Sedan tidigt nittiotal har Anders Björler turnerat världen över med sina band At the Gates och The Haunted. Och är även en av kuggarna i det kompisgäng från Göteborg som skulle bilda ett flertal band och tillsammans göra Gothenburg Metal till ett världsberömt begrepp.

– Till en början var det aggressionen och det där … att det var så rått. Det gav mig någon slags kick och det kan jag fortfarande känna när jag hör bra metal. För min del började det väl på skolgården. Jag upptäckte Judas Priest och Iron Maiden. Det låg en skivbutik på Frölunda Torg då. Jag brukade följa med morsan när hon åkte och handlade varje fredag, så passade jag på att lyssna på skivor och upptäckte Accept och sedermera Metallica och de var då det började.

När Anders är två år flyttar familjen till Hovås och barndomen blir en skyddad tillvaro i ett tryggt medelklassområde strax utanför Göteborg. Hans mamma spelar piano, morfar är fiollärare och med i symfoniorkester, det finns musikalitet i hemmet i den mån. Men föräldrarna lyssnar aldrig på musik, det står lite Elvis och Beatles-skivor i bokhyllan och samlar damm. Snart ska dock skivspelaren komma till användning. Vissa skivor bärs nämligen hem från den där skivbutiken och snart är lugnet som förbytt på gatan i Hovås, bröderna Björler har upptäckt hårdrock. Det är åttiotal och genren är coolare än någonsin, men den musikaliska gren som Anders Björler ska komma att verka i, den existerar inte än.

Anders och hans bror Jonas upptäcker att det finns likasinnade i omgivningen. De lär känna en kille från närliggande Billdal, Tomas Lindberg, och de blir navet i det kompisgäng som växer fram under tonåren. Tomas är 1989 redan djupt engagerad i en subgenre få känner till, som kretsar kring den hårdaste musik världen dittills skådat, en förgrening som ska få namnet Death Metal.
– Där märkte man ju dels att det var något vi hade för oss själva som ingen visste om, det kändes väldigt privat. Och samtidigt var det något som inte var helt perfekt utfört utan något vi kanske skulle klara av själva och det inspirerade enormt.

”Det är en värld av fanzines och obskyra kassetter”

Det är en värld av fanzines och obskyra kassetter. Scenen växer hastigt fram världen över och en slags community uppstår där musiken sprids via brev och telefonsamtal, egenupptryckta vinylsinglar och små svettiga spellokaler. Tomas spelar redan i bandet Grotesque som gör väsen av sig på den göteborgska metalscenen och ett antal andra konstellationer uppstår i grupperingen.
– Vi var väl ett kompisgäng som i förlängningen blev At the gates och i samma område fanns Dark Tranquillity. Vissa bildade senare Hammerfall och Tiamat och sen hade vi In Flames, de var mer Näset men de fanns där i krokarna också . Vi var på samma buss in till stan liksom och alla gick i varandras parallellklasser och så där. Vi sporrade väl varandra. Det är väl inte konstigare än att Seattle plötsligt fick en scen. Seattle är inte mycket större än Göteborg, men där har du ju Pearl Jam, Soundgarden och Nirvana, så det är väl någonting … någon viktig person eller något viktigt band som triggar igång allting. Eller som folk blir inspirerade av och i vårt fall var det nog att vi triggade varandra. Det var ingen tävling men det var ändå att vi ville visa de andra hur bra vi var. Samtidigt som det var i startgroparna av en ny musikstil vilket ju var kul. Det var även väldigt få ställen som hade spelningar, så alla sågs ju på Valvet.

Rockklubben Valvet huserar i en industrifastighet på Första Långgatan och drivs som ett kulturprojekt (Aktionsgruppen Rädda Rocken i Göteborg), av en kulturell eldsjäl, vid namn Edvard Jansson. Han tar många utländska band till Göteborg under slutet på åttiotalet, det är ibland flera konserter i veckan.
– Det kostade kanske 80 spänn och så var det band från USA eller England som man aldrig hade sett innan. Spelställena då var kanske Scandinavium för de stora banden och sen var det en mellannivå på Kåren. På Valvet spelade ju lite mindre independent band. Det blev en knutpunkt liksom, inte en fritidsgård men nästan. Och jag tror inte det var åldersgräns heller. Det var två rum, kanske 20 kvadrat per rum så det var väldigt trångt. Men stora band som Bolt Thrower, de gillade ju att spela där och kom tillbaka flera gånger … stora för oss i alla fall.

”Vi repade jävligt mycket.”

Efter ihärdiga klagomål från grannarna får Valvets avsluta sin verksamhet och lokalerna blir istället konstnärsateljé och med tiden bostad. En annan viktig plats blir Magasinet på Magasinsgatan, men för grabbarna i At the Gates är spring på stan ganska ointressant vid den här tiden. De är fullkomligt uppslukade av sitt nyupptäckta musikskapande.
– Vi repade jävligt mycket. Vi hade en lokal på Frölunda Torg, jag tror vi försökte repade så mycket som möjligt, fyra-fem gånger i veckan, det var så viktigt för oss.

Det är Tomas Lindberg och bröderna Björler som drar upp de första penseldragen. Gitarristen Alf Svensson flyttar till Göteborg för att studera konst. Han figurerar i kretsen och blir snart medlem och en viktig faktor till deras musikaliska uttryck. Med trummisen Adrian faller pusselbitarna på plats och de blir allt mer hängivna musiken.
– Alla hade metalbakgrund men var ganska olika i sina influenser. Alf var väldigt inne på opera och klassisk musik och hade massa skumma och skruvade idéer. Han spelade till exempel in sina riff på kassett och vände på bandet så att musiken spelades upp baklänges och så tog han ut det ljudet på gitarr och skapade nya riff. Taktbytena och trummorna var nog också Alf mycket. Han hade programmerat sin trummaskin och sen fick Adrian ta ut det på riktiga trummor, vissa grejer tog flera veckor att lära sig.

”Skivan blir en snackis och letar sig till England”

Bandets sångare Tomas Lindberg är redan utgiven med sitt andra band Grotesque som signats av Dolores Records. At the Gates blir sedermera Tomas huvudfokus och skivkontraktet övertas mer eller mindre av detta nya projekt.
– Vi hade ju egentligen skivkontrakt direkt. Vi hade flax där från början.

De spelar in en debut-EP, Gardens of Grief . Skivan blir en snackis och letar sig hela vägen till England. Skivbolaget Peaceville Records visar intresse för de egensinniga svenskarna.
– Jag vet inte hur det gick till men, de sa på telefon att de ville signa oss, men inget var klart. Varpå vi bokade studio och började spela in skivan ändå, glada i hågen. Men det blev väl kris där i några veckor när studion ville ha betalt och vi inte visste om skivbolaget skulle betala. De säger än idag att det är deras konstigaste utgivning någonsin och även den dyraste.

Deras debutalbum får namnet The Red in the Sky Is Ours. Vid den här tiden är landets Death Metal-scen en engagerad och trogen skara, bestående av några hundra personer, alla känner alla. Sedan slår Entombed igenom och medverkar till och med i barnprogram i SvT. Allt fler blir nyfikna på denna kulturyttring och allt fler upptäcker At the Gates, de blir bokade för en Europaturné, men det är under tuffa förhållanden.
– Vi trodde vi skulle ha en turnébuss men det var två minibussar. Så vi fick ha backline och instrument i skuffen och madrasser ovanpå som vi fick ligga på. Vi körde en åtta månaders turné utan pengar eller någonting, det var rätt hårt och tufft och det är ju mycket alkohol när det är turné. Det var ganska nytt för oss, vi var ju ganska unga och oerfarna, det skapade mycket slitningar då vi var ute. Alf var ju några år äldre än oss också så han orkade inte riktigt.

”Ett av sin tids mest inflytelserika metalalbum”

Väl tillbaka i Sverige spelar de in ytterligare en skiva, With Fear I Kiss the Burning Darkness, men kort efteråt väljer Alf Svensson att lämna bandet för att istället ägna sig åt tatuering och annan konstnärlig verksamhet. Han ersätts av Martin Larsson 1994, en gitarrist de stött på under tiden på vägarna och en erkänt skicklig gitarrist. Han accepterar inbjudan och bandet är åter komplett. De släpper tredje skivan Terminal Spirit Disease, vilket blir deras stora genombrott. Bandet turnerar flitigt och filar samtidigt på nytt material, resultatet blir Slaughter of the Soul, utgiven på amerikanska skivbolaget Earache Records. Det blir deras största skiva, både kommersiellt och bland kritiker. Det betraktas som en klassiker, ett av sin tids mest inflytelserika metalalbum.

At the Gates åker på USA-turné och har äntligen råd med riktiga turnébussar. Videon Blinded by Fear spelas stadigt på M-Tv, allt tycks upplagt för en lång karriär. Men 1996 väljer bandet att gå skilda vägar.
– Jag kände väl att jag hade fått nog och ville börja göra annat, ville börja plugga och det gjorde jag också. Men dragningskraften till musiken var för stor så jag började med The Haunted sen och körde det i tio år. The Haunted var ju skönt för det var tillbaka till replokalen på något sätt. Det där prestigelösa, kravlösa, inget som sa vad vi skulle göra. Men i grund och botten kände jag väl för någon slags förnyelse.

”Vi kände att vi inte spelat i alla länder vi ville”

Tiden rinner snabbt förbi, plötsligt har det gått tio år sedan den där klassiska skivan släpptes och bandmedlemmarna börjar även hitta tillbaka till varandra som kompisar, det har varit svalt under åren efter uppbrottet. Återföreningssnacket bland fansen har även ökat i intensitet. Bandet börjar bolla idén och alla är sugna, 2008 drar de således ut på en turné som täcker av många platser på planeten.
– Det var skitkul, men sen kände vi väl att vi inte hade spelat i alla länder som vi ville. Det var därför vi startade igen 2011 och körde Sydamerika och Australien. Nu är det en professionell hobby egentligen. Tompa är lärare, Jonas revisor, jag jobbar lite med videoredigering, så vi har vanliga dayjobs och det är nog viktigt att förankra det i någon slags trygghet i vardagen. Vi har det här som en kul grej som inte dikterar några ekonomiska villkor, det blir mycket roligare då , utan vi bestämmer när vi får ett erbjudande om alla kan och alla vill.

Musiken kommer alltid finnas med Anders Björler, kärleken är bestående sedan han stod i den där skivaffären på Frölunda Torg och knockades av hårda riff och hårda baskaggar som barn.
– Jag har spelat de stora festivalerna och samtidigt fått möta alla gamla idoler, under de här tjugofem åren har jag träffat Slayer och alla de här banden jag växte upp med och att de gillar det jag gör är en extremt stor grej för mig.