Pustervik bjöd under fredagskvällen på både bomber, besvikelser och karaktärer ur TV-serien Friends. Djungeltrumman var givetvis där och rapporterade.
Teori: Kanske är en av anledningarna till varför Peter Birros Viva Hate blev så avskydd att den göteborgska popromantiken är inne i en allvarlig identitetskris.
För någonting värker mellan Jazzhuset och järntorget, och kanske är det Drömmen. Kanske är det den patetiska popdrömmen – den som Håkan, Bad Cash, Almedal, My Darling YOU! kärlekskrankt formulerade – som slutgiltigt drar sig tillbaka från gatorna och hänger sig i sin studentlägenhet.
Visst står gitarrbaserade band som Makthaverskan, School 94 och Westkust som formidabla undantag, men annars är göteborgspopen av idag fruktansvärt slö. Befriande är det då när andra sound letar sig in, som på Pustervik ikväll: Prince. Anekas Japanese Boy. Blondie. David Bowie.
Leo Skywell går på nästan en timme efter utsatt tid och det är svårt att inte bli irriterad, och för den delen intresserad. Är det någon som borde betrakta det här som viktigt är det väl han, en artist med två utmärkta singlar i ryggen och ett halvbra popband lagt till handlingarna. Skywell är onekligen inne i en dramatisk period som artist, den precis innan ett potentiellt genombrott: Gör du rätt så håller det, men likväl kan en sämre spelning demolera framtidsutsikterna totalt. Högt spel.
Att gå på sent tycks också symbolisera 21-åringens övergripande inställning till kvällen, så obekymrad på scen att han lätt kan misstas för att vara arrogant. Med en påfågels extravagans åmar Skywell runt framför den glesa publiken, virar in sig i något som liknar julbelysning, sträcker händerna över huvudet.
Allt borde vara mer uppfriskande än vad det är. Men Leo Skywells låtarsenal, som i sitt funkiga fundament hänger mycket på hooks, har ännu inte tillräcklig bärkraft för att balansera frontmannens stormiga scenperson. Sångerna tycks ha skrivits med bara en hand – trots att varenda en av dem framförs med elegans låter de förvillande lika.
Maja Gödicke har inga problem med det här, i ärlighetens namn är det väldigt få saker hon har problem med över huvud taget.
Göteborgskan, som precis har släppt av sig sitt bokslut Omniana, klär sig exakt som Monica Geller i säsong två av Friends och är inte bara lik den välkända karaktären på ett vis: de båda är också svårt underskattade.
Om inte innan så bevisar Maja Gödicke detta i kväll. Eller bevisar, hon tar alla möjliga invändningar, åker upp i Gothia Towers, dränker dem i bensin, sätter eld på allt och slungar resterna ned i asfalten.
Från det att scenen tas i anspråk framstår det som rent oanständigt att hon inte är ett svenskt hushållsnamn. Marmor är större, Ligga Still är större – Gödicke och hennes band har med en så enkel och graciös hand justerat ljudbilden: Allt är lite, lite utvidgat. Allt går lite, lite snabbare. Som om någon har tagit låtarna, tryckt in en cykelpump och dragit till ett par gånger.
En avgörande del i konsertens kraft hittar vi också i frontpersonens röst. Så behärskad, så klar, med en vild och uppriktig klangbotten. Du tror på henne när hon sjunger om sin hyresvärd, du tror på henne när hon sjunger om geologi, herregud, om Maja Gödicke hade sjungit ur Vakttornet hade du gått med i Jehovas Vittne.
Och stoppa mig, snälla stoppa mig, men nu tänker undertecknad återuppliva en äckligt nyliberal term: Maja Gödicke har Star Quality. Under konsertens gång står detta som ett allt stadigare faktum: Scenspråket virvlar med allt högre frekvens, kavajen åker av, skjortan sitter till slut helt fel. Och det är inte svårt att tänka att, vågar denna kvinna bara fucka ur lite till så gör hon sig direkt omöjlig att förneka.
Eller förlåt, det har ju Maja Gödicke redan gjort. I kväll är bara början på något större. Även om världen är den mest orättvisaste av platser, även om musikbranschen är ännu värre – så måste det vara. Så är det.
