Hon har hela världen som inspirationskälla men komprimerat ner i utrycksformen rap. Gnučči är en av få svenska MC:s som är hemmastadd på de europeiska vägarna och med senaste släppet Psychohappy visas ytterligare bredd i textförfattandet.

– Mamma jobbade jättejättemycket och jag hade ingen aning om hur jag skulle hjälpa henne, hon hade det tufft och sånt märker barn i tidig ålder, jag tyckte det var jobbigt. Så jag gjorde vad jag kunde, små musikuppträdanden för mamma och annan underhållning så att hon kunde ha det lite nice. Det är därför jag respekterar musik och ser värdet i underhållning. Jag ställde upp i varenda talangjakt, jag var liksom talangjakts-attentionhoe, det var mina första upplevelser av musik.

Höll dina föräldrar på med musik?
– Nä, jag har inga förebilder whatsoever i familjen. Jag får väldigt mycket såna här ”närskaduskaffadigettjobb”-respons. Alla är väldigt stolta såklart och de fattar att jag jobbar hårt, men det finns en rädsla, för vi har inga exempel, jag förstår ju varför de ifrågasätter valet av jobb. Så nej, verkligen inte, min mamma är montör i Västerås, så där snackar vi kneg, jag har ingen pappa, mina morföräldrar var lärare och där har du hela min stora familj.

Västerås är en mellanstor svensk stad som bjuder på små möjligheter för en rastlös själ. Gnučči samlar på sig drömmar och fantasier i det där lilla sovrummet där hon spenderar sin barndom. Det tar ett tag för henne att börja göra musik själv. Hon har alltid uttryckt sig i musik ändå och både det och att lyssna på musik blir ett verktyg för att bota tristessen och de identitetskriser som uppkommer under ungdomstiden.

– När det var jobbigt och jag inte ville fly genom något tyngre, så var musik något lätt att ta till.

Gjorde du egen musik redan då?
– Jag gjorde lite mixtapes och festfreestylade och sånt, jag var ju igång, det var inte helt obekant när det väl blev av. Men det var ändå ett stort steg.

Hon vantrivs i Västerås och ser till att inte ha något som håller kvar, hänger runt med massa pundare och längtar bort, väljer London, mest för att hon kan språket .

– Mitt liv där började väldigt gulligt, för man åker dit och är så naiv, bara flyttar bort från allt och tror att det ska funka och sen visar det sig att allting går ju och det kan jag sakna lite, den här ignorance is bliss-attityden. Jag gav mig fan på att jag skulle ha jobb i en skivaffär och fattade inte att det behövdes meriter, jag ba: ”Hej, jag har städat på Sveriges största Ica-lager kan jag få jobba här?”. Jag visste inte att det var lite mer pretantiöst, så det gick inte så bra till en början. Till slut gick jag runt och delade ut mina best of-låtlistor och fick jobb i en skivaffär, efter att ha knegat runt och fått sparken hit och dit.

”Det var i London jag insåg hur mycket jag gillar att vistas på klubbar”

Skivbutiken Gnučči jobbar i är specialiserade på hiphop, men London är ett nav av kulturyttringar. Nu rave, grime och fransk electro blir soundtracket till livet i London. Hon umgås med den svenska sångerskan Fatima som sjunger på nattklubbar runt omkring i staden, Fatimas stämma blir även den ljudbilden för Gnuččis tid i världsmetropolen.

– Det var där jag insåg hur mycket jag gillar att vistas på klubbar, det är en helt annan grej där. Jag var extremt låg på cash under den tiden, para fanns inte då om man säger så, men lyckligtvis är jag social och stöter på folk som känner folk som känner folk, så jag fick till slut gratis inträde till Fabric och då kände jag att jag kommit ikapp. Jag samlade på mig massa förhoppningar och fantasier i mitt sovrum hos mamma. Så åker man till London och bufféar ut den på stora nattklubbar och ba yes.

Gnučči försöker navigera i storstaden, hon bor i sin resväska och flyttar runt hos människor hon träffar. Det blir en spännande tid, men extremt hetsig och inte alls hälsosam, hon växer upp snabbt, London blir till slut destruktivt …

– Jag tänkte ”OMG, nu ska jag åka till London, fy fan vad jag ska grimea” och så gjorde jag det . Varje dag hände det något så jag blev utmattad efter ett tag. Men jag lärde mig väldigt mycket om musik och fick väldigt mycket inspiration till den jag är idag.

Hon träffar sin blivande man i en taxi, det är den sydafrikanska artisten, Spoek Mathambo. De blir förälskade och flyttar tillsammans till Malmö.

”Jag behövde en förebild i musiken och det fick jag med Spoek”

– Jag behövde en förebild i musiken och det fick jag med Spoek, för jag visste inte hur man gjorde och jag behövde verkligen uppmuntran.

De har en liten setup hemma. En mick i garderoben och polares instrumentaler, tillsammans gör deAyoba vilket blir Gnuččis presentation för musikpubliken.

– Jag började spela live redan innan jag ens hade några låtar. Jag minns första spelningen, då hade jag bara Ayoba och något mer, jag hade liksom en och en halv låt och resten freestylade jag på svengelska, serbokratiska och de få portugisiska ord jag kunde. Det var en … röra.

Hon lägger en rad features på både svenska och internationella projekt och får allt fler förfrågningar om spelningar och samarbeten. Gnučči blir snabbt uppmärksammad genom Mash Up Internationals remix av Miike Snows Animal och medverkar på Loop Troops Do.
– Jag var väldigt öppen. Då hade jag låtit musikplanerna marinera väldigt länge och var väldigt hungrig, tackade ja till det som kändes utmanande. Jag hade marinerat klart allting och fått upp modet, det var dags. Jag var säker i mig själv, jag kände inte att jag behövde imponera på någon eller kompromissa med mina värderingar.

2012 resulterar de gångna årens arbete i debut-EPn Oh my Goodness, utgiven på hennes egna lable, Famalam Records.

– Jag jobbade bara med folk i min närhet och det var fyra olika svenska producenter. Jag ville ha det så, lokalt producerat, mest för att jag lärt känna dem och det har alltid varit viktigt att det ska finnas personkemi i allt jag gör.

Framgången lät inte vänta på sig och Gnučči äntrar scenerna och klubbarna i Sverige och Europa. Vid sidan av turnerandet och låtskrivandet administrerar hon även bizznizz-aspekten av verksamheten.

Varför släpper du på eget skivbolag?
– För att slippa ha folk som försöker övertala en om saker. Jag startade en egen etikett utan att ha några förkunskaper, sen har jag lärt mig längs vägen. Sony sköter distrubitionen och så producerar jag allt själv, det är väldigt viktigt för mig, för jag vill ju uppfattas som artist i den bemärkelsen att jag har en vision. Jag får kväljningar av att jag skulle ge bort någonting utan att vara involverad. Samtidigt som jag gillar att ha skivbolag och att det är extremt bossbitch, så tar det tyvärr mycket tid från det kreativa … det är two-step mellan de två hjärnhalvorna hela tiden.

Karriären rullar på och nomineringar och stora spelningar avlöser varandra. Den hektiska tillvaron i London visar sig bli tempot som hennes liv ska levas i. Hon delar sin tid mellan spelningar, hemmaplanen i Malmö och längre vistelser i Sydafrika. Det är där, i en av planetens sydligaste utposter, som de första penseldragen skissas fram till vad som ska komma att bli EPn Psychohappy.

”Du vet, man ska bli ful av bra bangers.”

Hon återvänder till Sverige och bosätter sig på producenten Cristian Dinamarcas soffa i Stockholm. De har tidigare arbetat tillsammans med singeln 360 Donna från debuten. Men nu går deras arbetsrelation in i ett nytt skede, inspelningarna och den kreativa processen är ständigt pågående, de lever som i en bubbla och levererar en elektronisk hiphopskiva från framtiden. Psychohappy bjuder på utflykter i olika riktningar men med Gnuččis flow som den gemensamma nämnaren. Den släpps i juni 2014 och Gnučči ger sig åter ut på turné. Hon hinner även med att spela in två videos, Finders Keepers och Work, bägge iscensatta av regissören Roxy Farhat, med ett flertal nomineringar och utmärkelser som följd.

– Jag upplever musik väldigt fysiskt, med många sinnen kombinerat och då kan jag tycka att när jag gör en låt vill jag uttrycka dem för fler sinnen också. Jag vill maxa ut den. Jag har alltid varit ett stort fan av att maxa ut nånting … så då måste jag komplettera med en video. Jag är även en jättestor musikvideojunkie, det var mina bästisar när jag växte upp. Alla glossy Hype Williams-videos bara sprängde mitt huvud och det har alltid varit en dröm att göra musikvideos sedan dess.

Vad jobbar du med under 2014?
– Nu har jag äntligen fått möjlighet att säga nej till en del spelningar det här året för att kunna strukturera hela mitt skit och det tar tid och är jättetråkigt, men måste göras. Jag vill gärna spela in någon slags mixskiva i år och släppa något nästa år också. Om det blir en EP eller album vet jag inte, jag föredrar EP som format, men nu träffar jag väldigt mycket folk som det vore roligt att jobba med så om hen flippar så som jag flippar mina sounds, så kan det bli ett jävla urflipperi, och då kanske det blir ett album.

Hur arbetar du med dina texter?
– För mig är faktiskt det viktigaste melodin eller flowet. Det är vad jag gillar med rap, att det är finess med språket. Jag gillar att pusha mig själv till en ny nivå och att sitta med det ett tag, byta ut ord och stavelser som gör att det hoppar till lite extra. Det finns vissa texter som går snabbt att skriva och ba ”det är klart”, andra jobbar jag om mycket men grundidén är alltid kvar. Jag börjar arbetet med varje text genom att komma på två meningar och de är alltid kvar där, de ändrar jag aldrig. När min mage ba jamenvisstjamenvisst , då vet jag att det är en keeper och du vet man ska bli ful av bra bangers. Att man får det här fula ansiktet. Jag gillar det alltså … när jag ser livebilder på mig själv och jag inte är ful, då har jag inte jobbat hårt nog.