Vi hälsar varje gång vi ses, hon och jag. Hon nickar, jag nickar. Ibland har jag en femma, en tjuga eller några fler mynt över och ger henne dem.

Jag intalar mig att det viktigaste är att jag hälsar, att jag ser henne i ögonen och verkligen hälsar. Det är inte varje dag jag har kontanter, eller möjlighet att ta ut pengar, men hälsa. Det kan jag. Alltid.

Och se. Det kan jag. Alltid.

Se. Det måste jag. Alltid.

På bron mellan Rosenlund och Järntorget piskar vinden och kvinnan som sitter mitt på bron har en scarf runt ansiktet och påminner lite om Krösa-Maja ur Emil i Lönneberga. Jag har alltid gillat Krösa-Maja. Hon ler och ber om pengar, hon har en ram och i ramen en berättelse om sitt vanliga liv. Sitt andra liv. Livet som väntar.

Hon ler, och jag ler och jag tänker att jag ska hälsa. Det är det minsta jag kan göra.

”Han sparkar hennes mugg mot vattnet, den går sönder och mynten yr.”

Jag går den där vägen nästan varje dag, promenerar fram och tillbaka till jobb och vardagligheter. En dag då vinden pinar extra mycket och regnet är som små små nålar på huden och jag förbannar mig själv som tog kappan som inte går att knäppa och ingen halsduk och varken handskar eller mössa så ser jag henne. Kvinnan i sjalen, med den gula platsmuggen, med ramen, med berättelsen.

Jag förbereder mig på att hälsa, se, le, bekräfta. Jag vet att jag inte har några mynt på mig för jag har inte plånboken med, utan bara kortet och mitt leg som gått ut sedan flera månader, men som inte spelar någon roll när en aldrig köper cigg eller folköl.

Innan jag är framme vid henne är en man där. Han sparkar hennes mugg mot vattnet, den går sönder och mynten yr. De ringlar ner i kanalen. Han promenerar vidare som om att ingenting hänt.

Mitt leende ställs in. Istället vänder jag mig om och springer efter honom. Ropar. Skriker. Han ignorerar mig och fortsätter gå. Tar upp luvan över huvudet, ruggar ihop, och fortsätter gå.

”Det finns inga tiggare, bara de som tvingas tigga”

När jag väl kommer i kapp får jag ställa mig framför honom. Tvinga mig in i hans ansikte. Tvinga mig in i hans verklighet. Ta plats.

Plötsligt känner jag mig mer nära kvinnan vars kopp han sparkat sönder än någonsin tidigare.

Han hatar mig.

Han säger att han ska slå mig om jag säger någonting till honom.

Jag blir tyst.

Rädd.

Skrämd.

Men får ändå fram.

Det finns inga tiggare.

Hade han inte gått utan fortsatt lyssna. Hade han inte knutit näven och sagt att han skulle slå mig hade jag vågat fortsätta.

Och hade jag vågat hade jag sagt såhär:

Det finns inga tiggare. Det finns bara de som tvingas till att tigga. 

Istället går jag tillbaka. Försöker kommunicera kring om hon är okej. Köper henne en macka och en kaffe av någon som säger att ”det kommer gå åt helvete”. Det är redan åt helvete. Men det finns inga tiggare. Bara människor som tvingas tigga. Och det är två helt olika saker.

Emerentia Leifsdotter Lund är Djungeltrummans krönikör. När hon inte skriver om män som hatar tiggare castar hon barn till tv-program.