Johanna Bernhardsons Taxi Tbilisi är nominerad till Startsladden 2016. Om hon vinner kan hon frilansa mindre och filma mer.

Varför tror du din film nominerades?
– Filmen är väldigt förankrad i nutiden. Den är så direkt och utmanande i sin form kring vad film och rörlig bild kan vara. Den säger också nåt om mitt förhållningssätt till mitt yrke. Och kanske nåt om att det är enklare att förhålla sig till verkligheten och andra människor om man har en kamera emellan. Eller det där säger nog mest nåt om mig …

Om du vinner, vad skulle det innebära?
– Idag frilansar jag mycket, både inom film och TV. En vinst skulle kunna ändra på det, jag skulle kunna få sammanhängande tid till att jobba koncentrerat med mina filmprojekt.

Hur fick du idén till filmen?
– I allmänhet blir jag intresserad av människor jag känner och träffar. Och av existentiell ångest och livsval. Jag gillar att befinna mig i det subjektiva. Jag var i Tbilisi för andra gången i oktober, en underbar stad som varken är tillrättalagd eller fasadputsad. Karin Ekberg och jag var där för att ha en workshop dokumentärfilm för kvinnliga filmare. Jag var på väg till flygplatsen mitt i natten, jag brukar filma åkbilder med mobilen, de är så användbara till exempelvis berättarröst. Chauffören började prata, jag kände att det här var intressant och vände blicken, och kameran, åt hans håll.

Så det var helt spontant?
– Ja, så till vida att det bara uppstod. Däremot var det inte en slump att jag filmade det. Den närvaron och beredskapen inför när man ska trycka på rec är något jag arbetat fram under många års tid. Det finns i mig.

I dina tidigare filmer har haft kvinnor en central roll, din mormor och mamma bland annat. Hur kom det sig att den här filmen skiljer sig på den punkten?
– Jag har ofta kvinnor i fokus därför att det är min egen verklighet jag utgår ifrån och skildrar, lyfter fram och tittar på mig själv och min nära omgivning, våra roller, positioner och villkor, kanske än mer i de filmer jag jobbar med nu. Tvärtemot vad man kan tro så är det det mest personliga och subjektiva som blir till det mest universella. Med Taxi Tbilisi hamnade jag i en situation och dokumenterade den. Jag kallar filmen en spontan-dokumentär.  

Vad tror du att din nästa film handlar om?
– Jag har tre filmer på gång. En som bygger på resonemanget i Det andra könet, en personlig film om uppväxt och moderskap, som ska bli min första långfilm, och en jag kallar för Gå i barndom som är en kort experimentell dokumentär där jag skildrar min mormors upplevelse av att vara i alla sina åldrar samtidigt. Med projektioner av foton från hennes liv och en komplex ljudbild försöker jag att tolka hennes inre liv.

Johanna Bernhardsons film Taxi Tbilisi visas under Göteborg Film Festival.