I kultfilmen Himmel över Berlin går två änglar omkring i staden, lyssnar på människornas tankar och iakttar deras värld. Nu kommer änglarna till Angereds Teater – i nya föreställningen Himmel över Göteborg.

– Att dramatisera Himmel över Berlin är en idé som funnits i mitt huvud länge, och filmen betyder jättemycket för mig. Den ställer så många grundläggande frågor om våra liv: Vad innebär det att vara människa? Var går gränsen mellan liv och död? Mellan fantasi och verklighet? berättar Eleftheria Gerofoka, regissör till nyskrivna Himmel över Göteborg.

Jag träffar henne och manusförfattaren Nicolas Kolovos i lunchmyllret på Kulturhuset Blå Stället i Angered. De förklarar att de velat anpassa filmens story till dagens samhälle, och människor på flykt är ett centralt tema. Men inte nog med det – fyra av skådespelarna i ensemblen har nyss kommit till Sverige från olika krigsområden.

”Varje dag läser vi om att folk flyr hit till Sverige”

– Varje dag läser vi om att folk flyr från krig hit till Sverige. Jag kommer från Grekland som är en passage till Europa, så det var min idé att jobba med människor som nyss kommit hit. De kommer med en annan kroppsapproach, med en brytning, och det är viktigt att de finns med, säger Eleftheria.

– Det pratas så mycket om att integrera, fortsätter Nicolas, och det här är ju super för deras språkkunskaper, och för att träffa människor. En jättechans för oss alla, inte bara för dem.

Precis som i filmen är huvudkaraktärerna två änglar, den ena förälskar sig i akrobaten Marion och vill därför avstå från evigt liv och bli människa. Men mycket har också ändrats.

– Man måste på något sätt glömma filmen lite, säger Nicolas. Det tror jag är viktigt. Och försöka hitta en punkt, eller en vinkel som man jobbar utifrån. Man kan inte få med varenda scen, liksom. Kärnan är det här som Eleftheria pratar om, vad det innebär att vara människa. Det är nästan som en kärleksförklaring till livet, kan man säga. Att leva, och att kärleken är det som får oss att vilja leva. Sen är ju film ganska mycket bilder, och Eleftheria har jobbat mycket med att skapas sina egna.

”Att verkligen hitta varandra, och våga titta varandra i ögonen”

– Ja, vi är på en teaterscen, och kan inte gå till lika många rum som i filmen, säger hon. I filmen är det en inre värld som skildras, det är en filosofisk film med jättelåg energinivå, men på teatern jobbar vi annorlunda. Vi använder hela rummet, från tak till golv, och har en massa verktyg för att hjälpa fantasin på traven.

Dans, musik och cirkus är viktiga ingredienser i föreställningen, och på scen finns såväl en akrobat som ett liveband.

– Som publik tror jag det är skönt att få saker berättade för sig genom bilder, musik och rörelse, istället för att bara matas med text, säger Nicolas. Och så har vi lagt in element för att få folk att vakna upp och engagera sig mer.

– Ja, jag vill att det är något som sitter kvar i kroppen på publiken när de åker härifrån, typ en rörelse, fortsätter Eleftheria. Efter föreställningen kan du till exempel sitta på vagnen och fundera över “vad tänker den här kvinnan just nu?” eller “vad tänker den här pojken, som precis tagit studenten, på?” Att verkligen hitta varandra, och våga titta varandra i ögonen. Det är den känslan jag vill skapa, och om någon går härifrån med den känslan tror jag att jag lyckats.