Han är en av hörnstenarna inom Göteborgs hiphopscen och pionjär inom det som kommit att kallas förortsrap. Med hiphop som utgångspunkt har Enver ”Chato Ladron” Ramirez med åren även slagit sig in i andra kulturella inriktningar och idag den som tar fram morgondagens stjärnor.

Sommaren 1994 har hiphop slagit sitt grepp om Göteborg och alla förorter med självaktning har sina egna hiphopjams och talangtävlingar. Just denna kväll är det stadsdelen Backa som får stå värd när stadens ungdomar ska roa sig. Fyra nybildade konstellationer tar vagnen från Hammarkullen och äntrar lite senare scenen. Då alla tävlande är klara övertalar de arrangörerna att få gå upp igen, men denna gång är de fyra grupperna förenade på scen över ett åtta minuters George Clinton-beat. Publiken golvas av urkraften från de femton hungriga rapparna tillsammans på samma scen.

– Plötsligt vann vi tävlingen med den där låten och det var värsta grejen. Men då fick vi höra att vi blivit diskade i och med att vi inte var med i tävlingen tillsammans, vi var ju med som olika grupper. Det blev ett jävla liv och vi var inga helgon heller så ungdomsbussen fick komma och hämta oss och köra oss till Hammarkullen. Men vi hade ju vunnit egentligen, vi sket i resten, vi var på torget den kvällen och beatboxade och rappade hela natten och det var där vi bestämde att vi ska bli Hammerhill Click.

Men historien tar sin början ett tiotal år tidigare. Enver Ramirez kommer till Sverige 1981 som politisk flykting. Ungefär samtidigt som hiphopen gör sitt intåg i Skandinavien.

”Vi hade problem i Marielund, det var ganska offentlig rasism på den tiden”

Enver och hans familj hamnar i Norrköping, närmare bestämt i området Marielund. Sex betonghus insprängt i ett villaområde, som i folkmun fått det något nedlåtande smeknamnet ”Biafra”. Norrköping är en gammal arbetarstad och det var fabrikerna som byggde staden. Men så lades fabrikerna ner samtidigt som flyktingar från världens hörn fyllde upp de där betonghusen och med det kom rasismen.

– Jag hade mycket problem i skolan, vi hade problem i Marielund, det var ganska offentlig rasism på den tiden, så när NWA och Public Enemy och de här grupperna kom med sin protestrap så blev det vad vi identifierade oss med. Sen har vi bara följt den falangen av hiphop. Det var det vi blev och det är vad vi gör än idag och mer eller mindre det som har format mig och oss politiskt, ideologiskt, musikmässigt och i allt nästan.

Norrköping är tidig med att omfamna kulturen och när Enver börjar ettan så är redan hiphop och breakdance något som dominerar staden och hans stadsdel i synnerhet.

– Hiphop hade precis fått sin hype och det var dans och det ena och det andra så jag bara sprang rakt in i det du vet och sedan dess har det varit så.

I början av nittiotalet går flyttlasset igen, denna gång till Hammarkullen. Det är en storstad jämfört med vad han är van vid, med fler betonghus och fler ungdomar. Men hiphop är inte det folk lyssnar på i Hammarkullen vid den här tiden , eurodance och rock är de gängse musikstilarna bland stadsdelens ungdomar.

– Från början var vi bara ett par stycken, men sen lärde jag känna fler och fler som också var inne på hiphop. Det var där nånstans jag träffa Alvaro en annan av av grundarna av Hammerhill Click och det var där vi började spela in på kassettbandare och skriva lite texter och gjorde covers och spelade på ungdomsgården och så.

”Vi var väl tio pers från varje stadsdel som hängde och gick på disko och sånt”

Alvaro har sin grupp och Enver har sin, men tillsammans blir de drivande i den spirande hiphopströmningen i Hammarkullen och börjar locka till sig likasinnade. De är på torget och i trappuppgångar och försöker utveckla sina färdigheter. Några fritidsledare noterar intresset och ordnar så att de får låna skolans musiksal en gång i veckan för att repa, vilket ger en annan struktur i musikskapandet.

Det är tidigt nittiotal, innan mobil och beepers. Samlingsplatserna är torget i Hammarkullen, Femman och ett musikkafé vid Valand där de även lär känna ungdomar från andra stadsdelar. De som är tillräckligt skillade får hänga med till deras lokal i Hammarkullen.

– Då var det inte lika mycket ungdomar som idag och förorterna var inte lika överbefolkade. Så vi var väl tio pers från varje stadsdel som hängde och gick på disko och sånt och på den tiden fanns grejer som inte finns idag. Riktiga klubbar med djs som var för under arton år, Mayday var ett sånt ställe, Patricia var ett sånt ställe, det fanns skitmånga såna klubbar och vi hade med oss kassetter och mikrofoner med sladdar som man kunde koppla in i dj-bordet och uppträda. Förutom det så fanns det ju skins på den tiden så det var väl vår hobby … att jaga skinheads och vi arrangerade typ fotbollssplansfighter och så, det var väl så vårt liv såg ut då.

Mellan åren 94-98 är Hammerhill Click med på alla tävlingar och festivaler i staden.De blir uppmärksammade för sin vänsterorienterade politiska läggning. De gör protestmusik mot polis och regering, vilket öppnar upp för en annan fanbase. De omfamnas av vänsterkretsar och uppträder på demonstrationer och andra arrangemang. Vilket leder till att punkbolaget MRN records tar kontakt och ska sedermera komma att ge ut deras EP.

Under nittiotalet kommer flera flyktingvågor att förändra stadsbilden,förorterna blir mer frodiga och massor av nya ungdomar som kan relatera till deras musik intar staden, spelningarna blir fler och fler. Den största är på ett fullsatt Scandinavium, inför alla gymnasieskolor i Göteborg. De blir nominerade till olika stipendier och får vara med i en musikal baserad på klassiska filmen Warriors, tillsammans med Emrik, Sator, Sahara Hotnights och Lok.

– Alla skulle representera olika gäng och så var vi The Warriors. Jag har ändå nästan blivit uppfostrad av den filmen så det var fan stort.

Men natten mellan den 29e och 30e oktober 1998 händer något som drabbar en hel generation Göteborgare, diskoteksbranden vid Backaplan. Två från gruppen är med och arrangerar festen och två i gruppen går bort av sviterna från den natten, Alvaro och Gustavo.

– Vi var så nära kopplade på gott och ont, vi fick så mycket uppmärksamhet och det var kanske inte rätt tid att få den, fattaru? Folk mådde dåligt och folk började fucka ur efter detta. Vi var arton redan så vi uppträdde på Kompaniet, Pustervik och andra klubbar och väldigt ofta slutade det i kaos och det var knivhuggningar och du vet … det var då det började ebba ut. Vi blev förknippade med en bråkig publik helt enkelt. Och då kan man tänka sig, 98-99 det var då allt kring branden hände. Sen började den posttraumatiska stressen för hela den generationen av ungdomar egentligen. Det var nittonåringar, aggressiva med antidepressiva på recept, i kombination med alkohol och klubb och börja gå ut … det var inte bra kombination. Vi hade problem allihop jag drack mycket, folk missbrukade jävligt mycket, ingen mådde bra riktigt och så på detta skulle vi ändå leverera på scen.

Detta blir inledningen på en suddig period för Enver och hans gruppering. Att hålla på med musik känns banalt i de svåra tankebanor som härjar i vänskapskretsen. Musiken känns inte kul längre men samtidigt har Hammerhill Click i det här skedet jobbat upp sitt namn och är bokade så gott som varje helg i Göteborg och andra städer. Men resorna är bara som ett jobb nu, något nödvändigt ont och kantas av ständiga bråk i den sargade gruppen. Vid sidan av musiken har en kriminell bana inletts, vilket innebär att han får avtjäna flera fängelsestraff under slutet på nittiotalet.

”När det kom till förorterna var det Nationalteatern och Hammerhill Click”

– Kvart i tolv på nyårsafton 1999 visades en video på Götaplatsen precis innan fyrverkerierna. Det var en timeline över Göteborgs musikhistoria och när det kom till förorterna då var det Nationalteatern och Hammerhill Click som var representerade, då kände jag att jag ändå varit med om något som var skitfett. Dagen efter gick jag och ställde in mig och gjorde mitt sista fängelsestraff.

På anstalten föds en tanke om att hålla på med teater. Det är fortfarande musik som är den stora kärleken, men han känner att han vill utveckla sin scennärvaro och helt enkelt, göra något mer.

– Jag sökte in på en teaterskola men fick inte permission då jag skulle gå och provspela, så det sket sig, men sen då jag kom på ut så ringde en teaterchef som vill ha med två av oss från gruppen i en pjäs. Det var en pjäs som handlade om branden och vi fick vara med där och rappa och skriva våra texter . Vi jobbade där i ett halvår och pjäsen fick mycket uppmärksamhet och då ringde den här läraren från teaterskolan där jag inte kommit in och sa: ”Fan jag såg den där pjäsen, var inte det du som sökte och som inte kunde provspela? Nu har vi ju redan sett dig så när du är klar med pjäsen så är det bara att komma.”

Pjäsen han medverkar i heter Dom och spelas på Göteborgs Stadsteater under år 2000. Han börjar alltså därefter att studera teater och är även medförfattare till pjäsen 100 000 skattefritt på Angeredsteatern . Han medverkar som skådespelare i pjäsen Staden och stjärnorna och skriver även tillsammans medregissören Emiliano Goessens manus till filmen Ryppar, som kommer med i Svt:s novellfilmssatsning. Hammerhill Click är fortfarande verksamma och har mycket spelningar, men de interna stridigheterna skapar slitningar bland vännerna, till slut fallerar gruppen och Enver lägger ner musiken helt och hållet:

– Den dagen vi la ner Hammer Hill Click och gick isär, det var den dagen jag fick samtalet att vi vunnit novellfilmssatsningen och jag visste inte om jag var glad eller ledsen du vet, riktigt mixedfeelingsmoment där och efter det så tänkte jag, va fan jag ska göra teater.

”Vi hade missat att det vi drömde redan var in motion”

På grund av bubblan och bråken som Hammer Hill Click befunnit sig i har de helt missat att det finns en hel generation av förortskids som blivit inspirerade av Hammer Hill Click och byggt egna konstellationer som påminner om anfäderna. Det är under en födelsedagsfest för hans bror som denna nya riktning tar sin början. Festen utmynnar en freestylesession som pågår i timmar.

– Det var kanske 35 pers som var där och alla rappade. Även folk jag aldrig kunde tro. När jag tänker tillbaka på hur jag och Alvaro pojkdrömde så var planen att vi ska göra ett syndikat och vi ska va tvärmånga och alla ska rappa och detta och detta … vi hade missat att det vi drömde redan var in motion och det var där och då jag kände att det här måste jag göra något med. Jag var med på ett möte och sa: ”jag vill lägga min energi på det här istället” och det var där jag blev med i Dirty Crowd och vi skaffade replokal och studioprylar och började göra mixtapes .

De får tag på en replokal i Lyckholms bryggerier, vilket blir samlingsplatsen för många av stadens lovande rappare på den här tiden och de samlas under namnet Dirty Crowd, ett kollektiv och kraftansamling för Göteborgs hiphopscen. De bygger en bar och en scen, spontana sessions och battles uppstår var och varannan kväll och när artister från Stockholm har spelningar i Göteborg slutar kvällarna oftast i den där lokalen. Fattaru, Ison och Fille, Ken med flera är där och hänger och det blir en viktig samlingspunkt.

– Först hade vi fester för oss själva, sen blev det mer och mer och till slut hade vi fester för allmänheten. Men efter ett tag gick det inte att ha det så. Det var någon gång jag kom dit och skulle repa för en viktig spelning och det var massa okända folk där och det såg ut som skit. Det blev mycket destruktivitet och knas och vi är från förorterna och gängproblematiken har varit ett faktum där länge … det blev dålig stämning, vi var tvungna att sätta stopp för det och då var lokalens tid över.

Idag har flera inom Dirty Crowd egna studios och släppt flera mixtapes, både medlemmarnas soloprojekt såväl som under gemensam flagg. Det som började som en förening har lett till att flera skivbolag bildats av nätverkets medlemmar och så även för Enver som idag driver Ladron Recordings, hem för akter som: Ivo, Maktskiftet, samt Clicken som är en ny grupp med några av medlemmarna från Hammer Hill Click.

Han blir 2008 anställd av studioförbundet NBVsom konsulent inom hiphop. Det börjar med några timmars tjänst i ett rum med en skitdator och sen har verksamheten vuxit och ny utrustning köpts in och sen har det vuxit igen till att idag locka ungdomar från hela Göteborg till aktivitetshuset i Majorna där verksamheten huserar.

– Det är min ”matpåbordetarbetsplats”. Jag har haft mycket artister här som går vidare, i och med att jag jobbar på studieförbund så har jag ingen rätt att kräva något av någon utan det här gör jag för hiphopkulturen och att jag vill hjälpa, kan någon komma ett steg längre räcker det för mig. Men ibland fastnar jag med någon som jag vill jobba med mer än studioförbundets lön räcker till, Black Ghost är ju mer en vän än en kille från förbundet, Liamoo samma sak och Jeremiah samma sak. Då blir det perfekt med skivbolaget, jag kan juridiskt jobba med dem och få dem signade till tredje part, i ett större skivbolag. Vi har alltid gått parallellt med folk som State Crown och Swingkids med flera, alla vi har bubblat upp tillsammans. Alla de börjar signa sina egna gubbar nu så då är det på tiden att vi börjar jobba på det sättet också. Det var dags att steppa upp på den nivån.

2014 är det dags för att än en gång bryta ny mark i sin kreativa bana. Den hyllade novellfilmen Ryppar överensstämde inte med Envers tanke med manuset. Den tvingades bli tillrättalagd för att falla i SVT:s smak och Enver har sedan dess burit på en önskan att få göra ”sin film”, en film som speglar verkligheten i förorterna. Men efter ett dussintals pitchar och möten med finansiärer och beslutsfattare så står faktum klart att det inte är något som etablissemanget önskar.

”I mitt land finns inga svenskar som du kan identifiera dig med, det är straight utanförskap”

– När du ser en svensk film om som ska spegla den undre världen så finns det en vanlig svensk som folk ska identifiera sig med, som kastas in i den här världen och där faller min idé om vad som ska berättas. Jag vill visa att i mitt land finns inga svenskar som du kan identifiera dig med, det är straight utanförskap. I verkligheten så finns det ingen sån länk utan vi lever där borta i fördärvet och de är där och kommer aldrig förstå.

Så med samma attityd som präglat hela hans kreativa bana, blir det ”fuck you jag gör det själv” vilket han även gör under nio hektiska dagar 2014. Arbetet resulterar i filmen Stämplade, en mörk skildring som speglar det Göteborg som format honom.

– Det är inte ens historien som är viktig egentligen utan det är att göra något utanför filmbranschen du vet. Det är själva processen med filmen som är filmen. Jag jämför filmbranschen idag med musikbranschen för tjugo år sen. Att ens komma in med rap på ett skivbolag, det existerade inte, det var befängt, förståru? Vilket är en jätteskillnad från idag när Labyrint och Linda Pira kan få massa grammisar för att säga samma saker som vi alltid sagt och det där betyder något. Hiphop har vuxit in i musikbranschen. Vi är alla skådisar, regissörer, fotografer, vi har alla förutsättningar att göra en bra film men det går inte för att branschen är så trång och en jävla ”klappapåaxelnbransch”. Så jag gjorde den filmen bara för att visa att, med noll budget och några vänner kan man faktiskt göra en film. I varje förort finns det någon som gör rapparnas videos, i och med att du rappar så är du självlärd skådis, du skriver en text och försöker förmedla den så automatiskt har du storysen. Du har allt som krävs för att göra en film om du håller på med rap och är från de här stadsdelarna.

Året som stundar ser ut att bli hans mest hektiska i karriären med arbetet för stadens ungdomar, hans egna skivbolag och kommande filmer. Så förmodligen kommer projekten fortsätta att se dagens ljus från Enver ”Chato Ladron” Ramirez och engagemanget är alltjämt det samma som då han först hörde NWA och Public Enemy i barndomen.