Sorg kan en bearbeta på olika sätt, och för Henrik von Euler och Rickard Järveling blev det en skivtrilogi med projektet Dödens Dal. Till helgen tar de med sig tredje och sista delen till Folk.
Hej Henrik och Rickard! Hur är läget?
Henrik: – En trea. Att vänta på att skivjäveln släpps är inte kul. Man är uttråkad och aspeppad på samma gång. Som en skotträdd tjackpundare som håller på att somna fast vaknar så fort han hör minsta lilla ljud.
Rickard: – Man har ju hållit på så länge med skivan. Och så ska den ut. Det är ångest.
Berätta lite om Dödens Dal! Hur började det?
Henrik: – Rickard flyttade till Årsta. Vi sågs på Hjälmaren. Han hade en gädda med sig som luktade illa. Dagen efter var vi i studion och spelade in nån tramporgellåt eller nåt annat trist. Det blev trist i alla fall och så började vi göra det här i stället. Mer sorgligt än trist.
Och nu kommer ert tredje album – På Natten, Ovan Molnen. Hur skiljer det sig från de två tidigare?
Henrik: – Sitter ju ihop med de andra som en trilogi och därmed är det ljudmässigt och tematiskt knutet till dem. Men kanske att det finns lite ljusare, rymdigare tendenser på denna. Allt lyser upp i ett vitt starkt motljus innan avfärden. När vi väl fick den bilden på hjärnan kunde vi inte släppa den.
Rickard: – Det känns som att vi har varit tvungna att vara mer fokuserade på den här skivan. Den ska återknyta till de andra, men det får inte bli upprepning. Då får man fan anstränga sig.
”Döden fick ju folk att bygga katedraler för hand förr i tiden”
Varför har ni valt att fokusera på sorg?
Henrik: – Hade mycket sorg att bearbeta. Och eftersom vi är musiker gör vi det på det bästa möjliga sätt vi kan. Vilket blev en instrumental trilogi. Det är fan till att ta in när man ska göra nåt. Så det blir ordentligt gjort liksom.
Rickard: – Det här med döden och existensens förgänglighet fick ju folk att bygga katedraler för hand förr i tiden. En skivtrilogi var väl det minsta vi kunde göra.
Hur går det till när ni gör en låt? Vem bidrar med vad?
Henrik: – Skittråkigt svar: Vi sitter i studion och spelar till nåt fastnar. Sen tar vi det därifrån. Nån enstaka gång har vi gjort grejer hemma och tagit med till studion men då är det alltid svårare att få med den andra på tåget. Rickard är från Borlänge och jag från Björklinge så vi är notoriskt ogint folk.
Rickard: – Det händer rätt sällan att vi båda är peppade samtidigt. Men när det väl händer – då brukar det bli bra.
”Jag tänker att man färdas genom rymden. Kanske till något.”
Var skulle ni helst hänga – i dödens dal eller ovan molnen?
Henrik: – Jag kan hänga lite varstans.
Rickard: – Jag tänker att man färdas genom rymden. Kanske till något. Hoppas. Men just nu ser jag bara färden. Det är den bilden jag har till låten Vägs ände.
Henrik: – Jag förstår ingenting.
På fredag spelar ni på Folk – hur bör vi värma upp inför kvällen?
Henrik: – Nån typ av blot kanske? Mörk mässa? Eller bara dricka bärs funkar ju det med. Mer klassiskt. Kanske på Lilla Rancho i Munkebäck.
Rickard: – Starta studiecirkel: lyssna igenom den kompletta trilogin på svinhög volym och diskutera i smågrupper.
Förutom Dödens Dal, vad bör vi inte missa i musikväg just nu?
– Daniel Savio, Stiu nu Stiu och Andreas Söderström.
Tack så mycket för intervjun, och lycka till på fredag!
– Tack själv! Och lycka till med intervjun.
