Han har utmanat branschen och rådande musikaliska konventioner under snart 15 år och med både Fjärde världen och Max Peezay i bagaget så måste han ses som en av pionjärerna inom hiphop på svenska. Årets femte månad vigs därför åt en MC som alltid lirat i förstafemman.

1976 bestämmer sig två unga föräldrar att bryta upp från sin vardag i Vaasa, Finland, med hopp om en tryggare tillvaro i Sverige. Från början slår de sig ner i Alby och det är där Max Peezay föds och lever sina första år. Hans mamma jobbar på äldreboende och inom hemtjänsten. Hans pappa drar omkring på de finska föreningarna runt om i Sverige och spelar dansmusik från hemlandet.  Fadern hatar den musiken, men den ställer mat på bordet. Mellan giggen har han varierande mängd uppdrag från en bemanningsfirma och många munnar att mätta.

Ett par mil närmre stan börjar deras landsmän att förena sig i en liten koloni, det är släktingar, gamla vänner, nya vänner.  Den växande familjen lämnar Alby för att bli en del av gemenskapen på Henriksdalsberget.

– Det har väl varit 15 lägenheter  på Henriksdalsberget där mina föräldrars vänner från Finland bodde, som hade  barn i samma ålder som mig och där jag hängde jämt.

Nacka kommun, söder om Stockholm, en av Sveriges rikaste kommuner med områden som Björknäs, Skuru och Saltsjöbaden med sitt Solsidan. Men i andra delar av Nacka ter sig livet annorlunda, fyra svarta får bland de pompösa villorna, Fisksätra, Stensjö, Orminge och just Henriksdalsberget. Isolerat på sin höjd och omgärdat av Stockholms sista kåkstad, Lugnets industriområde. I nästa riktning väntar Finnboda varv, industrier och hårt arbete var du än vänder blicken. Men för barnen som växer upp där på 80-talet så är det egna utanförskapet inte ännu närvarande, deras hela värld är Henriksdalsberget.

”Det var först när jag började spela fotboll och hockey som  jag insåg att det var annorlunda där jag bodde.”

– Det var först när jag började spela fotboll och hockey som  jag insåg att det var annorlunda där jag bodde. Hockey är ju en sån där klassisk sport som kostar massa pengar, så det var där jag började se klassmarkörerna. Till exempel hade alla i mitt lag Björn Borg-kallingar så jag tänkte, avisst såna ska man väl ha. Jag  gick in i nån butik och såg de där kallingarna och såg att de kostade 400 spänn nästan och jag hade inte ett plagg, inklusive hela min hockeyutrustning som kostade så mycket. Jag minns redan då den där känslan av att vilja ha märkeskläder, att de skulle ge någon form av status och att det kändes jävligt pinsamt att inte ha det.

På åttiotalet finns det fyra stycken dagis på Henriksdalsberget. Max Peezays delar lokaler med en fritidsgård och bara en dörr skiljer dem åt. En dörr som ibland glöms att låsas. Han och polarna upptäcker att det går att spela innebandy och andra sporter i fritidsgårdens discorum, som även tillhandahåller turntables och mixer. Barnens sport utövas ofta medan de äldre ungdomarna spelar hiphop från dj-båset.– Det vara bara den musiken vi fick, det var inget vi valde.

”Allt var egentligen ett sätt för oss att få loss den där Wu Tang-skivan som vi ville ha.”

Han skriver sin första text redan som elvaåring men det är först några år senare som musiken börjar att tas på allvar. På 90-talet får ungdomarna i Sveriges skolor möjlighet att välja ett tillval några timmar i veckan. Max Peezay och en annan polare på skolan väljer media. Skolan har VHS-kamera och redigering, grabbarnas projekt blir att göra en musikvideo.

– Allt var egentligen ett sätt för oss att få loss den där Wu Tang-skivan som vi ville ha. Men mot slutet av terminen visade det sig att vi skulle bli tvungna att betala tillbaka de där pengarna om vi inte gjorde nån musikvideo. Som kompromiss med lärarna för att inte behöva betala, kom vi överens om att vi skulle uppträda på skolavslutningen och jag skrev två-tre låtar över de där Wu Tang-instrumentalerna.

Det är så de startar sina karriärer … genom ett ofrivilligt gig för att inte behöva betala tillbaka 150 kronor, i aulan inför 500 kids. Upplevelsen förändrar bägge dessa lovande idrottsmän. Deras liv tar ny riktning på grund av känslan då de står på den där scenen, och responsen.  Max Peezays skolkamrat, personen som han delade scen med den dagen, blir även han med tiden ett stort namn inom svensk hiphop, Sam -E, från Medina.

– Då blev jag helt hooked,  det var då jag började skriva och spela in på allvar.

Max Peezay och Sam-E börjar på Nacka gymnasium, en av Stockholms största skolor. De väljer  en musikproduktionskurs som tillval och upptäcker att det även finns en studio på skolan. En kille från Orminge anmäler sig också till kursen. Det är Matte Caliste, Max Peezays blivande vapenbroder.

– Matte var den första riktiga hiphopparen som jag och Sam-E lärde känna och med riktig hiphoppare menar jag någon som levde det livet fullt ut. Matte blev vår länk och lärde oss hiphop på djupet,  det var han som introducerade oss  i mixtapes, freestyles och sånt där.

Matte Caliste rappar också och gör redan då beats. De börjar skriva låtar tillsammans, folk  tillkommer, folk trillar av och de som blir kvar bildar Fjärde Världen.

–  Med Fjärde världen kom hiphopkulturen på djupet för mig liksom, jag började förstå mycket mer om hur de här elementen hörde ihop och hela den biten , det var en sjukt intressant tid som har format mig mest tror jag, av alla mina revolter.

På Nacka gymnasium går han med  folk från hela Stockholm  och de hypoteser om klassamhället som han skapat redan i omklädningsrummen under barndomen, blir  ännu mera påtagliga i gymnasiemiljö.

– Det var först då det gick upp för mig att jag bodde i ett område som hade dåligt rykte och ansågs farligt eller liksom i samhällets ögon ett område som inte är schysst att växa upp i. Sen hände massa saker  som gjorde att jag var tvungen att flytta till ungefär 20 områden inom loppet av bara några år,  då fick jag verkligen se hur världen ser ut.

”Det var först då det gick upp för mig att jag bodde i ett område som hade dåligt rykte.”

Max Peezay flyttar hemifrån och börjar dela en lägenhet  i Högdalen med Bleckan från numer rikskända tatueringsstudion Salong Betong. Under dessa år samlas  några av Stockholms mest aktiva graffkids, breakare och rappare  i ett crew som får namnet Special Blend. De växer snabbt och inom kort är 50-60 personer med i kollektivet , lägenheten  i Högdalen blir samlingsplatsen … och 1650 var koden till porten  … vilket vännerna även började kalla denna lägenhet. Näääk, Nimo och en rad andra blivande rapstjärnor huserar i 1650 och knyter band. Bleckan gör sina första gaddningar med en synål, vilket blir starten för Salong Betong och Fjärde Världen övar hela tiden upp sina färdigheter.

På radion spelas Petter och hiphop på svenska har slagit igenom med full kraft, men parallellt med detta växer en undergroundscen fram  där Fjärde Världen  är tongivande, tillsammans med  Loop Troop, Mobbade Barn Med Automatvapen, Kalle Kath, Heli, Superscientific, BlaO, med flera.

–  Det var så mycket fokus på hiphop i media att de som hade hållit på jättelänge kunde ha större jamz, men  de hade ändå inte råd att boka Petter. Kvar fanns vi som kunde bygga en alternativ scen och det gjordes under den tiden när Petter släppte sin första skiva.

I samma veva skördar  Timbuktu sina framgångar och får därmed möjlighet att starta sitt skivbolag, Juju Records, där Fjärde Världen blir signade. Efter några singlar och EP:s debuterar gruppen 2002 med skivan Världens ände, som två år senare följs upp med Gatumusikanterna, singeln Vårt Kvarter blir en radiohit.

Något år senare får Max Peezay möjlighet att åka till London för att vara med i videon till The StreetsBlinded by the lights. Han har aldrig tidigare varit i den engelska huvudstaden och han kommer dit i ett explosivt ögonblick i musikhistorien. En ny subgenre till hiphop uppfinns i stadens förorter och ingen vet i detta skede vilka vägar musiken ska ta. Denna stil som plötsligt ger landet som skapade popmusik en identitet inom hiphop, skapar även en otrolig kreatvitet , Max Peezay låter sig uppslukas.

– Jag hittade allt som jag tyckte saknades i Sverige och jag kände att jag måste måste göra något i den här energin … jag fann det där nya och var tvungen att göra det helt enkelt.

Max Peezay och barndomsvännen Juusu Pikanen börjar experimentera med hjälp av alla intrycken från London. Denna kreativa urladdnig når fram till Cari Lekebusch, en av gudfäderna bakom Stockholms rejvscen. Max Peezay hittar rätt i technohjältens hiphophjärta. Cari Lekebusch beslutar sig för att backa projektet och blir med tiden någon slags exekutiv producent. Skivan Discokommiten släpps 2006 och blir en stor hit både bland rescensenter och publik.

– Det var så konstigt för ingen av oss insåg hur bra det gick. Jag gjorde tio resor till London istället, vi var helt i vår bubbla och länkade med artister där och gjorde nya låtar. Men  vi gjorde 70-80 gig det året så jag märkte att det var ett intresse, men jag var så nykär i musiken att jag inte hade tid att reflektera över framgången.

”Boven i dramat är på många sätt en protestskiva.”

Han har alltid haft ett samhällsreflekterande perspektiv i sina texter, men med andra Max Peezay-skivan,boven i dramat  blir tilltalet mer direkt. Allt fler rader behandlar landets politik och det klassamhälle som han hela sitt liv betraktat.

– Boven i dramat är på många sätt en protestskiva.  När jag hör den idag kan jag tycka det är synd att känslan var så. För mig var det ingen bra kreativ miljö, att bara vara förbannad på massa saker och försöka göra musik på de känslorna …  den kunde varit roligare liksom. F.A.S 3  är mer lekfull på många sätt och jag tycker att jag fått in mycket mer humor i framförallt mina ordlekar. Jag ville gå tillbaka till det hiphop är för mig, det vill säga en kampsport i teknik och ordlekar.

Att Max Peezay  väljer sin egen riktning i musikbranschen gör att tid är oviktigt när det talas kommande släpp. Men han försäkrar om att varken Fjärde Världen eller Max Peezay nånsin kommer sluta.

– Asså grejen är att jag har svårt att begränsa mig till tid eller om det blir ett album eller en EP eller bara låtar, men jag är i en väldigt kreativ fas just nu. Det är så jävla svårt att få perspektiv när man är yngre och lever mer intensivt.  Men nu har jag fått barn och några år lite utanför musikbranschen … du måste tänka på att jag har gjort det här sen jag var 15–16 år och jag är 34 idag. Jag har  varit i ett tempo som nån annan bestämt. Man vet att det är vissa perioder man kan släppa för att få mer nomineringar eller för att få den där turnén på sommaren. Det finns massa hålltider som styr ett tempo, vilket gör att det är väldigt svårt att få perspektivet. Men nu har jag varit borta från det där några år och det verkar även ha gjort så att min kreativa ådra ballar ur liksom.