Måns Månssons Yarden är en sällsynt arbetarklass-skildring, ibland lite för envis för sitt eget bästa. Djungeltrumman gick på Göteborg Film Festival och såg en av vårens mest emotsedda filmer.
Vad är musik? I Yarden, en fri tolkning av Kristian Lundbergs självbiografiska förlaga med samma namn, är musiken liv.
Och när vår huvudkaraktär tvättar bilar ute i en miljö där asfalt, plast och metall härskar låter regissören bara ibland livet sippra in: I en tyst färd ut till arbetsplatsen tränger glättig pop rakt genom tystnaden. Som om Cyndi Lauper hade hjulat in i Sovjet, som om The Merry Pranksters buss hade kraschat rakt in i ett IKEA-lager.
Yarden är i grunden en berättelse om just liv, och livets villkor. Anders Mosslings huvudperson har bränt sina pengar på att skriva en bok som ingen vill köpa och är, då han har en son och en lägenhet, tvungen att håva in kapital på annat håll för att överleva.
Vad han heter vet vi inte, han tilltalas bara som arbetsnumret han senare under filmen kommer bära på sitt bröst; 11811. För snart får vår huvudkaraktär ett jobb ute i Malmö hamn, på yarden. Här föses han samman med människor som förslavats under samma obestånd som han själv, men som helt uppgått i den underklass han ännu bara delvis bekänner sig till: han har ju skrivandet. Snart ska även 11811 inrätta sig, snart börjar också hans Faustiska vandring mot att inte vara människa.
Låt er nu inte luras, Måns Månssons Yarden låter som en relativt vanlig svensk arbetarskildring men är tvärtom något sällsynt; Yarden tar ställning utan att ta ställning. Ibland är regissör och manusförfattare (Sara Nameth) till och med övertydligt angelägna om att just låta allt vara. Det här är verkligen inte Stefan Jarl, inte ens Bröderna Dardenne; Yarden en naturalistisk berättelse som är brutalt ointresserad av att roa sin publik, korthuggen som Mike i Breaking Bad.
Ofta blir det omtumlande. Lägg därtill ett foto som förvrider hela Månssons värld till ren, rå science fiction; detta är den vackraste fulaste film du kommer se i år. Skådespelet är, som för att förstärka den påfallande känslan av meningslöshet, skruvat ned till fryspunkten. Och möjligen vore lite mer värme klokt att ha släppt in i den oförsonliga världen – här finns stunder av rent poserande svårmod, en vilja till att inte crowdpleasa som framstår som närmast barnsligt envis.
Men så bryter världen in, och då är Yarden oemotståndlig; två män sitter och äter sin lunch i en kall industrilokal. Plötsligt märker vi att de intar sin mat under två ditlotsade, enorma palmer. Livet finns någonstans, men inte här.
