Att vara svår och poetisk räcker inte på långa vägar. Djungeltrumman såg konstnären Laurie Andersons hyllade Heart Of A Dog på Göteborg Film Festival.

Det har berättats att den europeiska dada-rörelsen, som ansåg att sig vara coolast men alldeles definitivt var löjligast i det litterära 1900-talets början, ibland samlades i Zurich. Här spelade de på egentäljda flöjter, sjöng påhittade ord, och dansade barfota på ett ställe som kallades Cabaret Voltaire. Det var så livet skulle levas, det tyckte dada-rörelsen.

Laurie Andersons dokumentär Heart of a Dog är precis lika horribelt artsy som ett flöjtsolo från en påtänd novellist i början av förra seklet. Enligt programbeskrivningen ska den handla om konstnärens bortgångna hund Lolabelle, men inte mycket tid ägnas åt den lille terriern. Istället får vi generöst med lösryckta dikter, skuggiga videosekvenser som tycks saxade från din mammas Facebook-flöde, och högallvarliga voice-overs.

Laurie Anderson har helt dansat loss på redigeringsknappen, med upptäckarlustan hos en kille på Mediagymnasiet som druckit fyra kannor kaffe och lyssnat på Ramlar 300 gånger i rad. Heart of a Dog är så överspänd av bildkedjor i svartvit där Andersson citerar någon filosof eller bara sig själv, att ett narrativ är omöjligt att fastställa.

Och visst. Den avsedda effekten med Heart Of A Dog är säkert den av cineastisk hypnos  – som med mycket annat inom den konstvärld Laurie Andersson har skolats i ska du bara flyta med som drivved i den osammanhängande historien. Inte söka mening, bara känna. Till filmens försvar bör också läggas att när den håller sig till ämnet, när vi får en kort skildring av Lolabelle sista dagar eller när alla poetiska utsvävningar underbyggs av kulturhistoriska händelser, är Heart of a Dog både intressant, existentiell och rörande.

Men ideligen tränger Lauire Andersons pompösa självmedvetandet igenom. När hon i filmens andra halva eldigt och länge citerar sin tibetanska munkkompis känns det inte spirituellt. Det känns som om hon placerar en sån där turist-buddhastaty i halsen på sin publik, springer upp till en symbolisk trampolin och svanhoppar den rakt ner i halsen på oss. Och med exakt samma okritiska blick tar hon sig an sitt eget hantverk. Ingen känsla för att skala bort och förtydliga.

De dadaistiska författarna var en inte speciellt charmig, men fullständigt nödvändig reaktion på sin tids stela litterära normer. När Laurie Andersson 100 år senare försöker övertyga oss om att hennes Heart of a dog är en djärv konstupplevelse bara för att den är obegriplig, har hon aldrig varit längre ifrån sin samtid.

Vill du ha fler filmtips? Kolla här!