Jantelagen har hindrat Jonathan Johansson från tretimmarsgig fullsmockade med gamla favoriter, men nya turnén Trilogi skäms inte för att ge fansen vad de vill ha. På torsdag och fredag är det Göteborgs och Stora Teaterns tur!
Det är väl oundvikligt egentligen, att en artist känner sig färdig med de egna låtarna innan fansen gör det. Det spelar liksom ingen roll hur bra den senaste plattan är – att bara köra nytt material går inte alltid hem:
– Varenda gång jag gör något gig så hör folk av sig och frågar ‘varför spelade du inte den här låten, eller den här?’ På sociala medier eller vad det nu är, liksom. Det är väl en ständig följeslagare man har som artist, att man får leva med det man gjorde förut, berättar Jonathan Johansson när jag ringer upp honom en snökaosig morgon i januari.
Men nu kan alla som inte fick höra “sin” låt på senaste spelningen andas ut. Miniturnén Trilogi besöker tre städer – Malmö, Göteborg och Stockholm – sammanfattar de tre albumen En hand i himlen, Klagomuren och Lebensraum, och blir en riktig helkväll.
”Om jag spelar 25–30 låtar får de stå ut, alla vet ju om det innan”
– Jag är nog lite för fylld av Jante för att göra såna här tretimmarsspelningar på vanliga klubbgig. Jag vågar typ inte göra det, är nog rädd för att folk ska bli skittrötta. Men nu vet alla vad premisserna är, så de får bara tugga i sig det här. Om jag spelar 25–30 låtar så får de stå ut, alla vet ju om det innan.
Att publiken betyder mycket för Jonathan Johansson märks tydligt, och med den nya turnén vill han uppmärksamma dem som följt honom genom åren. Även om han själv gått vidare och kanske inte bryr sig om “det där gamla” överhuvudtaget inser han att inte alla som lyssnar gjort likadant. Trilogi handlar alltså om att ge tillbaka till fansen, först och främst, förklarar han.
Lite nytt finns det ändå plats för, trots allt. Till exempel singeln Real Thing som precis släppts när vi gör intervjun, där Jonathan samarbetat med Oskar Linnros och deras gemensamma basist David Lindman.
– För typ tre år sen på ett soundcheck står David och spelar nånting, bara på skämt, som Oskar hör och undrar vad det är. Så David spelar in slingan på sin telefon, glömmer bort den, hittar den två år senare, skickar den till mig och säger ‘du det här borde du göra nånting på’. På den vägen är det. Sen när vi väl hade satt igång sågs vi alla tre, jag skrev texten, Oskar skrev melodin, alla pitchade in liksom. Det var bara skitenkelt och skitkul och gick sådär snabbt som det aldrig brukar göra.
”Stockholmspubliken är ju bara född sur”
Texten beskriver en verklighet som putsas och fixas, för att sedan visas upp för andra: “tio filter på ett foto – even better than the real thing. Kom ihåg: alla fuskar alla fejkar, och mest fejk var alltid jag”.
Är det så nuförtiden, att det mesta är fejk?
– Haha, ja men så är det ju. Vi håller på och försöker skruva upp våra egna utseenden och våra personligheter hela tiden. Och texten är väl en lek med det.
Göteborgs kärlek till Jonathan Johansson verkar dock vara genuin, den första spelningen sålde nämligen slut på nolltid.
– Ja, vi fick sätta in en kväll till, det känns asfett! Jag älskar att spela där och tycker verkligen om Göteborgspubliken. Malmöpubliken är lite sådär … jag tror de stör sig på att jag varit borta i 20 år, så jag är ingen riktig malmöit i deras ögon längre. Och Stockholmspubliken är ju bara född sur. Men Göteborg är öppna på något sätt, vilket ändå förvånar mig. Ni har ju Håkan liksom, det borde väl räcka?
Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #25
