Allt börjar på svettiga klubbspelningar i Stockholm nattetid. Några år senare uppträder hon framför 17 000 människor, vid den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp. Musikaliskt, konceptuellt och visuellt, är alltid målet ett spår av förnyelse, för Silvana Imam, svensk hiphops första surrealist.

Det är tidigt åttiotal i Moskvas pompösa tunnelbana, där tåg avgår i olika riktningar, varje minut. Det är trångt, stressigt, folk tränger sig från alla håll. En ung kvinnlig universitetsstuderande skyndar på ett tåg som rullar in på perrongen. Hon kommer från Litauen och befinner sig i den sovjetiska huvudstaden för studierna. Väl därinne är stämningen ännu mer kvav. Tysta människor tätt inpå, inga platser lediga. En manlig universitetsstuderande, han från Syrien och på samma sätt på tillfällig vistelse i Moskva på grund av studier, upplåter sin plats till henne. De börjar prata, de utbyter adresser. Brevväxlandet leder till kärlek och tillsammans flyttar de till till Prag, då mannen får jobb på en tidning. Vidare till Stockholm via Kiruna, denna gång på grund av mammans arbete. De slår sig ner i Jakobsberg, där Silvana Imam växer upp.

– Det är sjukt det här med ögonblick … tänk om min mamma missat tunnelbanan den dagen, då hade jag inte suttit här idag.

Om mornarna fyller rösten från den libanesiske sångerskan Fairuz lägenheten i Jakobsberg. Silvanas mamma är lärare på universitet, dramapedagog, hennes pappa är journalist och integrationskonsult.

– Pappa har alltid skrivit mycket, så jag tror jag fått skrivandet mycket av att jag såg honom skriva dagligen. Och att stå på scen har jag nog fått av mamma, som älskar att stå i centrum och att stå på scen.

”Jag hade inga som hjälpte mig, jag var bara 100 % säker på att jag ville göra en skiva.”

Under uppväxten är basketplanen hennes trygga plats. I skolan blir hon ifrågasatt för valet att ha kort hår, hon blir ifrågasatt för hennes driv och starka personlighet. Silvana visar framfötterna och står upp för sina åsikter, vilket retar lärarna och leder till trakasserier.

– De sa, ”vem tror du att du är” och såna saker. Du ska inte prata om dina drömmar i Sverige och för mig är det helt sjukt, för jag har verkligen aldrig tänkt så. Jantelagen vill döda dina drömmar och lyssnar du på mig så älskar du dig själv. Det är väldigt viktigt för mig att det är ett budskap jag når ut med, att man ska få konsturera sin egen verklighet och inte gå efter nån mall. Jag såg mig alltid som en självklarhet och jag var väldigt säker i den jag var då. Jag såg mig aldrig som ett alternativ till något annat, utan jag var så för att jag ville. Och den självkänslan fick jag av min mamma och min syster.

Hur kom du in på hiphop?
– Jag har lyssnat på hiphop i hela mitt liv. När jag var sju år så fick jag min första skiva och det var Fugees The Score. Jag lärde mig alla texterna utantill, det var något med det där underdogperspektivet som gjorde att jag drogs till det … Jag minns i 6:an så skulle man ta med sig en låt till musiklektionen och då kom jag med The Foundation av Xzibit. Och så skulle vi reflektera och prata om den låten efteråt och alla ba: ”Vad de svär hela tiden” och jag ba: ”Men gud förstår ni inte innebörden, hör ni inte djupet i hans texter”, det var ingen som lyssnade på hiphop, så de tyckte jag var konstig.

Silvana har redan insett att hon har en fallenhet för att skriva och applicerar detta intresse på instrumentaler hon hittar på nätet. Allt oftare rappar hon där i rummet hos föräldrarna i Jakobsberg.

– Jag spelade inte in då utan det började när jag blev lite äldre, jag skrev och hade skoj med det, men jag hade liksom inte hiphop runt mig, utan det är som med allt annat i livet, att jag gör lite det jag vill, om jag ville ha kort hår och lyssna på Xzibit då gjorde jag det, ville jag rappa då gjorde jag det. Det var bara en stark dragningskraft, det föll sig naturligt.

”Jag är inte som vanlig hiphop liksom. Jag går mot normen.”

I de äldre tonåren lockar nattklubbarna i stan, hon tycker om miljön och sena nätter. Hennes kompisar arrangerar klubbar och fester, Silvana bokas in och gör sina första spelningar. En nära vän driver baren Högkvarteret på Söder där Silvana blir ett återkommande inslag.

– Jag började med att stå på scen. Jag skrev texterna dagen innan och tog ett beat och bara körde. Sen efter det … det var en tjej som jag skrev till, som det hade tagit slut med och jag ville typ impa på henne, så jag brukade köra de låtarna. Sen tänkte jag, fan va kul, jag kan ju spela in det här, en kompis hade en hemmastudio och på den vägen är det.

Musikskapandet blir mer och mer seriöst och 2009 spelar hon in sitt första mixtape. Vid den här tiden inleder hon även sina psykologistudier. Planerna på att göra en skiva tar form.

– Jag hade inga som hjälpte mig, jag var bara 100 % säker på att jag ville göra en skiva och jag ba, skitsamma, det är ändå ingen som vet vem jag är. Jag var väldigt bestämd att jag skulle spela in de här låtarna. Svensk hiphop kändes väldigt, vad ska jag säga, det är rätt konventionellt och när jag kom med en Ace of Base-sampling, eller ERA, det var något annorlunda. Det var något som jag inte hade hört och något som kändes väldigt rätt för mig, som jag ville ha.

Psykologistudierna riktas in på österländsk psykologi och zenbuddism, vilket är något Silvana hållit på med sedan 13 års ålder. Genom vänner med studio påbörjas inspelningarna till vad som ska komma att bli debutskivan, Rekviem, och under hela skaparprocessen och lanseringen pluggar hon.

Påverkade dina studier musiken?
– Det påverkade mig som person och om det hjälper mig som person så hjälper det även min musik såklart. Jag utvecklas med min musik, men det är inget aktivt val att, nu ska jag utgå från det här perspektivet, utan det är inkorporerat i mig.

Hon rör sig bland skapande människor, de är designers, bildkonstnärer, filmare och skulptörer. De börjar samarbeta kring Silvanas visuella uttryck.

Rekviem släpps i maj 2012, skivan får bra uppmärksamhet, hon har dessförinnan gett ut singeln Svarta Madam med tillhörande video. Även några av Rekviems låtar föräras med rörlig bild med hög ambitionsnivå.

– Det är intressant att använda sig av sin kropp på olika sätt, och vad man har på sin kropp. Det visuella är väldigt viktigt för mig.

Under 2013 teamar hon upp med RMH, rapparna Adam Tensta, Eboi och Didas hem under alla år och under sommaren släpps låtarna Lithuanian Airlines och Blue Sky, under det gemensamma temat Air Imam. Två korta käftsmällar som visar att Rekviem bara var början.

– Jag strävar alltid efter att utvecklas och utveckla den svenska hiphopen, göra den bredare och ge den ett större spektrum än det som finns nu, att alla typer av människor ska komma fram.

Den 15 december 2013 hålls en antisrasistisk demonstration i Kärrtorp, Stockholm, cirka 500 personer deltar. Demonstationen attackeras av motdemonstranter med nazistsympatier och bråk bryter ut, flera skadas allvarligt. En vecka senare hålls en ny demonstation, för att visa att de föregående attackerna inte kan skrämma till tystnad. Denna gång blir det en mäktig manifestation med 17000 deltagare. En mängd artister inom svensk hiphop åker dit för att bidra med sin musik, däribland Silvana Imam. Hon rappar Ebois vers från låten Tystas ner tillsammans med Aleks, Adam Tensta och Dida.

Hur kändes det att stå på den scenen?
– Det var helt fantastiskt att se en sådan uppslutning och att vi tog ställning, det var en bra och fredlig demonstration. Jag hade mina kompisar och deras barn på scen och jag dansade med min kompis 9-åriga dotter under låten, det var väldigt fint.

Vad tänker du om följande debatt, YouTube-kommentarer, och så vidare?
– Ja … vad ska man göra? Så fort man yttrar sig om rasism så kommer rasisterna slå på en. Kalla en för konstiga grejer. Negerälskare, arabfitta och hora och sånt där som Sverigedemokraterna är bra på. Men, det där får jag bara ta, i kampen för en fredlig värld.

Hur har det påverkat dig?
– Det är ingenting som präglat mig och den jag är, jag menar, jag vet ju det här, jag för en antirasistisk, antihomofobisk, antikvinnohatande kamp varje dag. Så det är inte en specifik händelse det kan härledas till utan hela mitt liv har det varit så.

Under 2014 jobbar Silvana Imam med sitt nya material vilket nu alltså samlats på en 4-spårs EP, med ett helt nytt sound. Redan i mars släpps singeln I•M•A•M, som en försmak på det nya soundet och kort därefter även jj:s remix med tillhörande video. Originalet är producerad av Tinitus och är resultatet av deras första musikaliska möte.

– Jag tyckte jag behövde något, starkare, tydligare, vi satt och gjorde beatet tillsammans och texten kom lätt. Det är som en ny presentation av mig, det är lite som Snoops, whats my name. Det var så han presenterade sig … och det här är den jag är just nu. De här låtarna är mer direkta och råare i sin ljudbild. Det är hårdare ljud och det är färre ljud än tidigare, men samtidigt är det klarare och tydligare. Texterna är också mer direkta, raka, in your face … Jag använder ett annat röstläge än vad jag gjorde förut, jag vågar leka med min röst mer, det är en tydlig skillnad. Det är en ny våg av jag och jag försöker tänka utanför de här hiphopkonventionsmallarna som finns. För jag är inte som vanlig hiphop liksom. Jag går mot normen.