Han har legat bakom flera av landets största skivor, både som bandmedlem, låtskrivare, såväl som producent. Björn Olsson har levererat guldkorn under tjugo års tid med den västkustska skärgården som arbetsmiljö och stadig inspirationskälla.

Bland skogar och sjöar i Östra Göteborg tar kommunen Partille en ny form under femtiotalet. En kommun med både närhet till staden och närhet till naturen lockar barnfamiljerna ut från bullret och trängseln. Sverige är välmående efter att ha duckat världskrigen och villaområdena poppar upp runt om i landet, så även i Göteborg.

– Det var underbart det var det faktiskt, vi var nyrik arbetarklass, det var liksom inte en del av vänstervågen eller så utan vi hade mycket pengar. Det var utlandsresor och sportbilar, inte på något vräkigt sätt utan farsan var arbetarklass ändå. Han var egenföretagare, stressad, men det var bara bra. Och så hade vi sommarställe på Tjörn så jag har varit på de två ställena.

Det är något av en nybyggarstämning som råder i omgivningarna. Många unga familjer flyttar dit och försöker bygga upp någonting precis som Björn Olssons föräldrar. Alla känner alla. Hans pappa driver flera bensinmackar och blir en känd profil i området. Dansbandet Schytts repar vägg i vägg med mackens kontor. Stadsdelens andra stora profiler Streaplers och Flamingokvintetten är bekanta till familjen, både i Partille och på skärgårdsbåtarna mot deras respektive sommarnöjen.

Musikintresset kommer ifrån hans pappa. De har ofta middagar och fester, då barnen lagt sig åker grammofonskivorna fram, det är Elvis, Sinatra och andra femtiotalsstjärnor. Björn ligger vaken i sitt pojkrum och hör tonerna och festsorlet dovt genom väggarna, det är där han får sina förta musikaliska intryck

– Det var mäktigt . Man inser ju nu att de var ju bara var 35 år och hade barn som började bli större då, så det var klart att de hade ju mycket energi kvar att bränna sådär. Det är ju inte som mig som har småbarn och är 52 år och inte håller på med fester längre, nä det var sköna minnen.

Han ger sig på att försöka lära sig spela saxofon och trummor, men inget av instrumenten lyckas skapa ett bibehållet intresse. Till att börja med är det radion som formar hans musiksmak. Pugh Rogefeldt är Sveriges första rockstjärna, Sweet och annan amerikansk rock från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal spelas in på kassetter som sedan lyssnas sönder i pojkrummet. I sjätte klass börjar han köpa egna skivor. Status Quo blir hans första köp och sen väller rocken in över föräldrahemmet i Partille. Det är Kiss, Rush och Ted Nugent. Men det är först då han börjar gymnasiet som musikintresset blommar ut på allvar.

– Jag köpte jävligt mycket skivor, otroligt mycket, jag köpte upp allt … Dylan och Stones, Beatles och sånt. Jag skolkade mycket och sen så hoppade jag av gymnasiet och då började jag spela gitarr. Jag var inte så bra, då var det Stooges och Johnny Thunder och Gun Club som jag kunde spela och som jag gillade. Men sen spelade jag med min yngre kusin och då kunde han kompa och jag kunde lära mig spela lite solo då. Men det var ju inte som att jag övade mycket, jag var ju så … slö. Jag satt bara hemma och gick inte i skolan och hade inget jobb i två år egentligen. Och det var väl där jag kom ur gängorna, att jag aldrig har kunnat ha ett jobb och passa tider. Jag var faktiskt helt out där ett tag.

I hans håglösa drönartillvaro blir gitarren viktigare och viktigare. Björn spelar allt mer och planerna börjar spira på att vara med i ett rockband.

– Då runt 84/85 jobbade jag lite på en reklambyrå tillsammans med Aron, gitarristen i Lädernunnan. Han var ju den som var min största musikaliska förebild då. Tidiga Lädernunnan var så jävla speciella sådär. Det var ju bästa svenska bandet och jag kände dem. Var runt dem, det var en spännande tid som betydde jättemycket för mig.

Tillsammans med några vänner drar han ihop en konstellation och på grund av sina vänskapsband får den nystartade gruppen ganska snart möjlighet att vara förband åt just Lädernunnan under en av deras Göteborgsspelningar.

– Det var hösten 1985, på Errols som var en klubb som var väldigt populär då. Då hade vi Emrik från Stonefunkers på sång, han var väl med på några spelningar där i slutet på 1985 och det var väl första Cardbide-riffen sådär.

Under åttiotalet poppar en rad svartklubbar upp i staden som då och då även bjuder på livemusik. Björn Olssons nybildade musikprojekt får ytterligare några spelningar. De spelar även på Banana Boat, en klubb vid Brunnsparken och även klassiska Magasinet på Magasinsgatan. Men de har ingen fast sättning och Emrik har fullt upp med sitt egna band Stonefunkers.

– Till slut hoppade Emrik av men då tipsade han om Tobbe då, Ebbot. Och han var ju inte alls som han är nu utan han hade lite schyssta skidkläder och solglasögon, var lite svennig sådär … sportig. Men han kom och testade och hade med sig en basist som han kände och Kakan på gitarr och då blev det Cardbide, våren, vad kan det ha varit? April 1986. Sen gick det ganska fort.

På Tredje Långgatan ligger studion Music A Matic som drivs av eldsjälen Henryk Lipp som än idag bedriver sin verksamhet i samma lokaler. Björn Olsson har pengar sparade och väljer att investera dessa i sitt band som nu fått namnet Union Cardbide Productions. Hösten 1986 stänger bandet in sig i den där studion och inspelningarna pågår till januari 1987. De har inget skivkontrakt, de drivs enbart av självförtroende och ungdomlig iver.

– Det var jävligt kul bara, det var fantastiskt kul. Vi hade inte många spelningar, vi var ju inte en del av Göteborgs rockliv. Jag kommer ju från Partille så jag hade ju ingen förankring. Vi var ju kompisar med Stonefunkers och vi gjorde lite spelningar med dem, men egentligen var ju inte det baserat på musikaliska likheter utan det var för att vi tillhörde samma vänkrets. De andra banden i Göteborg hade ganska mycket choruspedaler och du vet, Sisters of Mercy och gothstil och sånt och det hade ju inte vi. Vi hade ju inte någon tuff image alls egentligen. Vi hade helt vanliga kläder. Jag gillade Aerosmith och Creedence och hade aldrig hört Pixies eller visste vad indierock var, förrän senare när vi var ute och spelade. Det var ju så jävla skönt de åren, jag bodde fortfarande hemma och hade tillgång till bilar och villan och det var fruktansvärt skönt på det sättet.

Radium 226.05 startar 1983 som ett konstgalleri på Husargatan i Haga. Galleriet bedriver även annan verksamhet och med tiden bildas även ett skivbolag för experimentell musik och pop. Under början av 1987 färdigställer Union Cardbide Productions inspelningarna och presenterar materialet för Radium, som ger ut bandets debutskiva, In the air tonight. Skivan släpps i en tid då Thomas Ledin och Eva Dahlgren dominerar på grammis och på topplistan och de skräniga slynglarna från Göteborg benar ut en helt egen fåra i landets musikscen.

– Det var ett annat klimat, det var så uppdelat då. Det var ingen av oss som ens frågade vad Cardbide-skivorna sålde eller hur det gick utan det visste vi ju att det inte skulle gå bra. Men man kan ju inte mäta allt i kommersiell framgång. Det var liksom kul att komma till Stockholm med ett sånt självförtroende och spela. Vi hade ju inte bildats för att vi hade hängt i någon slags musikscen och kände folk. Utan vi kom ju helt utifrån egentligen, från pojkrummet rakt ut.

De följer upp med skivan Financially Dissatisfied, Philosophically Trying under 1989. Men Björn Olsson väljer kort därefter att hoppa av. Union Cardbide Productions fortsätter några år till men i början av nittiotalet väljer även övriga medlemmar att lägga ner bandet som sedermera erhåller kultstatus.

– Jag köpte en åtta-kanalig studio 1994 och började spela in lite. Det började ebba ut med Cardbide och stan är ju liten. Ebbot visste väl att jag höll på med låtar så jag gav honom en kassett. Han gillade det så då satte vi igång igen efter sommaren 1994. I samma veva drog vi ihop ett gäng och var kompband till Aron i Lädernunnan, och vi blev senare Soundtrack of our lives.

Tillsammans börjar de spela in nytt material och 1996 kommer första skivan Welcome to the Infant Freebase och blir med ens en succé.

– När Soundtrack kom på topplistan var vi ju helt chockade. Vi fattade inte att det kunde bli så. Jag hade inte ens tänkt tanken.

Men trots framgången väljer Björn att hoppa av även Soundtrack of our lives bara ett par år efter han startat bandet. De övriga medlemmarna fortsätter dock och ska som bekant komma att bli världsberömda, men då är Björn Olsson någon annanstans i sin kreativa bana. På egen hand börjar han spela in luftiga melodier med vissling istället för sång, inspirerad av västkusten och skärgården. Melodierna samlas på skivan  Instrumentalmusik – att sjunka in i… eller kanske försvinna till, som ges ut på Dolores records 1997. Den följs upp med fyra ytterligare skivor med instrumentalmusik, som får namnet Skaldjurssviten.

Vid sidan av det egna musikskapandet blir han alltmer flitigt engagerad som producent och under 2000-talet ska många av landets största artister få sin musik inspelad av den egensinnige göteborgaren, Mando Diao, Hästpojken, Lena Philipsson och kanske framförallt Håkan Hellström. De inleder ett samarbete som håller i sig än idag. Björn fungerar både som producent, medkreatör och musiker på skivorna som ligger till grund för den dynasti Håkan Hellström skapat under det senaste decenniet.

– Ja, jag har ju producerat massa skivor nu, men de senaste åren har det väl gått över mer till att göra låtar och att vara musiker. Jag spelar mer på skivorna nu och spelar mer helt enkelt, jag har mycket gitarrer och grymma rockförstärkare.

Hans studio fortsätter locka landets stora artister och trots att branschen är fokuserad till huvudstaden så kommer Björn Olsson fortsätta verka på Västkusten:

– Jag känner mig inte hemma i inlandet eller på östkusten eller i Norrland utan det är västkusten som gäller. Men i själva staden Göteborg, det händer inget för mig där längre. Vi hade ju sommarställe på Tjörn då jag växte upp och jag kommer säkert flytta dit när jag blir äldre tror jag. Man hör inga vägar och man hör inte det där bruset, utan istället hör man havet och jag gillar det så jävla mycket.

Under 2015 ger han ut ytterligare en soloskiva som kort och gott får namnet Björn Olsson. Hans musikaliska resa fortsätter, bland melodierna och västkustens vindar och vågor:

– Det är som vanligt, jag spelar gitarr, promenerar lite, håller på med barnen. Lite soloskivor och låtar med Håkan. Annars är det mycket Youtube, Spotify om man upptäcker något nytt, men jag är kvar i samma banor som i tonåren. Jag blir fortfarande lika imponerad av hur bra Status Quo är.