Musiken har alltid funnits vid Vanessa Liftigs sida. Som sångerska på intima klubbkvällar, hooks på hiphoptracks i USA, eller för påven som barn. Hela livet har hon skolats inom jazzen som än idag är grunden för allt hon gör.

Från källaren till en villa i Bagaregården strömmar salsa ut i kvarteret. Lugna gator runt omkring, med landshövdingehus och villor om vartannat. Men lugnet bryts av den fjortonmannaorkester som trängt ihop sig där i källaren, med blåssektion, percussion och fullt trumset. Ledda av två exilkubaner repar de där en gång i veckan. Även exilamerikanen Eric Liftig har anslutit sig till konstellationen. Han är saxofonist och har funnit ett nytt hem där i östra Göteborg. Det är kärleken till Josefine som får honom att stanna, även hon musiker och det är deras hus som får agera replokal för salsabandet. Det är även huset där Vanessa Liftig växer upp och inleder sin musikaliska bana.

– Jag älskar det området, jag vet inte om det var för att mina föräldrar var rätt fria, jag har inte haft så mycket ramar. Nu känns det som att det blir snävare och snävare, att föräldrar inte vågar släppa ut sina barn lika mycket, men herregud vi levde ju rövare. Dörrarna stod öppna för alla kompisarna och det var helt underbart. Det var ganska blandat med folk också. Det blev lite hypat ett tag att bo i Bagaregården. Men det har alltid varit en rätt skön otvingad känsla där.

Salsabandet är inte det enda projektet som bedrivs i familjens villa. Hennes mammas fokus är folkmusik, faderns genre är jazz, och de spelar i flera olika sammanhang. Det är en levande jazz-scen i stan som kretsar kring klubben Nefertiti. Det finns många fasta band men de aktiva musikerna strövar fritt och förenas i jammen om kvällarna.

– Som jazzmusiker ses man ofta och jammar. Jag har alltid tagit hem alla jag jobbat med till huset också. Både mamma och pappa har alltid repat hemma, så folk kommer och går hela tiden. Lite hysteriskt men ändå nice. Min pappa framförallt har varit en viktig mentor och lärt mig jättemycket, och lärt mig att lyssna på musik. Vi har suttit hemma och tittat på skivan och lyssnat tillsammans och pratat och spelat tillbaka och tagit ut passager och analyserat varför det var så bra just där. Min mamma har spelat 40000 olika instrument också och håller på mycket med världsmusik och massa annat så jag har alltid varit konsumerad av musik, hela mitt liv.

Under uppväxten följer hon allt som oftast med sin pappa in till stan på tisdagarna då Nefertiti har open jam för stadens jazzentusiaster. Ibland får hon komma upp och jamma med de avsevärt mycket äldre rävarna . De som driver klubben är vänner till familjen och känner till att Vanessa börjat komponera egen musik. Hon får frågan om att framföra låtarna en av dessa tisdagskvällar. Vanessa fattar mod och äntrar scenen.

– Jag spelade piano och sjöng och hade pusslat ihop sex/sju jazzlåtar som var helt överkomplicerade. Men jag fick spela med skitbra musiker. Det var värsta grejen för mig. Jag älskar att spela på Nefertiti, det är så intimt, publiken är en meter ifrån, man är verkligen nära de som spelar. Jag är typ uppvuxen där. Nef har en tung, tung roll i Göteborg. De tar hit några av världens största namn inom jazz och beatmusik, och klubbarna också. Jag var där hela gymnasiet. Vi var där oavsett vad det var som hände, eller vilken klubb det var.

Men det råder även andra strömningar i staden. Ett antal ungdomar med kopplingar till musiklinjen på Hvitfeldtska gymnasiet börjar umgås och närs av varandras kreativitet. Ett alldeles eget sound växer fram. Det är soulig, elektronisk musik med spår av jazz och bossa, snygga ackordföljder och melodier. Kärntruppen utgörs av Ernesto, Hird, Swell Session och Stateless, Yukimi Nagano, Plej och soultrion B.L.E.S.S. där Vanessa Liftig ingår. Deras musik sprider sig snabbt över världen och artisterna börjar etiketteras under samlingsnamnet Gonkyburg. Grupperingen driver även Club Go under ett år på just Nef.

Hon börjar på Musikhögskolan 2004 i en utbildning som är fullständigt fri. Hennes enda uppgift är att spela och göra så mycket musik som möjligt och hon tar sig an den uppgiften med stor frenesi. Det är under denna tid som Vanessa blir seriöst intresserad av att prodda själv och sedan dess har hon varit med i produktionen av allt släppt material. Då hon är 21 år släpps debutskivan When Will is Silent. En sval och lågmäld popskiva.

– Den singersongwriterskivan … jag snöade in på gitarr då, alltså råsnöade in och snöade in på engelska språket också. Laborerade mycket och läste ordböcker och var jätteintresserad av text. Jag stämde om gitarren mycket och fick så där hippa klanger. Men jag tänkte inte alls på paketering, de flesta låtarna saknar refräng och så. Jag tycker om att göra musik, sen är jag inte så bra på att följa upp resten, då vill jag göra ny musik, så jag kanske missat en del saker på grund av det.

Vid sidan av musiken jobbar hon i affären GEA frukt i närheten av Redbergsplatsen inte långt från föräldrahemmet. De serverar även nygjorda smörgåsar och under en av alla dessa lunchrusningar kommer det in en för henne okänd snubbe och beställer en vegetarisk baguette.

– Det var kö så jag bad honom gå lite åt sidan medan jag gjorde hans beställning. Han ställde sig på den sidan där stereon var och då spelade jag någon slags obskyr japansk hiphop, så när det var hans tur så frågade han vad det var för musik och blablabla, håller du på med musik? Och det mötet slutade med att jag skickade min demo till honom.

Personen visar sig vara Embee, firad producent i rapgruppen Looptroop som vid den här tiden är uppslukad av sitt första soloprojektTellings from Solitaria. Vanessa och Embee börjar samarbeta, något som bland annat utmynnar i singeln Not Tonite med tillhörande video.

Vanessa Liftig figurerar i olika sammanhang, poppar upp här och där. Men trots digert musicerande är hon snål med solomaterial. Andra skivan skall dröja ända tills 2014 med att se dagens ljus. Skivan heterCurioCity. En soulfylld jazzig hiphopskiva. Där Vanessa även lägger melodiösa raps i vissa passager.

– Jag hade starka referenser. Det var D`angelo och Lauryn Hill då, utan att säga att jag är i närheten av att ha återskapat något liknande, men de var ändå ledstjärnor. Jag lyssnade även jättemycket på Gangstarr under den perioden. Jag tänkte … långsammare och lite mer kontemplativt, jag gillar verkligen Gangstarr-sättet att rappa och tankar som kommer av att lyssna på deras musik. Så blev det bara så, när jag sitter och meckar.

Palestine eller Ledr P är en del av rapkollektivet The Order. Han har tidigare agerat förband åt Wu Tang Clan i Europa, och lärt känna flera av medlemmarna. Vanessa och Ledr P är vänner sedan gammalt och en dag får hon ett mystiskt samtal från honom:

– Han ringde och ba; ”Jag kommer maila dig nu. Det är ett väldigt konstigt beat, men det är från bra människor, se om du kan göra något med det”. Och jag fick till det och efter det så bara började de skicka låt på låt.

Vad Vanessa snart ska få erfara är mannen bakom produktionerna är Cilvaringz och materialet är avsett för Wu Tang Clans mytomspunna album Once upon a time in Shaolin, som auktioneras ut i endast ett exemplar för miljonbelopp. Det är redan ett världsberömt musikprojekt höljt i mystik och ett specialgjort silverskrin som musiken paketerats i. Enbart köparen har rätt till materialet under 88 år, men vissa saker har sipprat ut, att Cher medverkar på skivan tillsammans med bland annat Redman och Vanessa Liftig.

– Jag måste tänka på vad jag säger … men vad jag kan säga är att det är verkligen tillbaka till nittiotalet. Vissa låtar har långa obskyra coola partier, samplingar från filmer och allt är jättefilmiskt. I början var det att han skickade ett helt cleant beat med ingenting på och sen berättade han, det är en man som går i öknen, det finns en sensmoral och blablabla skriv en refräng om det, så jag fick inte ens höra rapverserna du vet. Och sen om jag naila det så gick vi vidare, men jag hade inga referenser, bara honom och RZA.

Under sommaren 2015 har Vanessa även bytt riktning i sitt egna låtskrivande, hon arbetar på ett nytt album, men den här gången skriver hon på svenska och planerar att slutföra arbetet innan hösten tar vid.

–Jag proddar allting helt helt själv nu utan någon annan input. Jag började bli intresserad av syntar … så det kommer bli lite mer electrofeeling tror jag, inte lika mycket organisk soul/hiphopkänsla utan mer mot The Streets, sån vibe tror jag. Lite rakare beats, inte pop kanske men lite poppigare.

Vanessa Liftig har inte bråttom. Framgång och kändisskapet är inte drivkraften med det musikaliska arbetet.

– Jag tror att jag medvetet kanske försöker hålla mig lite utanför, jag skulle nog inte palla att vara superstjärna, det verkar väldigt stressigt. Klart det är kul att få spridning men jag tror på, vad säg man … hållbar utveckling . Det är mer hållbar utveckling i Göteborg än Stockholm, det är ett annat tempo och inte alls samma karriärsvibe här. Det syns tydligt när P3 Guld kommer hit, på efterhänget, hur alla kan tugget. Jag har kompisar som flyttat till Stockholm nu och man blir helt förvånad att se dem i såna sammanhang. “Wow, han kan snacka bransch flytande!” Och jag har tokrespekt för det, men det är inte min bag. Jag hoppas karriären lunkar på i skön takt, jag tycker om när det är lugnt. Jag kommer fortsätta jobba på det här svenska materialet och släppa det och sen göra ett nytt album … Jag är inte karriärist jag vill bara ha det nice och göra musik.