Unisont hyllade Room är bitvis briljant – speciellt första halvtimmen. Djungeltrummans skribent avlade en sista, högljudd rapport från Göteborg Film Festival. (Obs! Texten innehåller milda spoilers)

Med tanke på dess natur vore det enkelt att kalla Room en sociologisk studie, typ. Denna flerfaldigt Oscar-nominerade historia är i grunden nämligen lite av ett experiment; vi möter en mor och hennes son som levt i ett enda rum i över sju år. Sonen är till och med född där. Vad gör en sådan extrem livssituation med två individer, två jag? Room erbjuder både svar och frågor – regissören Lenny Abrahamson sätter kurs rakt in mot människans själva väsen.

Men filmen är intressant nog också något helt annat: en kudde med motivationsord på. Det är sant. ”Se det stora i det lilla!” vill Room skrika när eftertexterna rullar, som vore den en fondvägg hemma hos en 45-årig tvåbarnsmamma som har jättestark parfym och är frisör. ”Var nöjd med det du har!”

”Lika delar obehaglig och romantisk science fiction om två oförlösta liv”

Och allt börjar i just det där förseglade rummet – våra huvudkaraktärer Jack (Jacob Tremblay) och hans mamma Joys (Brie Larson) bostad. Varför de är här har vi ingen aning om, och snart är den frågan svår att bry sig om; Jacks virvlande språk avleder allt annat. Som om någon släppt en atombomb rakt på en regnbåge. Den lille femåringen vet inte mycket om vår värld, men vi vet ingenting om hans. Rooms inledande halvtimma är överlag helt underskön, lika delar obehaglig och romantisk science fiction om två oförlösta liv. Som om David O Russel försökt imitera Stanley Kubrick och landat i något lika patetiskt som existentiellt.

Sen är visserligen filmen inte bara sci-fi, snart ska verkligheten komma att ta över helt. De båda huvudkaraktärerna lyckas nämligen fly ut i stora världen, och när dramat plötsligt måste ta hänsyn till annat än barnet Jacks filosofiska tankeströmmar och Joys gråa ansiktsdrag blir Room mer av en familjefilm. En hård och illusionslös sådan, visst – men en familjefilm. Och om de första 30 minuterna balanserar stora, sällsynta känslor med ett alldeles vackert manusarbete, har den resterande timmen inte riktigt lika stark identitet. Spänningsmomentet är ju borta.

”Tillsammans liksom känner de fram oerhört starka scener”

Ändå är det omöjligt att inte kapitulera var gång Brie Larson och åtta (!) år gamla Jacob Treamblays rollfigurer får tillräckligt med tid ihop; tillsammans liksom känner de fram oerhört starka scener. Som spelar de två helt olika instrument – men i exakt samma tonföljd.

De flesta som arbetat med Room bör egentligen skickas en bukett tulpaner. Denna lilla juvel känns ofta som ett enda nervsystem, och alla delar sinsemellan kommunicerar effektivt, nästan bestämmer när publiken ska skratta och gråta. Även saker som inte borde fungera, fungerar.

Den där dumma sensmoralen till exempel – ”Var nöjd med det du har!” För en stund tror du på orden. Helt och hållet, pinsamt nog.

Vill du ha fler filmtips? Kolla här!