Tung, men enkel. Den franska filmen Förförd gick upp på Göteborg Film Festival och imponerade på Djungeltrummans skribent. Delvis.

Det har gjorts till någon form av universell regel vissa konstutövare emellan – att sträva efter subtilitet. Är det för enkelt att räkna ut vad en film egentligen handlar om så har du gjort fel. Om du så mycket som sneglar åt att skriva folk på näsan kommer Mai Zetterlings spöke bryta in genom väggen och kasta en liten, liten tunna gödsel i ansiktet på dig.

Förvånansvärt många som ser sig göra allvarlig film för en allvarligt sinnad publik är lite rädda för att betraktas som lätta. Inget konstigt där.

Men en film som behandlar det tunga kan i själva verket vara både utmanande, konstnärlig – och väldigt, väldigt enkel. De bästa är sådana, de som är svårast att göra är sådana. Se på Andrew Haighs Weekend. Och med vissa reservationer – se på Förförd. 

Förförd är ett relationsdrama som lyckas vara stort utan att för den delen ha kolossala ambitioner; den lyfter alla elementära sociala drivkrafter – egoism, hämmande könsroller, förälskelsens idioti, det sexuellas makt – upp till en yta som vem som helst har tillgång till.

Advokaten Tony (Emmanuelle Bercot) möter livskonstnären Georgio (Vincent Cassel) en utekväll, i en härligt ful och glättig scen där de båda sakta sugs mot varandra. Som om musiken spelas bara för dem, så känns det – som om alla andra dansar till någonting sämre. När bådas ögon möts hade inte trehundra Adele-imitatörer kunnat skrika dem ur trans.

Oundvikligen inleder de en relation. Vi får sedan följa paret från helhet till sönderfall, från hårt sex till hatiskt våld. Allting korsklipps med scener ur tiotalet år senare, där Tony rehabiliterar ett knä som hon slitit sönder i en (avsiktlig?) skidolycka.

Och just här, i de sporadiska hoppen mellan dessa båda tidsperioder, har filmen sina svagheter. Så mycket mer omsorg borde lagts på klippning och frisering – ibland är det en smärre gladiatorkamp att upprätthålla koncentrationen när ännu en passage med Tony stirrandes över ruskigt bleka lokaler tar vid. Samma själsliga träta infinner sig vid vissa av de väl klyschiga middagsscenerna – möjligen är regissören Maiwenn lite för kär i sitt medium.

Då är det tur att vi har grisen Vincent Cassel som med sin sluskpatriarkala (ja, sluskpatriarkala) utstrålning gjuter liv i scener som redan har gått och lagt sig med ögonbindel och Atarax. Cassel är briljant som olidliga bohemen Georgio, hela tiden med en ny bortförklaring bakom örat, som en riktigt pissig Carl-Einar Häckner.

Framförallt präglas Förförd av en slags kärvt harmonisk balans mellan alla olika delar; birollerna är alla trygga, rör sig precis enligt den realistiska grundton som regissören tycks vilja förmedla, Tony och Georgio kämpar mot sig själva och varandra i samma anda – med två vanliga, bräckliga människor usla motorik. Kameran är sval, verklighetsnära. Och genom allt slår mansrollens spända knytnäve. Retirerar bakåt till vår värld, hämtar kraft. Och så in igen.

Vill du ha fler filmtips? Kolla här!