Sara Parkman och Samantha Ohlanders har precis släppt debutalbumet Matriarkerna. Ikväll fyller de Oceanen med folkmusik och dans. Djungeltrumman har snackat med Samatha Ohlanders inför spelningen, om Darth Vader, blåbärsgömmor och folkkulturen.
Hej Samantha! Vad gör du?
– Hej! Jag har precis kommit hem från en skidtur. Är hemma och vänder i Järvsö, har precis varit i Boden och spelat och snart ska vi iväg igen. Det har kommit jättemycket snö här senaste veckan så passade på att åka en stund.
– Hmm.. Vem är jag? Jag är Samantha Ohlanders, jag jobbar som musiker, framför allt med folkmusik. Det är den som ligger mig närmast hjärtat. Jag spelar mycket tillsammans med Sara Parkman och har väl egentligen gjort det sedan vi blev tvångsplacerade som rumskompisar på Malungs Folkhögskola, för 9 år sen. Det blev ju bra, för idag är vi bästa vänner och kollegor. Nu har vi sållat ner alla våra bästa låtar till ett album. Typ best of våra nio år tillsammans. Lite som ett bokslut, för kunna gå vidare och hitta nya favoriter.
Det albumet innehåller både gamla låtar och egenskrivna nya, till exempel ”Darth Vader” och ”Hej kompis”, varför det?
– Ja, precis. I folkmusiksvärlden finns det en tradition, ett bibliotek med musik och sånger som alla här rätt till, men alla har samtidigt också rätt att skapa sitt eget i den traditionen. Typ placera sig själv, sin bit och bygga på traditionen. Så det är helt enkelt det vi har gjort, fört vidare våra favoriter och blandat med vår egen musik. Hej kompis är en sång som Sara skrivit, hon va kär i en person men det blev inget, istället det bildades en fin vänskap, och en låt på köpet. Vi har också bjudit in några av våra stora idoler inom folkmusiken och låtit dom spela på albumet. Det är dem som är Matriarkerna.
”Musiken var då, och är väl fortfarande ett sätt för mig att filtrera ångest och göra något vettigt av den istället”
Förutom i namnet på ert debutalbum Matriarkerna, innehåller er musik ganska mycket politiska inslag. Tydligast kanske i ”Nattåg ” där ni låter Marie Selander sjunga flykt och desperation, hur började det? Berätta!
– Just i den låten är det Marie som skrivit texten så jag kan inte helt svara på det. Men den gjordes våren 2016 i samband med den stora flyktingkrisen. Marie bearbetade nog det som hände genom att skriva den texten och försöka prata om hur det kändes. Jag tror att den svenska självbilden förändrades mycket från att vara ett öppet land som välkomnar alla, till att stänga gränserna i och med politiska beslut som fattades då. Att man från att ha välkomnat de som kom plötsligt kände att nä, varför ska vi släppa in så många. Att politiken liksom smittar av sig på vilka vi tänker att vi är, och det är ju lite läskigt.
Vad handlar ”Darth Vader” om förresten? Haha. Finns det någon koppling mellan Darth och folkkulturen? Är han en metafor eller bara en figur, ni tycker gjort sig förtjänt av en låttitel
– Darth Vader kom till när jag bodde i Norge och hade massa ångest över världen. I denna vevan kollade jag på alla Star Wars filmer. Darth Vader passade bra där och då, han är ju den ondaste varelsen man kan tänka sig, han vill typ förslava mänskligheten och bygga en dödsstjärna ute i rymden. Samtidigt finns det något fint med den historien. Försoningen i slutet med Luke ger mig typ hopp om något bättre. Musiken var då, och är väl fortfarande ett sätt för mig att filtrera ångest och göra något vettigt av den istället.
När ni spelar, sjunger och berättar om er själva så känns det nästan som att ni lever i ett parallellt land, ”långt bort i skogen bland mossiga berg” – känns inte helt naturligt att implicera i vardagen, med sevenelevenfrukost på hållplatsen. Hur kommer vi över den folkmusiktröskeln? Är det svårt att introducera folkmusiken i ”storstan”?
– Det där med gröna skogar, fäbodar och vackra vyer, det är bara en sida av det traditionella i folkkulturen. Det är en romantisk bild om Sverige som typ ”det svenska Dalarna” med skog, landsbygd och allmoge. Den bilden är skapad i Nationalromantiken och de politiska segmenten som var aktuella då, typ ”vi är Sverige och vi är såhär”. Det är bara en sida av folkkulturen och den går också emot mycket andra saker som är viktiga i folkkulturen, framför allt människor och rörelsen. Att traditionen skapats och fyllts av intryck från alla möjliga håll och kulturer i världen. Till exempel så är ju polskan den ”svenskaste” dansformen inom kulturen, men den kom till Sverige via Polen och var på mode runt om i Europa. Dräkterna är också en hopplock av tyger och inslag från en massa olika platser och kulturer.
Man tar det man tycker är fint och passar bra. Det är det fina i folkkulturen, det är inte en bestämd form utan den rör sig och förändras hela tiden. Fint att få vara en del av det. Sen är ju folkkulturen är en ganska liten subkultur, det gör inte mig något. Den kanske är lite svår att hitta om man inte får nycklarna till den, men det är också fint, att folk hittar den när de behöver den.
”Det är det fina i folkkulturen, det är inte en bestämd form utan den rör sig och förändras hela tiden”
Hur menar du?
– Men till exempel, när vi turnerade med Fäboland, vi åkte runt i typ 60 kommuner, både stora städer och ut på bygden. Oavsett vart vi var så var det alltid någon som kom fram efteråt och berättade, antingen om deras relation till historien, men också många som inte hade någon som helst koll på folkmusiken men som att de nu hittat den och förstått att den handlar om dem också. De är fint. För mig är det viktigast att jag får föra musiken och berättelserna vidare. Jag behöver inte frälsa storstadspubliken, tänker typ att ”vad fan, de som kommer, de kommer. Och den här kulturen är till för alla oavsett vart en bor, vart en kommer ifrån eller vem en är.”
Du har själv sagt tidigare att du inte förstår dig på städer. Om du, eller ni fick välja, skulle Sverige vara ett matriarkat med öppna landskap, fäbodar, och kompisar eller hur vad hur ser idealet Sverige ut?
– Nä, det stämmer nog. Det är också därför jag bor här uppe i Järvsö. Låter så himla klyschigt att jag spelar folkmusik och pratar om naturen och landsbygden men jag har verkligen ett stort behov av att vara nära natur. Här uppe har jag också mitt nätverk, känner människor från alla generationer och hittar alla blåbärsgömmor. Jag drömmer nog om fler mötesplatser, där människor kan träffas utan att behöva prestera. Jag tror att det finns en längtan efter gemenskap och tillhörighet, men att det uttrycks på olika sätt. Vilket tyvärr också har lett till att det blivit mer polariserat genom olika politiska organisationer och så. Men att alla egentligen har samma behov och längtan efter gemenskap.
Känns det okej att vara i Göteborg på fredag ändå? Kan försäkra dig om att Oceanen är bra på både träslag och gemenskap.
– Det känns faktiskt jättekul! Jag har alltid haft en hatkärlek till Göteborg för att det alltid är så jävligt väder, blåser och regnar och har sig. Men senast var det sol så nu känner jag att det vänt, eller? Nä men det ska bli kul! Aldrig varit på Oceanen men det låter betryggande. Samtidigt som att jag har mitt behov av Järvsö och min fasta punkt så ger mitt jobb som musiker mig möjlighet att leva lite vagabondlife. Kanske därför det funkar så bra, bra balans liksom.
Hittills har ni bjudit in en lokal matriark varje konsert, vem får äran i Göteborg? Är det en hemlis eller kan du hinta?
– Njae, de är hemligt va. Men kan säga att det är en kvinna som har gjort väldigt mycket för folk och världsmusiken i Sverige. Det är alltid en local, just för att vi lyfta och hylla så många som möjligt av de fantastiska musiker vi har här i Sverige.