En av titlarna som lyftes fram inför årets Göteborg Film Festival var Alexandra-Therese Keinings Pojkarna. Djungeltrummans recensent har sett förhandsfavoriten, och blev inte besviken.

Precis som ”Håkan-filmen” Känn ingen sorg utspelar sig Alexandra-Therese Keinings Pojkarna i somrig Göteborgsmiljö – men där slutar likheterna. Istället för sockersöta flakmoppefärder i motljus bjuds vi här på brutal skolgårdsrealism med hög igenkänningsfaktor. Och istället för en klassisk pojke möter flicka-historia kretsar berättelsen kring könsidentitet, utanförskap och sexuellt sökande. Det är välgjort, välspelat och det berör.

Vad är det då som känns så äkta med den här filmen? Magisk nektar som förvandlar vännerna Kim, Momo och Bella till pojkar om nätterna – å ena sidan kan det inte bli mer saga än så. Men å andra sidan är det kanske just de övernaturliga elementen som gör berättelsen så verklig. Genom 14-åringarnas förvandling till pojkar, skickligt iscensatt av Ragna Jormings suggestiva foto, lyckas Keining illustrera den abstrakta känslan av att ha fötts i fel kropp på ett ytterst konkret och drabbande sätt.

Likadant blir utanförskapet, något som ofta viftas bort som de utsattas subjektiva och lite luddiga upplevelser, synliggjort. Den plats som tjejtrion varje dag måste kriga sig till, får pojkversionen av samma trio helt gratis. När ingen sätter fysiska och mentala krokben växer självförtroendet, och att slå med ”killracket” i brännboll, eller sätta sig upp mot skolans mobbare, blir plötsligt en möjlighet.

Ibland känns dialogen lite styltig, och väl lillgammal, men det gör liksom inte så mycket. Inte när rolltolkningarna är så övertygande, och skolscenerna, med de frånvarande vuxna, är direkta flashbacks till ens egen högstadietid. Pojkarna är ingen feel good-film du myser dig igenom med ett leende på läpparna, snarare kastas du mellan lycka och sorg tillsammans med rollfigurerna. Och det är värt det varenda minut.

Vill du ha fler filmtips? Kolla här!

”Pojkarna” har premiär den 19 februari.