På måndagen presenterades den nya Idol-juryn. Djungeltrummans praktikant Jonathan Bengtsson hoppades på något nytt – och fick något lite äldre.

Det är spännande ändå, hur produktionsteamet bakom Idol resonerar. I elva år har det hållit på att tarvas och tröskas – folk, folk, folk i kö, kö kö – och inte mycket har gått rätt.

Jag lägger ingen värdering i hur subjektivt bra artister de tidigare årens idolupplagor har framställt, men jag lägger en värdering i det här: de flesta av dem är lika aktiva inom musikbranschen idag som Leif GW Person en söndagseftermiddag när han har druckit lite mycket likör och ätit sju wienerbröd.

Var finns den svenska musikens framtid, var formuleras den svenska musikhistorien? Trots att oproportionerligt mycket pengar, tid, och engagemang pumpas in – nästan aldrig i Idol. Trots att vårt land darrar av talang – så oerhört sällan i Idol.

”Kanske skulle vi få något annorlunda.”

Ändå var det med visst intresse som undertecknad följde måndagens ”extrainkallade presskonferens” där den nya juryuppsättningen skulle presenteras. Kanske skulle vi få något annorlunda.

Först ut var Quincy Jones III, tung hiphop-producent och dokumentärfilmare som arbetat med bland annat LL Cool J, Tupac, Robyn – en meritlista som ändå måste klassas som djupt lovande. Och Quincy pratade.

Han talade med reportern om ”sociala plattformar”, menade att en artist ska ha något att berätta. Att det är väldigt viktigt att kunna berätta en historia, och inte bara en röst ha att sälja in.

Jurymedlem nummer två, Nikki Amini – ett av alla PR-genier, för tillfället på Universal Music Group – var även hon inne på samma sak. Ansåg att ”en artist 2016 måste ha hela paketet”.

Och så till sist: Fredrik Kempe, som gjort sig känd för att representera den lite svåröverkomliga delen av svensk musik. Delen som skriver tralliga poplåtar med vänsterhanden, men som har lika stora problem med att skapa något bestående som en skata har att skita ut en lastbil. På frågan om vad han kan tänkas tillföra slog han fast: ”Jag har en bra känsla för den som har det.”

”Inte en Idol-vinnare har blivit vad själva namnet syftar till – en idol.”

Vad förenar de tre uttalandena? Inget av dem är nya. Branschmänniskor har handlat efter samma deviser i 60 år, vilket för den delen inte alls behöver betyda att de är fel att använda nu.

Men, och här kommer det viktiga: om vi ser till svenska Idol är den typen av tankemodell bevisligen just det, fel. Det har ju inte fungerat. Produktionsteamet bakom kameran, och jurymedlemmarna framför, har alldeles för länge crawlat runt i samma mentala vallgrav: försökt se folk efter hur mycket skivor de säljer och hur snygga de är och hur radiokompatibla de är. Inte en Idol-vinnare har blivit vad själva namnet syftar till – en idol.

Med Quincy Jones, Amini och Kempe får vi samma åsikter som tidigare, bara i andra kärl, i andra kläder.

I ljuset av den svenska musikexporten, hur väl vi faktiskt har hävdat oss rent internationellt de senaste åren, fortsätter Idol att framstå som ett vulgärt undantag. Ett barn som försökt trycka ner samma kub i samma triangelhål. I elva år.