En estetisk attack mot allt det som är oärligt. Min Stora Sorg dansade upp Pustervikspubliken mot ett hörn – Djungeltrumman var där och rapporterade.

Aldrig har väl showen varit så central som nu. När de stora popstjärnorna vrålar runt med sina enorma cirkusföreställningar över vår hastigt krympande världskarta går det numera nästan att se från rymden.

En konsert med Katy Perry, Justin Bieber eller Taylor Swift skulle idag kunna utgöra grunden till ett helt filmmanus. Häromveckan hamnade undertecknad framför en tv-sänd spelning med tidigare nämnda Perry – och först halvvägs igenom insåg jag att ljudet aldrig varit på. Att ljudet inte behövdes.

Samtidigt dras många storstjärne-spektakel med uppenbara problem; alltför ofta presenteras bara kolossala mängder yta utan innehåll. ”Varför i helvete bär hon kimono?” ”Och nu har hon typ en bil på huvudet?” Som om en jätteglad stor hund suttit med i projektledningen och ingen vågat säga nej.

”Ett kärnfullt angrepp mot allt som är tillvänt och oärligt och sökt”

I kväll på Pustervik lanserar Min Stora Sorg ett kärnfullt angrepp mot allt det som är estetiskt ohederligt, mot allt som är tillvänt och oärligt och sökt.

När Anso Lundin och hennes glittergarde spränger runt på scenen – för så laddad är showen att den vid sina stunder kan beskrivas som en ständigt detonerande bomb – återuppväcker de någonting sällsynt: smart kombinerat med snyggt.

Bara hur sångerskan Elisabeth Taylor-teatralt drar av sig sin gräddrosa päls när strålkastarna spärrar upp ögonen! Bara hur ett synkroniserat danskrig tar plats i konsertens slutfas, bara hur kostymbytena som raskt avlöser varandra alla är små berättelser i sig. Bara det.

Hela denna dynamitlåda av visuella härligheter är också inramad av en sorts melankoli som både MSS debut-EP och den senaste självbetitlade skivan är sänkt i; det kvittar om så Anso Lundin sjunger om sin bästa vän – det låter ändå som om hon sörjer tidens gång och livets förgänglighet.

”Vissa av låtarna står väl nära sina albumversioner”

Nästan perverst länge kan du fortsätta lassa verbal jordgubbsglass över aftonen om du vill – så låt oss kritisera lite. För om Min Stora Sorg är visionär när det gäller bild och form, ligger inte riktigt samma djärva oförutsägbarhet över hennes musik ikväll. Vissa av låtarna står väl nära sina albumversioner, något som i sig absolut inte är illa, men ofrånkomligen sliter lite på spänningen. Och när Lundin sjunker ner i sitt lugnare material, när hon kramar fram Gud Gråter eller Det blir inte bättre, skaver något mot lokalens svarta väggar. Det är som om fredagen i sig höjer fingret och tillbakavisar konsertens mer tungsinta partier – ”inte för mycket vemod nu, kom igen. Det är helg.”

Tråkigt nog måste också gästframträdanden nämnas i en negativ kontext. Min Stora Sorg bjuder under kvällen upp åtskilliga artister att framföra sina egna låtar på scen, och det är onekligen fint gjort; men spelningens övergripande takt rosslar till som en gammal Toyota Previa och kör av vägen.

Å andra sidan, när väl farten är uppe slår en hel körsbärsträdgård ut i ditt bröst. Vid låtar som All skit kommer tillbaka och Min stora sorg reser sig precis de där känslorna som riktigt bra musik har en tendens att ruska liv i; plötsligt vill du ta världen. Knyckla ihop den och äta upp den och hämnas alla som någonsin gjort dig ont och älska alla som inte gjort det.

Då känns Min Stora Sorg som en väldig, romantisk mastodontfilm, en där huvudkaraktären alldeles säkert kommer dö men vägrar gå under utan att ta halva verkligheten med sig – det är lika bitterljuvt som vackert.