Det är inte alla artister som kan kalla sin katalog nostalgisk innan de själva ens lämnat tonåren bakom sig. Men med 300 låtar och tre år av turnéer i baggaget är nordirländska SOAK inte heller vilken vanlig singer/songwriter som helst.

Bridie Monds-Watson, bördig från Derry, har precis fyllt nitton år. Ändå har hon redan ett imponerande CV i portfolion. Hon fick sin första gitarr vid tolv och började uppträda med egenskrivet material när hon var fjorton. Efter EP-debuten vid sexton har den unga trubaduren sedan frekventerat alla möjliga brittiska och irländska ”ones-to-watch”-listor.
– Så fort jag förstod hur ackord fungerade började jag fästa ord vid dem, berättar Bridie. Det var ett sätt att prata med mig själv om en massa saker. Sedan fortsatta det bara, och de senaste åren har jag inte gjort annat än att turnera.

Låtarna tenderar att komma från ett outsider-perspektiv, där besvikenhet på omvärlden och generell tonårsångest är känslor som trängs i texterna. Men inte utan nyanser.
– Jag har lättare att skriva låtar i ett tillstånd då jag behöver ventilera, så jag känner mig mer manad att skriva när jag är arg eller ledsen. Men vanligtvis är jag en väldigt glad person, så jag tror att det oftast finns något hoppfullt i de ledsna sångerna – och vice versa!

”Så fort jag förstod hur ackord fungerade började jag fästa ord vid dem.”

Musikbanan påbörjades i ett coverband (”Vi spelade Arcade Fire och sånt, mest för att komma in gratis på ställen”), men då Bridie bröt sig loss och fortsatte solo kände hon sig inte helt bekväm med att spela under eget namn. Med ett alter ego som singer/songrwriter däremot, gick det att vara sig själv på scenen – men på samma gång distansera sig och frikoppla andra projekt. Den hemliga identitet som fastnade blev en sorts portmanteau – ett teleskop byggt av två olika genrer.
– Min mor sa: ”Well, your music is kinda soulful and folky, so how about SOAK?”, och jag gillade de koncisa i att ha bara ett enda, kort ord. Men egentligen tycker jag varken att min musik är folk eller soul. Jag bara gillar namnet.

I början av sommaren fick så Bridie Monds-Watson äntligen släppa sitt debutalbum, Before We Forgot How to Dream, på Rough Trade Records. Skivan består av tretton utvalda spår, skrivna mellan fjorton och arton års ålder, och under inspelningen har de gjort allt för att varje låt uppriktigt ska reflektera perioden den är skriven under. Texter har lämnats som den fjortonåriga Bridie formulerade dem, och produktionen har hållits enkel.

Albumtiteln anspelar också på just tonårstiden. Tiden innan vi glömde hur man drömmer. De där åren då vi – om vi haft turen att vara födda under rätt förhållanden – kan göra, tänka och drömma vad vi vill. Fria från vuxenvärldens ansvar.

– Den handlar om att ta vara på tiden innan vi måste hitta anställning och inkomst för att kunna försörja oss själva, mat- och sängmässigt. Det känns som att mångas drömmar dör när de möter den hårda verkligheten. Så på så sätt är det en ganska nostalgisk skiva.

Om du själv inte fick göra det här – släppa skivor och turnera dagarna i ända – finns det en risk att du också skulle glömma bort att drömma då?
– Ja. Fast jag tror att jag hade jobbat inom musikindustrin hur som helst, för jag är inte riktigt bra på något annat. Jag har inte precis några andra kvalifikationer. Så om jag inte fick jobba med musik skulle jag nog ha det rätt kasst.

Under årets upplaga av Stay Out West spelar SOAK för första gången i Sverige.