Trots en uppskattad position inom hiphop-Sverige har Vic Vem ständigt brottats med yttre och inre strider. I år är han tillbaka efter tre år i skymundan, äntligen på en plats där han känner sig bekväm. Vi tog ett snack med rapparen, aktivisten och poeten om åren som gått, den kommande musiken och hans nyfunna glöd.

Text: Malkolm Landreus

Vic Vem är inte obekant med hårda perioder. Sedan ungdomen har hans liv kantats av missbruk och hemlöshet, stress och oro. Efter förra albumet Medicinen fick han nog av musikbranschen och drog sig tillbaka, men har genom att följa sitt hjärta hittat sin plats och återfunnit sin kreativa lust. Nu är han redo att börja om.
– Jag har hela tiden gjort musik, men känt att jag ska komma tillbaka när det är dags, du vet. Hitta exakt vilken plats jag vill ha. Nu har jag känt att det är dags, för det finns ett hål att fylla i musiken i Sverige. Det finns saker som behöver sägas.

Vic Vem kommer in på den nya musiken och vägen som lett fram till den. Åren mellan Medicinen (2015) och nu har kantats av personliga svårigheter som format hans riktning. De nya låtarna fortsätter berätta hans personliga historia, men på ett djupare plan.
– Från början var musiken för mig ett sätt att få ut det jag hade inom mig. Det var det enda sättet at definiera mig själv och få någon att lyssna på mig. Och nu när allt det här hände – jag förlorade ett barn, gammal gatuskit kom upp och mitt liv var trassligt – så kände jag det behovet igen. Att jag måste släppa ut allting i musiken så får det blir vad det blir.
– Därifrån har allt växt på det sättet det ska växa. Jag har länkat med producenter och artister, folk som jag har vibat med både musikaliskt och privat, nytt skivbolag, allting är nytt. Men grunden är fortfarande jag och min historia, bara att jag går lite djupare.

”Efter det förra albumet hände mycket grejer privat, jag förlorade ett barn och en massa skit från mitt gamla liv dök upp. Det var en hård period.”

Det första smakprovet från EP:n Vem? är singeln För ett tag sen. Låten gästas av Simon Superti och den för många okända Chris K.
– Vi fick ihop en trumtakt och jag hade suttit och kört bil och fastnat i tankar på en vän som dött nyss, började freestyla i mitt huvud och kom på de första raderna ”jag köpte en bil för ett tag sen/min vän dog av heroin för ett tag sen”. Så jag gick in och la den och det var så sjukt för Simon bara sprang in i båset och la hooken. Sen behövde vi en sista vers och jag kände att vi behövde något som höjde det till klimax. Så jag har en broder från Göteborg som inte folk har hört, men han är som ett monster som tränat boxning i 30 år men aldrig gått en fight. Så vi släppte ut honom ur buren och han satte den på en tagning.

Vic har gått rakt in i studion och spottat vad han känt, utan att skriva ner en rad. På så sätt är allting väldigt direkt.
– Även om jag berättar mer av min historia kanske den är… ljusare på vissa sätt. För jag ser livet på ett ljusare sätt och jag ser även mörkret på ett ljusare sätt. Även om jag pratar om något mörkt pratar jag hellre om hur jag kan övervinna något som är mörkt. Okej, jag förlorade en dotter, jag önskar inte det till någon men jag vet att det finns många som har gått igenom ännu värre grejer. Men vad händer efter det? Jag pratar med min dotter varje dag, jag är långt ifrån förstörd. Jag är rakare i ryggen än jag någonsin har varit. Om jag kan vara det efter allt som har hänt så vet jag att alla kan vara det. Det är det jag är här för att säga.

Vic växte upp i Majorna men har på grund av sin livssituation bott och tillbringat sin ungdom i nästan alla stadens områden, något som är djupt förankrat i både hans musik och personlighet. När jag frågar om hur han ser på situationen i Göteborg, märker man att mycket sorg och oro bubblar upp på insidan. Efter en lång stunds tystnad säger han uppgivet.
– Jag vill tro och jag vill hoppas, men som läget ser ut för många människor idag… Vi måste göra något. Det är ingen annan som kommer göra det åt oss. Människorna behöver göra något för varandra och för oss själva. Det är väldigt mycket frustration i luften. Nu är det Way Out West och det är soft och vi sitter här, men jag är den enda jag känner som har ett band till Way Out West för att jag råkar rappa. Det är inte alla förunnat.

– Samtidigt hör jag många av oss äldre säga att ”fan, det har blivit så fucked up, kolla ungdomarna, dom gör kaos och skjuter med vapen”… men du får inte glömma att vi var likadana. Det är vi som har skapat det. Vi kanske hade mindre skjutvapen men det är vi som har skapat situationen. Så allt som händer är bara en naturlig utveckling och det är också mycket positivt som händer. Så man kanske ska försöka se det, för ju mer man fokuserar på det bra som händer, desto mer bra kan växa. Så jag hoppas det kommer bli bra. Just nu är vi långt ifrån, men världen är inte svart eller vit för mig.

Vic Vem har länge engagerat sig både politiskt och inom samhället. Han har tidigare legat bakom initiativ som Mer Än Ord och de senaste åren har han startat upp fem skolor i olika områden i Göteborg som riktar sig till ungdomar i förorten.
– Jag driver det tillsammans med Rädda Barnen och med lite olika organisationer beroende på plats. Jag har åkt runt i Sverige och spelat och föreläst och jag kände att… Vissa ungdomar ville komma och få hjälp med att skriva en raplåt och lägga den på YouTube och det var oftast dom som lät högst, men sen fanns det alltid andra ungdomar, ofta tjejer, som inte hördes men kanske lämnade en lapp i slutet med värsta texten. Så jag vill bara erbjuda en plats där folk på riktigt kan komma och vara sig själva och berätta sina historier. Jag ska inte ändra din historia, men jag kanske kan ge dig verktyg att berätta den och en scen att stå på. Det var grunden till skolan liksom, vi startade den första i Tynnered där jag har bott. Sen växte det till fem skolor och det har kommit och gått många historier genom dom dörrarna som också kommer mynna ut i en film och en bok.

Arbetet med skolorna har inte bara varit en räddning för ungdomarna. Det blev också räddningen för Vic, som hittade tillbaka till glädjen genom att hjälpa andra.
– Jag brukar säga till ungdomarna ”prata med pappret, det kommer alltid lyssna, men det kommer aldrig prata tillbaka till dig”. Du vet hur det är med människor, speciellt när man är ung, det hade varit så skönt att ha någon som bara lyssnade. Så fort man berättade något skulle dom alltid säga något tillbaka och ofta definiera dina känslor. ”Men var inte arg”, det är helt okej att vara arg, men är du arg så prata med pappret för det kommer bara lyssna på dig, det kommer inte tjafsa tillbaka. Du vet, varenda människa i mitt liv har svikit mig utom pappret och mina barn. Så pappret kommer alltid finnas där och sen började jag få in det i mitt eget huvud. Det var då jag började brinna igen, tack vare det. Så jag har fått jättemycket av det.

En längre version av intervjun har tidigare publicerats i Kingsize Magazine nr 3 2018.