok.

Berätta om Tinder-generationen!
– Det är ju svårt att bunta ihop en hel generation så här, men det är vad Daniella kallar för slit-och-släng. Jag skulle säga att det är motsatsen till kärlek på allvar, som vår bok heter och utforskar. Det handlar om den här snabbheten som tagit sig in i vår generation. Att du kan ligga i soffan och bara swajpa en hel kväll. Det finns en otrolig rastlöshet där du inte stannar och ser vad du har framför dig. Allt är så orienterat kring det yttre att du konstant är utanför dig själv.
Utanför dig själv, det låter lite flummigt?
– Nej men vi är mycket utanför oss själva, vi är i appar, på sociala medier, vi betraktar liksom andras liv, men inte oss själva på insidan.

“Det är ganska tryggt att vara ihop någon som liknar din förälder, du vet ju vad du får”

Men vad är det egentligen för skillnad på Tinder och att snygghets-ragga på krogen?
– Det är just enkelheten, det kräver ändå lite att gå fram till en person ute på krogen, du ska ta in kroppsspråk, tal, intryck och utstrålning. På Tinder matas du bara med ett intryck, som dessutom är utvalt av den andra personen, ingenting du egentligen behöver ta ställning till.

Det krävs ju någonting av en att se någon annan i ögonen, jag tror inte att någon hade orkar ragga på 10-12 personer i verkligheten, som med lätthet görs på Tinder.

Borde vi lägga ner Tinder helt?
– Nej alltså, det är ju inget nytt i att seriedejta, det är bara formen på det som förändrats. Du formar dig själv, du bestämmer själv vilka intrycken ska vara, men på de här kanske tre bilderna du väljer till din profil saknas ju andra aspekter, rösten, utstrålningen, ett rörelsemönster och doft, det är alla saker som ger intryck.

I boken Kärlek på allvar beskriver Sofie i förordet hur hon under en terapisession tvingas möta sitt 14-åriga jag, hur hon omfamnar sin barndom och sedan håller sig själv i handen genom resten av terapin, kanske resten av livet. För någon som bara vill träffa någon kan det låta “new ageigt” och svårt. Men Sofie pratar om det med en lätthet och med insikt.
– Det är inte så lätt att älska sig själv, det blir lätt självhjälpigt. För mig handlade det mer om att jag hade en uppfattning om mig själv, en uppfattning om att jag var enkel och lättillgänglig, utan en massa barriärer. Jag gick till Daniella och tyckte att jag var klar, men jag ville veta vad som var fel på de andra eftersom kärleksrelationerna aldrig höll. Och den där uppfattningen jag hade om mig själv stämde inte.

Hur menar du nu?
– En person som är som jag, som pratar, är öppen och “tillgänglig” har ju en annan typ av mur. Det är lättare att identifiera murarna hos en introvert person, men saken är ju att orden var min mur, jag kunde prata kring och bort saker. Sen analyserar jag mycket, för mycket oftast och det är en mur i sig.
Men nu älskar du dig själv, när du vet det?
– Att älska sig själv är inte så enkelt. För mig handlar det inte så mycket om det, utan att känna mig själv.

Många verkar spegla sina föräldrar i sin partner, hur smart låter det egentligen?
– Det där var någonting som vi gjorde och samtalade kring i parterapin. Jag kunde se vissa sidor hos min kille som jag även kunde hitta hos min mamma. Saker han sa, eller saker han gjorde som även min mamma kunnat göra eller säga och som jag då känslomässigt reagerade på. En del positiva saker, som är en trygghet, men också negativa som jag kunde känna igen från min barndom.

Den där föräldra-teorin är alltså inte bara ytlig?
– Nej, det yttre kan också vara en del av det, men kanske främst att du söker dig till det du känner igen, det behöver inte vara hos personen, utan känslorna de väcker. Det är ju ganska tryggt och du vet vad du får.

Efter den där intervjun du skulle göra med Daniella, då du insåg att ni borde skriva en bok, var du aldrig nervös? Det låter hisnande att skriva tillsammans med sin terapeut!
– Det är faktiskt ingenting jag tänkt på. Jag litar så fruktansvärt på Daniella. Jag känner ingen som är så skarp, insiktsfull och lever som hon lär i den grad som Daniella gör. Hon är så sann mot sig själv. Hon är liksom lätt att vara med, för du behöver aldrig tolka henne.

Blev boken annorlunda för att hon varit din terapeut?
– Jag tror att boken blev bättre för att vi haft vår relation, jag kunde inte gömma mig, inte ljuga. Jag var tvungen att vara uppriktig. Det fanns ett tillfälle i min terapi där Daniella sa “Sofie, jag håller dig”. Det kändes så otroligt tryckt, och den känslan behöll jag genom hela arbetet med boken.

När du började i terapi var det för att komma underfund med vad som gick snett i dina relationer, i Gift vid första ögonkastet förespråkar många av terapeuterna och psykologerna att par ska gå i terapi tidigt, kanske redan från start. Tycker du det låter smart?
– Det är ju väldigt individuellt. Jag och min kille gjorde det, vi gick några gånger ihop, men senare, på Daniellas inrådan började vi gå var för sig. Det handlar ju mycket om vari problemet ligger. Men jag tror att vissa saker är lättare att lösa tidigt i en relation. Sen är det viktigt att tänka på att terapi kräver tid och pengar, och att det därför inte är någonting som precis alla kan ta del av.

“Det är viktigt att tänka på
att vi i de flesta fall i Sverige
har de ekonomiska förutsättningarna
för att vara själva”

– Egentligen är terapi som att unna sig en massage, eller att fixa naglarna, samtidigt vet du inte vad du får ut av terapin, och det kräver en insats av dig själv, men jag tycker ändå att det till viss mån går att jämföra vad du lägger pengarna på. 

Borde fler gå i terapi menar du?
– Ja, eller alltså, jag har ju positiva erfarenheter, så jag skulle rekomendera det för vem som helst, samtidigt så är det ju just faktiskt en kostnadsfråga, som vi pratade om innan, det handlar inte bara om ekonomi, utan också om tid. Det är jobbigt att gå i terapi.
Vad kan den som inte känner att hen har råd göra?
– Det finns ju andra sätt, så klart, som att köpa vår bok! Sofie skrattar och fortsätter: vad jag menar är övningarna i boken, de är bra, det är enkla saker och enkla medel för att utveckla sig själv, relationen till sig själv och i slutändan relationen till andra. Ibland är det bara viktigt att stanna upp och gemensamt prata om varför vi tycker om varandra.
Att avsätta en halvtimme inför nästa år kan vara en enkel men smart sak, prata om förväntningar, förhoppningar och känslor.

Det sägs ofta att svenskarna är världens ensammaste folk. Tror du på det?
– Jag tror inte riktigt på det, för jag tror inte att singelhushåll är samma sak som att vara ensamma. Det är viktigt att tänka på att vi i de flesta fall i Sverige har de ekonomiska förutsättningarna för att vara själva. Vi kan bo själva. Vi kan separera, vi kan leva själva. Vi behöver helt enkelt inte hitta en partner för att ha råd.

Håller Daniella med dig om det här?
– Nej, inte riktigt, hon är mer inne på svenskarnas ensamhet. Jag tycker lite annorlunda, samtidigt tittar jag mycket på mina vänner som bor utomlands, i större städer, de har det bättre och enklare just för att det finns fler i samma situation. Sverige är litet och homogent, då sticker den som inte lever enligt tvåsamhetsnormen ut.
Du menar att det är värre här, än låt oss säga, New York?
– Ja, där finns ju ett större antal singelkvinnor i 35-årsåldern än vad det gör här. Bara det gör att det är enklare där än här, det finns fler sammanhang där du som singel inte är enda tvåsamhetsnormsbrytande. Sen tycker inte alla att det är jobbigt att vara själva. De är just själva och inte ensamma. Men vare sig du vill leva själv eller inte är det viktigt att känna sig trygg med sig själv.

Är tryggheten i dig själv ditt bästa tips?
– Ja, jag tror på att blicka inåt och inte utåt. Ta reda på vad du söker, vad du behöver av en annan person för att må bra och vad du behöver i en relation för att både kunna ge och ta. Se dina egna styrkor och svagheter. Då tror jag att du har en bra chans att träffa någon på riktigt.

Publicerades i Djungeltrumman #48.