Trots att marknaden inom svensk hiphop alltid varit centrerad till Stockholm, tycks alla rätt eniga om att den mest legendariska hiphopklubben låg i Göteborg. Sedan Fat Milks dagar har Dj Dainja fortsatt göra fester i Göteborg till riksangelägenheter.

– Jag hade en jävligt cool mormor, Kerstin. Hon skulle åka till New York 1988 och jag bad henne köpa med något riktigt amerikanskt. Då var ju världen mycket längre bort. Hon gick in på någon liten cool skivaffär och bad om det hetaste och fick Slick Ricks första album på kassett. Sen köpte hon en skateboard också, så jag var ju rätt coolast i Sisjön där jag växte upp, med en amerikansk Powell-bräda och Slick Rick-kassetten. Den där kassetten gick på repeat i flera år och sen dess har jag samlat rätt flitigt på musik. Och när jag såg Cypress Hill på Yo MTV Raps då var det bara det som gällde sen. Jag fick deras CD och där stod telefonnumret till deras fanclub och jag ville så sjukt gärna gå med där för då skulle man få ett medlemskort, en T-shirt och en keps. Då ringde min mormor till det där numret i Los Angeles och de tyckte att det var så coolt att en mormor i Sverige hörde av sig så jag blev deras första internationella medlem.

Ganska kort efteråt sitter han på en spårvagn med min Cypress Hill-keps och är ballast i stan då ett nazistgäng kliver på. De är några år äldre och en av grabbarna går i Dainjas skola … Stärkta av grupptrycket försöker de tvinga den yngre att skrika ”Sieg heil”, han vägrar, varpå skolkamraten snor kepsen efter en svärm av örfilar och drar vidare vid nästa station. Under samma tidsperiod åker Dainja på klassresa till London och givetvis är favorittröjan från Cypress Hills fanclub med.

– Det stod ”The funky Cypress Hill-shit” på ryggen … och då vi gick på Oxford kom två poliser i hög hatt och tog mig åt sidan. De sa att ordet ”Shit” inte var tillåtet på tröjor i London och tog den i beslag. Så jag blev av med min keps och min tröja med ganska kort mellanrum. Men slutet på den storyn är att massa år senare när Dilated Peoples spelade på Pustervik så var jag med och förfestade innan, för vi känner varandra sedan gammalt. Då hade de med sig en snubbe, en lite äldre hiphoppare som var någon slags westcoastlegend. När vi sitter där på kvällen och dricker öl berättade han att han hade ett litet skivbolag på nittiotalet som jobbade med Cypress Hill. En gång när han just startat bolaget så ringde en svensk kärring och frågade om hennes barnbarn i Sverige kunde bli medlem i deras fanclub. Han berättade alltså min egen story för mig femton år senare. Då nästan svartnade det.

Hiphop-vågen drar in över Sverige och den unge göteborgaren låter sig svepas med. Han drar omkring på jams som arrangeras runt om i landet och lär känna de som inom kort ska vara med om att skapa den svenska versionen av kulturyttringen.

– Stylewars-jammet i Norrköping, då drog liksom alla i Sverige som gillade hiphop dit, några månader senare var det i Malmö. Det finns ju inte idag på samma sätt och det är lite synd för där hade vi ett speciellt band vi i den äldre generationen.

Det är vid den tiden ovanligt med hiphop i Göteborgs klubbutbud. Undantagen är GAS, en hiphop och dancehallklubb som ligger i huset med löpare vid Stampen. Ola Kjellman och Emrik har Casbah, som kör r´n´b och dansant hiphop … men ur New Yorks bakgator växer ett nytt sound fram, som ska bli soundet för Dainjas generation. Minimalistiskt och mörkt, med hårda trummor, hardcorerap, helst enbart scratch i refrängerna. En samlingsplats för den här stilen av hiphop finns inte i staden.

Hans musikintresse växer och alla pengar läggs på ny musik som får beställas från USA till Andra Långgatans skivhandel eller Bengans. Tankarna börjar växa om att kanske bli dj …

– På den tiden ställde du dig inte på en klubb innan du lärt sig yrket liksom, det var flera års övning hemma innan. Först sparade jag ihop till en skivspelare och sen fick jag tag på någon röööten mixer och sedan en till skivspelare och kunde öva på riktigt hemma. Till slut tyckte jag att jag var mogen att kunna spela på klubb liksom och då var min första spelning på Kompaniet, typ nittiotvå. Jag var jätteung och fick inte komma in egentligen, men det var en abonnerad fest så jag fick dispens. Hur som helst tyckte de som hade Kompaniet att jag spelade så bra att de ville fortsätta, men jag var ju liksom under arton och fick knappt vara där.

Efter några år har han dock åldern inne och har under tiden spelat på fester och fritidsgårdar runt om i stan. Tillsammans med polaren Ayes One startar han klubben Milk på torsdagar, till en början i liten skala, i baren på Kompaniets övervåning. Milk blir snabbt populärt och många av stadens lokala rappare samlas i open mic-sessions under torsdagskvällarna.

”Jag tror Milk blev som ett vattenhål för hiphop som inte hade funnits innan”

– Vi var väldigt inne på New York-rap som Arsonists, Blackstarr och alla Rawkus-grejer och jag tror det blev som ett vattenhål för hiphop som inte hade funnits innan. Det var så jag lärde känna alla de här … Glacious, Chato och massa folk från andra stadsdelar som jag inte kände till. Jag tror många relaterar till framförallt Fat Milk som mötesplatsen som gjorde att fler började samarbeta. Det kanske inte var så mycket graff på Fat Milk förutom att folk taggade på toaletten. Men i övrigt var ju alla element representerade, det blev spontanbreak och battles och folk kom på torsdagar bara för att höra den där nya låten som ingen kunde få tag i, men som vi fått tag i. Det händer ju inte nu, idag får ju alla tag på låten exakt samtidigt. Men då kunde ingen gå hem från Milk och lyssna på den utan fick vänta till nästa torsdag. Bara den känslan är jävligt svårt att förmedla för en yngre generation. Det kan låta som om det skulle vara något jobbigt, men det fanns en charm i det.

Vid den tiden flyttar Embee från Looptroop till Göteborg och gruppen spelar in kommande skivor i den studio han ska komma att bygga upp. Pst-Q släpper sin klassiska EP Pluralis Majestatis och hans grupp MBMA blir allt mer tongivande. Det händer mycket kring Göteborgs hiphopscen. Klubben Milks kvällar med open mic börjar utvecklas till regelrätta konserter. Det blir så poppis att övervåningen snart är för liten och de får istället ta över fredagskvällarna i källaren och därmed möjligheten att boka spelningar. Under första kvällen med nya namnet Fat Milk äntrar Looptroop scenen, det blir en succépremiär av sällan skådat slag.

– Jag tror de fortfarande räknar det som en av deras mest legendariska spelningar, för det var så sjukt. Det var tusen pers där i en lokal som tar trehundra och det droppade från taket för det var så svettigt, men en helt fantastisk kväll … och efter det körde vi på i nästan tio år där i källaren.

Slum Village, J. Dilla, GZA, Canibus, Alkoholiks, Smut Peddlers är bara några som ska hinna besöka klubben, i princip alla svenska från den tiden står på Fat Milks scen …

– Jag kommer inte ens ihåg alla, det blir väl när man hittar någon mapp med alla gamla flyers när jag blir gammal. Det var alltid knökfullt och folk kom från andra städer och länder, speciellt från Norge kom det alltid olika bilar. Vi bokade ju artisterna exklusivt på den tiden. Det var ju sjukt mycket jobbigare för vi fick ta hand om allting själva. I princip se till att artisten satte sig på flyget. Artister som Thirstin Howl hade ju knappt varit utanför Brooklyn så blev första flygningen till Sverige. Det har varit flera artister som jag fått fixa pass åt, Canibus till exempel, han fick sitt första pass genom mig.

Vid den här tiden går det inte att flyga hem artisterna dagen efter spelningarna utan de stannar alltid över en helg. Dainja och hans gäng får se till att artisterna har en bra vistelse i Göteborg. Med tiden börjar de även göra musik tillsammans med rapparna de bokar. De får tillgång till Nacksvingstudion vid Kungshöjd, ser till att ha en påse bra weed i fickan och nyproducerade beats redo.

– Då kanske vi bara skulle upp och titta på studion och rulla en joint. Så ba oj av en händelse så var det en fet studio och så råkade vi sätta på ett beat som lät skitbra och så blev de sugna på att rappa. Vi spelade in med flera stycken men av olika anledningar dröjde det för lång tid att släppa materialet, det finns många låtar som ingen hört. Men jag blev blåst på pengar hundra gånger om. Någon gång så snodde Canibus sidekick en basmick så de stängde ute oss från studion och behöll allt material tills vi betalat micken. Då fick jag gå och betala den och de pengarna fick jag inte tillbaka. Jag bokade studiotid och rappare dök inte upp. Det var lite mycket sånt som förstörde. För mig var det väldigt roligt i början men blev ett antiklimax, jag tappade sugen.

”Som att vi hade J. Dilla på Fat Milk, det är typ nu jag tänker, vilken grej …”

Fat Milk går bra hela tiden, de håller i gång år efter år och med tiden blir det slitsamt.
När ägaren till Kompaniet drabbas av en familjetragedi och inte orkar vara kvar i Sverige säljer han Kompaniet med en veckas varsel och flyttar till Paris. För gruppen kring Fat Milk blir detta ett ganska naturligt slut för samarbetet med Kompaniet. Fat Milk läggs ner med flaggan i topp.

– Vi la ner mycket hjärta och själ i klubben. Det är som vanligt att det krävs några års eftertanke innan man inser hur stort något var eller hur mycket det betydde. Som att vi hade J. Dilla på Fat Milk, det är typ nu jag tänker, vilken grej … det var ju inte ens en av våra stora bokningar då, men det känns som vissa skulle offra hela armen idag för att ha varit där. Folk fattade inte hur stort det skulle bli. Jag har blivit kontaktad vid två tillfällen av författare som dokumenterar hans liv och frågar om den där kvällen.

Under hela sin karriär har Dainja jobbat som grafisk formgivare vid sidan av klubbkvällarna och har stora kunder på meritlistan. Han har gjort skivomslag åt till exempel Looptroop och Timbuktu, en skokartong åt Nike, Ica:s take away-lådor, ölburkar, loggor och mängder med andra uppdrag. Allt inom färg och form har parallellt med fest och dj-verksamheten blivit det yrkesliv han skapat åt sig själv.

En vår föds en idé om att sammanslå dessa bägge passioner i ett färgsprakande klubbkoncept, som till och med får namnet Colors. Idén är lika enkel som briljant, varje festkväll har en ny färg i fokus och publiken uppmanas klä sig i just den färgen. Bara någon månad senare skrider han till verket och även publiken tycks gå igång på att länsa garderoberna för att få till rätt look för kvällens färgtema. Sommaren 2015 går Colors in på sitt sjunde år och är idag ett självklart inslag i den göteborgska sommarnatten.

– Jag vet många som fortfarande pratar om Fat Milk som den mest legendariska klubben i Sverige och jag hoppas folk tänker så om Colors också.