Hur kommer det sig egentligen att det bästa med skidsemestern är ett superprocessat kex med riktig skitchoklad? Sara Berntdsson filosoferar kring mat och minnen, de dofter, smaker, känslor vi kommer ihåg.
Inför min första skidsemester på kanske tio år ägnade jag några panikfyllda timmar åt packning. För en som mest är van vid Göteborgsväder är termobyxor och underställ något en bara sett på film emellanåt. Jag röjde runt i garderoben som en vessla utan kompass för att tillslut rota fram mina varmaste kläder, någorlunda väl utformade för att hantera 129 cm snö och 18 minusgrader. Något som däremot kom sig naturligt var att inhandla snacks, det gjordes helt utan beslutsångest för i min ryggmärg sitter: att i liften då är det KitKat-break. Min mamma har under alla barndomsår hållt mig och mina syskon på gott humör med en liten, exakt lika stor bit från den röda förpackningen. Det bästa med skidsemester för mig är alltså ett superprocessat kex doppat i en riktig skitchoklad, skit i svenska fjäll och allemansrätt, det är Nestlé jag vill ha!
Att knapra på en bit halvfrusen KitKat i sittliften är alltså mitt starkaste minne från det senaste besöket i Lindvallen vilket var runt 1997. Det är inte så konstigt som det låter, för luktsinnet och därtill smak har en otrolig förmåga att bevara minnen i oss människor. Luktnerven i vår hjärna bor granne med amygdala, som är ett centrum för känslor och hippocampus där nya minnen lagras.
”Skit i svenska fjäll och allemansrätt, det är Nestlé jag vill ha”
Luktsinnet är så fenomenalt att det utvecklas så tidigt som i fosterstadiet. Om vår mor käkar kopiösa mängder med vitlök kommer vi också att föredra den lukten när vi sedan ser dagens ljus. Likväl som att vi kan kastas tillbaka till farmors kök när vi känner doften av kanelbullar och till högstadiediscot i gympasalen när den syrliga doften av fotsvett uppenbarar sig.
Det är fantastiskt att mat, smaker och lukt kan skapa minnen som följer med oss hela livet och det är visst dem vi minns allra tydligast och starkast. Från denna skidresa tar jag med mig ett nytt minne. Den frasiga våfflan med hjortronsylt som jag åt i en liten fäbod med öppen spis och fårskinsklädda bänkar. Efter 11 kilometer på längdskidor i snöstorm kunde inget vara godare.
