Med Göteborg som bas har hans mullrande toner, oavsett genre, spridits över landet genom generationer. Med ett socalt patos och aldrig sinande energi är Nikke Ström utan tvekan en legend inom svensk rockmusikoch i år firar han femtio år som artist.

Det är tidigt sextiotal och den engelska vågen av pop slår in över de svenska kusterna. Med Stones och Beatles i spetsen och en uppsjö av brittiska ungdomar i kölvattnet drar den med sig en hel generation. I Karlskoga bor en 13-årig kille som även han låter sig ryckas med. Hittills har det varit fotboll och hockey som varit passionerna, men i ett tidigt skede blir musiken nummer ett.

Hans far spelar trummor i ett storband men gör inget allvar av intresset och även sonen börjar som trumslagare i sitt första band, ganska snart går han dock över till basen, den position som ska komma att bli hans lott i livet.

– Till en början spelade jag på en akustisk gitarr. Jag kommer från ganska påvra förhållanden … det fanns liksom inga ekonomiska resurser. Men till sist tiggde jag till mig en elplankebas av billigaste sort och märke.

”Jag blir tårögd nu när jag tänker på det, vilken uppoffring det måste ha varit för dem.”

Intresset intensifieras … Inom kort börjar han turnera runt om i Västsverige med sitt band och föräldrarna inser att det här inte bara är en nyck utan ett genuint intresse. Julen 1965 innebär hans livs största chock, då får Nikke den bas som han fortfarande spelar på. Dagarna innan har hans föräldrar gått på dragspelsaffären i Karlskoga och köpt en Fender precision för 1500 kronor, en gigantisk summa i dåtidens pengavärde och för familjens ekonomiska situation, en förmögenhet. Basen införskaffas på avbetalning för 75 kronor i månaden.

– Det fanns inte på kartan liksom, jag sov med den i en vecka. Jag blir tårögd nu när jag tänker på det, vilken uppoffring det måste ha varit för dem. Det var otänkbart bara. Men det visade sig vara en bra pepp och en bra investering och den låter fortfarande lika bra och har blivit förädlad med åren. Jag har faktiskt blivit erbjuden över 100 000 kr för den. Det där var något slags avgörande kan jag tänka mig, att man fick ett bra instrument.

På väg hem från en utlandsresa hamnar han i Göteborg och kommer rätt in i stadens kulturkretsar vilka allt som oftast huserar i stadsdelen Haga. Han bestämmer sig för att stanna kvar och får jobb på Hagahuset, en fritidsgård med storstadsförtecken.

– Det var mycket utslagenhet och drogproblematik och arbetslöshet så jag försökte ha någon slags verksamhet för de som inte hade det så väl förspänt.

Hagahuset huserar alldeles intill Hagabadet och Nikke Ström arbetar där i ett par år till politikerna av olika anledningar stänger ner verksamheten. I enlighet med tidsandan ockuperas huset och det blir ett jävla bråk. Men innan dess ska massor av konserter och diverse aktiviteter äga rum i lokalerna och för Nikke personligen innebär den här tiden att Göteborg blir hans hem.

– Jag hamnade rätt och trivdes jävligt bra med människorna, musiken och mentaliteten. Det ledde till att jag fick frågan att gå med i bandet Nynningen där Totta Näslund spelade, vi kände varandra sedan tidigare, gick på samma ställen och hängde en del tillsammans så det var ganska naturligt.

”På Hotel Rubinens gamla bakbar avslutade man kvällarna, för de hade öppet längre.”

I korsningen Victoriagatan och Storgatan ligger Victoria, i folkmun ”Vickan”. En traditionell svensk krog, med biffstek, vita dukar och servitörer i uniform. Men där hänger även allt löst folk i Göteborg på kvällarna och nättera under tidigt sjuttiotal. Det är konstnärer, musiker och skådisar som trotsar morgonen efter för några ögonblick tillsammans. Längst in i lokalen återfinns en beryktad avdelning som kallas ”hyllan”, där Nikke Ström och hans gelikar håller hov. Det snackas politik, filosofi och poesi, det röks braj och dricks vin och skrivs poesi under bordet om nätterna.

– Det var ett bohemkafé helt enkelt. Det var där man hängde då och sen har de där hängställena ändrats lite, Chez Amiz var väldigt populärt ett tag och Kometen också på den tiden. På Hotel Rubinens gamla bakbar avslutade man kvällarna, för de hade öppet längre. Sen hängde man givetvis på Jazz Artdur som Nefertiti hette innan det bytte namn. Studentnationerna var väldigt aktiva på den tiden. Det var där folk lirade, de riksbekanta, Pugh, Nature och alla andra stora band. Cue Club, Klubb Karl … Det var mycket ställen vi hängde på.

Ur de nattfilosofiska diskussionerna som äger rum på dessa ställen föds embryot till vad som ska bli en av Sveriges stora kulturella manifestationer. Nynningen och Nationalteatern har tidigare samarbetat i ett antal cabaréer och nyårsrevyer och de har även samarbetat med andra fria teatergrupper som har mycket gemensamt både politiskt och socialt. De bestämmer sig för att försöka beskriva den svenska arbetarrörelsens utveckling och försöka dramatisera och gestalta det genom att plocka fram avgörande händelser. Allt från Ådalenkravallerna, till matuppror och socialdemokratins framväxt. Resultatet blir det så kallade Tältprojektet som äger rum sommaren 1977 och spelas för 110 000 människor under fyra månader.

”Jag tror vi var 60 pers på scenen. Vi bodde i 35 husvagnar och hade två gamla postbussar.”

– Vi skapade våra egna förutsättningar. Vi köpte Cirkus Scotts gamla tält och gick på kurs hos deras stab och lärde oss hur man reser ett tält och bara det är ju ett tältprojekt i sig. Jag tror vi var 60 pers på scenen. Vi bodde i 35 husvagnar och hade två gamla postbussar. Den ena hade vi blåst ut och installerat ett gammalt restaurangkök i, så vi hade egen utspisning på plats och en buss fungerade som dagis eftersom vi hade familjer och barn med oss. Ett jävligt intressant projekt som markerade någon slags markering av de fria gruppernas styrka och sammanhållning och det var utsålt från vi startade till vi var klara.

Efter Tältprojektet blev Nikke en del av Nationalteatern och de går vidare med rockmusikalen Rockormen turnerar i ett år.
– Det var väl under det året 1978 som Ulf Dageby och jag började prata om att slippa teatern. Vi var ju på scen och agerade motvilligt under de här produktionerna. Både jag och Ulf hade ju en musikalisk bakgrund så pjäseriet och utklädningen fick man ta på gott och ont. Så vi pratade om att låtarna ju levde sitt eget liv på något sätt. Få visste ju ens att Nationalteatern var en teatergrupp, utan trodde att det var ett band liksom. Så vi började spåna på det där Ulf, jag och Totta, att vi skulle göra ett band helt enkelt och skriva nya låtar som sen blev Rövarkungens ö, vilken är den enda platta som egentligen är fristående en teaterproduktion.

Nationalteaterns rockorkester spelar och turnerar i några år men läggs ner 1981, men ur spillrorna föds Tottas Bluesband som blir Nikkes arbete under de kommande fem åren.
– Nationalteatern som teatergrupp fortsatte ju utan min och Tottas och Dagebys medverkan. De fortsatte och fick en fast scen vid Saluhallen. Men den brann ner, så då fick de biografen Prisma, det som idag är Pustervik.

”Pustervik är mitt andra hem på något sätt. Jag har hängt där sedan Nationalteatern fick lokalen.”

1993 läggs även teatergruppen Nationalteatern ner och då övergick de anrika lokalerna till att kallas Pusterviksteatern. Det är från början en gästspelsscen för turnerande teatersällskap men blir sedermera ett musikställe som fick leva på nåder under kommunen och teaterledningens goda minne, med löfte om att inte störa teaterverksamheten. 2012 flyttar dock Pusterviksteatern till Storan och Pustervik blir ett musikhus på heltid.

– Det var vad vi alltid hoppats på. Jag är lite part i målet men jag tycker det är Sveriges bästa musikscen alla kategorier. Det finns naturligtvis några till ute i landet men med den kontinuitet och den uppdateringen, det är det inte många som har. Pustervik är mitt andra hem på något sätt. Jag har hängt där sedan Nationalteatern fick lokalen. Så jag har gått i huset i trettio år drygt.

Just nu ligger Nationalteaterns rockorkester på is efter ett flitigt spelschema de senaste åren. Istället jobbar han med jazzprojektet Spjärnsvallet och popgruppen Easy October tillsammans med Kristoffer Åström, Kristoffer Hedberg och Andreas Kleerup . Han ska även turnera med Kent Norberg från Sator som släpper ny musik på svenska.

– Det är några andra projekt som är på gång men som inte är klara. Även fast jag är 63 år idag så jobbar jag mycket och är väldigt aktiv. Jag brinner fortfarande och har engagemanget och lusten kvar, så det är bara att fortsätta kriga.