Cecilia Karlsson är kocken som egentligen inte är kock, men som ändå försörjer sig som just kock. Drömmen om det kreativa yrket ledde henne först till veganska Two Little Birds och nu till nyöppnade Kale’i.

Hur kommer det sig att du blev kock? Har du alltid drömt om yrket?
– Jag är inte utbildad kock, men försörjer mig på det. Både på att laga mat, men främst på att hitta på ny mat. Jag har alltid drömt om ett kreativt yrke, och mat är kreativt för mig, men samtidigt är det ett annorlunda kreativt yrke, eftersom det har ett väldigt klart och direkt syfte. Det är inte som viss konst, och behöver inte rättfärdigas med långa förklaringar om att en lerklump med färg på symboliserar samhällets förtryck, det är liksom bara mat och alla vet vad man gör med det.

Kockyrket är otroligt mansdominerat, vad tänker du om det?
– Jag tänkte inte så mycket på det först när jag började jobba i kök, jag var så ung och det var inte ens i Sverige, jag var väl helt enkelt lite naiv och förstod nog inte att jag blev behandlad på visst sätt på grund av mitt kön. Allt eftersom min medvetenhet har växt så har jag sökt mig bort från den delen av matvärlden så mycket som det har gått. Visserligen beror det kanske till största del på att jag också tycker att den traditionella köksvärlden är väldigt tråkig och verkligen inte alls kreativ. Allt som är mansdominerat tenderar att bli tråkigt i min mening, det styrs alltid av så tråkiga saker, som prestige och sånt.

Hur märker du det i vardagen?
– Själv tänker jag sällan på vilken könstillhörighet jag har. Kanske är jag ovanlig på det sättet, eller så bryr jag mig bara väldigt lite om det, men man blir ju påmind ibland. Som när silverryggen till ugnsinstallatör kom nu för att installera vår nya skitbra ugn som vi köpt för 50 papp och han berättar för min kollega Elin och mig att “det kommer ut varm luft här när man öppnar luckan”, då blir man lite lätt trött.

”Att man som man kan tycka att det är helt rimligt att stå i en avkrok och flambera en bit mossa som sen serveras på ett handsnidat stycke renhorn med ett syltat enbär som tillbehör för tiotusen kronor, det har ju mest med uppfostran att göra.”

Hur tror du att det skulle kunna förändras?
– Fler kvinnor behöver komma in och starta upp egna verksamheter tror jag, sen spelar hela samhället in, hur olika vi blir uppfostrade. Att man som man kan tycka att det är helt rimligt att stå i en avkrok och flambera en bit mossa som sen serveras på ett handsnidat stycke renhorn med ett syltat enbär som tillbehör för tiotusen kronor, det har ju mest med uppfostran att göra. Att på ett helt narcissistiskt vis ta den platsen och utrymmet. Det handlar inte bara om kockar och matkultur, det går igenom i allt.

Du jobbar mycket vego och veganskt, vad tycker du om Vegorätt på SVT?
– Jag tycker att Vegorätt valde rätt del av den veganska maten, det som ändå känns lite nytt och intressant. Det hade ju inte varit så himla spännande att se någon steka en sojakorv … Jag tycker att det är tråkigt att inte maten får mer plats, utan att det mer tagit formen mer av ett livsstilsprogram. Yoga och vita hästar i slowmotion, allt filmat i något slags Instagramfilter, det blir lite för mycket för folk tror jag, men så hade det nog varit även om programmet handlat om köttmat. Kanske ännu värre nu när det dessutom är det första veganska matprogrammet, veganismen vill ju blir normal och inte forsätta att spä på hippiegrejen.

Synas programmet hårdare för att det görs av två kvinnor?
– Kvinnor synas ju alltid hårdare vad det än handlar om. En man kan bestämma mer själv, han kan bestämma att ta plats, och att en man får respekt är mer naturligt eftersom hela samhället hjälps åt att upprätthålla den saken. Men just i Vegorätt tror jag inte att det handlar om att dom är kvinnor, samtidigt hade ingen utformat ett program på det sättet om kockarna var två män.

För den som vill börja äta mer veganskt, har du några tips?
– Börja utforska köttindustrin, och tänk över om det verkligen är rimligt att behandla jordens övriga varelser som vi gör idag. De flesta tycker att det är svårast att sluta äta ost, då går det ju att äta allt veganskt i övrigt, men faktiskt fortfarande äta ost. Det behöver inte vara allt eller inget – tänk över dina val, så brukar det gå av bara farten.

Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #26